En kollega hittade min datorväska när jag var ute på lunch och blev konfunderad. Men man vet aldrig när man behöver piska någon…
Tequila apelsin och kanel. Allt är någon annans fel.
Bytte klackarna mot sneakers mitt i natten för att ta mig an dansgolvet på allvar och mitt där någonstans förvandlades min look till wetlook och när jag kom hem fick jag hänga en dyngsur BH på tork och däckade i den skönaste sömnen någonsin med ett stort brett leende på läpparna. Det var mycket rupmpskak och extravagansadansa på Babels treårjubileum, fullkomligt utan hämningar och jag skulle verkligen inte vilja se det på video. Men det kändes väldigt rätt att stå på alla fyra och göra raggamoves i en soffa klockan tre i natt. Verkligen.
Left overs
Jag är expert på att sprida ut mig överallt och mina föräldrar påpekar att jag alltid glömmer kvar något när jag är hos dem. Ett par solglasögon, ett papper, en klocka. Även om jag bara stannar en timme. ”Har du nu allt?” frågar de. Jag svarar ja men får ofta vända bilen efter fem minuter. De är vana. Idag ringde jag från bilen och frågade om jag glömt kvar mina frimärken men det visade sig att jag hade dem i väskan och jag trodde att jag faktiskt lyckats att inte glömma kvar något. Efter en timme kom ett sms från mamma.
”Jag har hittat en jacka på golvet!”
”Karin är framtiden”
Ta ett stort djupt andetag
Det här ger mig luft. Energi. Syre. Kraft till hjärnan och inspiration till fingrarna. Styrka och självförtroende. Jag blir lugn och känner mig fullkomligt hemma när jag låter blicken vila på horisonten som är slutet på femtusen olika färger som man aldrig ser i stan. Jag måste jag ha det här för att känna att det finns något annat, något större än de problem som dyker upp i vardagen och äter upp energi. Och när jag borrar in min näsa i pälsen på Patron eller han vilar sitt tunga huvud i min arm vill jag stanna där några timmar till och bara mocka skit. Tänk att mocka skit kan ge en ett fånigt leende på läpparna. Det är så långt från mitt övriga liv det går att gå och ingen i stallet har någonsin frågat mig vad jag jobbar med. Jag är bara jag som jag är just där och då. I sadeln, i stallet, i hagarna. Och det är höjden av befrielse och en mental energidepå.
F-kändis
Ser ni mig i stora solglasögon, lager på lager och flackande blick samt en stor man i svart kostym bakom mig? Det är kanske inte så konstigt? Kolla bara hur jag har haft det den senaste månaden! Jag återkommer med tid för autografsignering. Kanske på Triangeln efter ett gig med någon Idol-kille med geléstubb.
Resumé listar juryn i DN reklamcupen och stavar mitt namn fel. Igen.
På nästa sida – jag och min arbetsgrupp på Relevans när vi vinner Hela Skåne förra året med en annons för handkrämen Locobase.
Veckan efter i Resumé – artikel om Relevans och deras framgångar och publicerar en bild på ett DR jag gjort som kom trea i månadens kampanj och en annons som jag gjort tillsammans med min gamla kollegor.
I The perfect guide – på ena sidan en intervju med världens bästa kock René Redzepi, på andra sidan en intervju med mig..
Han jag pussar på
Faster. Det har bara varit ett ord för mig. Jag har inte ens reflekterat över vad det betyder när andra sagt det. Men för mig, just nu, betyder det att min lillebror (MIN LILLEBROR) får barn vilken dag som helst. Alltså han, som jag pussar på bilden och som håller mitt finger, får barn före mig och med en vän till mig dessutom. Det slog mig just nu, att jag ska bli faster. Kan jag vara gladare? Jag är nog inte så bra på att visa det men varje gång jag tänker på första gången jag kommer träffa barnet (de har inte kollat upp om det blir en flicka eller pojke) ser jag mig själv i en stol, men den lilla saken i famnen och jag vet att jag kommer gråta för jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Men det är inget en storasyster berättar för en lillebror förstås.
För övrigt ser min lillebror ut precis som på bilden, bara lite större. De största ögonen i världen och 3 mm på hjässas.
Saker jag minns #1
En het copywriter
Ett problem som copywriter är att man är en jävel på att dramatisera. Alltså kan en enkel mailkonversation med, till exempel, ens pojkvän bli allt annat än enkel. Det där med att bygga upp en text, ett drama, sätta punkter som skapar effekt och som känns i magen, ge tryck åt ord – det sitter i ryggmärgen och går rakt ner i fingrarna. Ibland när jag skriver, sugs jag in i texten, och kan gå från en sinnesställning till en helt på loppet av en minut. Det är ju bra, när man skriver copy. Men att börja skriva ett mail och gå från sval till rasande eller från glad till gråtande av sina egna ord och inte kunna sluta för att formuleringarna bara blir skarpare och skarpare, det kan skapa vissa problem. Ibland skriver jag så det ryker under fingrarna sen klickar jag på send så snabbt jag bara kan för att inte ångra mig. ”Nu gör jag det” tänker jag, stänger locket och går iväg. Jag kanske borde göra tvärt om. Sova på det.
