För någon månad sedan skrev jag en tweet att jag gått och förälskat mig, i en kvinna. Hade inte en aning om vem hon var då. Bara att hon berörde mig med sin karaktär och att hon var skitsnygg i sin mössa. Cool. Trevlig. Jag ville lära känna henne mer. Nu sitter jag här och ser ett avsnitt av Chefs Table,
helt tillägnat henne. Så, nu vet jag att hon inte bara var en kvinna jag pratade med på en fest. Utan USAs första kvinna att få två stjärnor i guide Michelin. Galet. Magiskt. GRÄT nu.
Kanske kärlekssorg. Gråter i och för sig till alla avsnitt av Chefs Table. Jag råkar väl vara lätt berörd av människor som rör vid mat som att det är konst.
Jag är fortfarande förälskad. Men nu i en kändiskock långt bort och förvandlad till ett väsen. Och inte bara en grym tjej som jag träffade på en resa till ett matforum.
Föremålet för min förälskelse håller jag hemligt. Jag kanske fortfarande har en chans.
Boom Saiko öppnar Saiko Express
Fatta att Pontus Johansson (vänster)!har vunnit helt sjuka tävlingar i sushi. 2014 vann han VM som hölls i London. 2013 kom han tvåa efter en japan.
”Det känns ju bra att det var en japan som vann. Det är ju ändå deras grej”.
Fatta sen att hans sushirestaurang ligger i vår stad. I Malmö. Jubel tack. Den som säger att det inte finns bra sushi i Malmö vet inte. Pontus har inte bara vunnit de kreativa grenar som är lätt(are) för västerländska kockar att vinna. Han har även vunnit klassisk gren som går ut på hantverket, det vill säga hur man filear och utför sushin precist.
Nu öppnar hantverksgeniet ett till sushiställe. Faktiskt där jag åt hans sushi själv för första gången. I Slottsstaden planerar han och Jonas, tidigare Trappaner, att öppna Saiko Express.
”Det ska vara busenkelt men gott, hälsosamt och bra. Väldigt väldigt enkelt. Klassisk japansk sushi. Det kommer vara kreativt i smakerna men utseendemässigt kommer det se enkelt ut. Man kan kanske köpa en box med liten sashimi, kanske en dagens soppa. Kanske en dumplingssoppa en dag. Men billigt, bra och snabbt som tusan ska det gå. Det kommer bli mycket vegetarisk sushi och kanske sashimi vid sidan, så att man kan plocka och välja. Hälsosam vegsushi.
Det dröjer nog någon månad. Men nu när jag skriver detta måste Pontus fullfölja det förstås. Och är det något han verkar bra på så är det att om han ger sig fanken på något. Då går det. Det är hela hans livsfilosofi. Att hans vilja tar han dit han vill. Och well, den har tagit honom ganska långt.
Första gången jag träffade Pontus var faktiskt när jag koreograferade en modevisning på Sommarklubben som det då hette. Han var den vilde modellen som aldrig var på plats när vi skulle repa. Andra gången fick jag prova hans sushi som skulle tävla i VM i London. Han stod i ett sushikök i Malmö och provade olika vinägersorter. Hans sushi må vara en kreativ mix mellan det varma köket och det klassiska sushiköket, men hans noggrannhet går inte att ta miste på. Bara det hur mycket tid han lägger på att hitta det bästa riset. Han berättar att det förändras efter säsong, kyla och värme och att han hela tiden måste ändra sort. Många känner inte till hans gedigna kunskap. Att lyssna på honom är som att dras med i en galen karusell. Inspirerande och kunnig.
More Bistro stänger och flyttar till Lund
Ooooch vad som händer med More Bistro vet jag inte, men Daniel Lindgren, tidigare köksmästare på Atmosfär under många år, stänger, tar sina kockfingrar och lägger beslag på Bantorget 9 i Lund istället. En annan stad en annan möjlighet. Restaurangen stänger och en annan återuppstår. Lund kan behöva lite kockkärlek och jag hoppas att Daniel sprider lite malmölove till studentstaden.
Hej Shoreditch
Jag åkte till London. Fast det är inte riktigt sant. Jag åkte till Shoreditch. Under vår helg i staden med röda bussar lämnade vi inte denna stadsdel alls. Min kära bästa vän som numer bor långt upp i landet och jag möttes på en tunnelbanestation. Vilken genial idé. Att ses för en helg någon helt annanstans. Och då i hennes gamla studenthoods. Åt bäst på Lyles, Dishroom och Clove Club. Riktigt bra. Speciellt en märklig mandeldessert har satt sig i mitt matminne. Och en buljong på anka i vinglas. Vi gick på Samuel Jackssons välgörenhetsgala med massa artister, svor över äckligt kaffe (den godaste drack jag i en pop up i en tunnelbana) och bodde superbt på Hoxton. Och jag åkte till fel flygplats när jag skulle hem och fick ta taxi från Heathrow till Luton. Hej bakistrött. Den taxiresan kostade mer än flyget tor. Ett superbt avslut. Som att beställa extra belugakaviar 25 gånger. Fast inte äta den utan liksom slänga den ut över en hundrastplats.
Dessertrevolution på Amiralsgatan!
Snart står den klar. Dessertrestaurangen. Pralinhimlen. Efterättsskolan. Joel Lindqvist, även känd som Salt & Bryggas tidigare köksmästare, författare till boken Dessertrevolution men kanske mest känd som vinnare i Dessertmästarna på TV öppnar en studio på Amiralsgatan för alla dessertälskare. Eller för alla som tidigare inte tyckte om desserter. För Joels är helt annorlunda än det mesta. Vilket Malmöiten visade inte minst i Dessertmästarna där han visade något ingen tidigare sett.
Joel försöker göra friska desserter och har många andra trick att skapa sötma än just socker. Hans desserter är ofta gröna, friska och fräscha och hela skogen kan landa i en sorbet om han får bestämma. Minst sagt Malmös mest spännande ställe för alla som tycker att det är dags att det händer något i Sveriges dessertinsomnia.
Jag gick in om och hälsade på Joel i byggdammet på Amiralsgatan. Mest för att jag hade sorbetpanik och var bara tvungen att ha Joels dessertbok på momangen. Den går att köpa på Hamrelius bokhandel förresten. Om du vill ha den signerad föreslår jag att du väntar tills du kan träffa Joel i egen hög person.
Bilderna kommer ur Joels bok
Ny Champagne smakar PR-illa i munnen
Först blir jag strålande glad. Äntligen en värdig lyxig food truck. Inte en taco så långt ögat kan nå. Bara ljuva stickande bubblor som får tillträde att fräta på min tunga för evigt. Champagne truck!
Sedan läste jag vad den skulle heta.
Skinny Truck.
Champagne utan socker.
Och jag blir så förbannad. Jag vet inte om en svensk PR-byrå ligger bakom för det känns väldigt osvenskt, osmakligt och utan den fingertoppskänsla för vilka debatter som råder, som man bör ha om man jobbar med marknadsföring och kommunikation.
Och så skriver jag ett upprört inlägg. Tills någon förstår att det rör sig om två olika champagner som Elle skrivit om. Gula änkan kommer i truck. Inte Skinny Champagne. Som ändock är ett varumärke. Så. Mina åsikter om det namnet består. Tack och lov var det dock inte en och samma PR-kampanj.
Jag låter resten av mitt inlägg står kvar angående namnet:
Efter all debatt om size-0, viktnedgångarna på catwalks som till och med fått en del länder att lagstifta kring BMI bland modeller och det farliga modet.
Skinny Champagne
Så totalt riktat till kvinnor. Så totalt dumt att göra ett statement för smalhet. Och inte bara smalhet. Ordet skinny förknippas idag totalt med för smal, ett undernäringsmode.
Det kan fungera i andra sammanhang. HM:s jeans som refererar till hur jeansen sitter. Mycket tight. Men dryck och mat…. nej.
Vad som kunde varit en härlig festlig svalkande kul PR-grej som även gör gott för själen landar nu bara fel och sätter varumärketpå en mycket dålig plats i mitt medvetandet.
Men det kanske funkar utmärkt. Det gör det säkert. Den smälter in som silikonläppar på Koi både på Lilla torg och i Västra hamnen en stekhet sommardag när 24-seven-folket visar upp årets kroppsarbete. Och det är synd. Att det fungerar, och fortsätter sprida dynga om hur den kvinnliga kroppen bör se ut.
Minska sockerhalten är väl i grunden en bra tanke. Men förpackat så här. Nä, då fortsätter jag dricka champagne med socker.
Smyggodis en måndag
Igår gick jag och min strax tvååring till affären. För första gången på säkert ett halvår blev jag godissugen. Nej, för att vara exakt, plockgodissugen. Denna avgrund i förfall som jag ser dessa lådor som. En vägg av färgämnen, E-ämnen och socker. Allt skit i ett liksom. GUD vad jag blev sugen. Jag hade sagt att vi bara skulle cykla och handla mjölk, men jag hejdade mig vid godiset. En måndag. Men mitt barn som inte får veta vad godis är så länge det är möjligt.
Men han vet vad spade är. Och han vet vad gräva är. Och på ICA är spadarna dessutom i olika färger. Och i barnhöjd. Allt för att vara så inbjudande som möjligt. Vad ni inte vet är att min son, som ännu inte vet vad plockgodis är, men vet att gult tillhör gult och blått tillhör blått, brukar – ordentligt gudabarn som han är – plocka upp allt godis han ser på golvet och lägga tillbaka i rätt låda. En trött mor orkar inte förklara. Han är ju DUKTIG tycker han.
I alla fall. Jag försöker komma på ett pedagotiskt sätt att kunna plocka rätt sorts godis med ett barn. Det gick sådär. Han förstod snabbt vad som var vårt mission och tog, bokstavligen, spadvis med godis och hällde ner i min påse. MEN, fortfarande intet ont anande om vad färgämnen, smakämnen och kemikalier kickar igång för lyckorus i kroppen.
Vi satte oss på cykeln och cyklade hem. Som den smarta mor jag är stoppade jag handen i påsen som låg i cykelkorgen redan på vägen med barnet bakom ryggen – intet ont vetande. Ser jag inte pojken ser han inte mig, resonerade jag likt just en tvååring som leker kurragömma och sätter händerna framför ögonen och tror att ingen ser honom.
Mamma jag också godis.
Hörde jag bakom ryggen.
Vad i hela världen. 1. Hur vet han vad godis är? VEM har lärt dig det. VAR har du ätit det. (kände mig direkt som en tonårsmor). 2. Vad fanken gör jag nu.
På något vis lyckades jag istället få barnet att tänka på korv. Senare när vi satt i soffan fick barnet fruktgodis (briljant ord) och påsen med plockgodis satte jag på armlängst avstånd och åt av när barnet var förtrollad av tv:n (tack tv:n). Och som en giv från ovan förklarade min son ”mammas godis och Elias godis” sedan ville han se mitt godis, lukta på det och – mata mig med mitt godis. Inte ett försök till att byta ut sin frukt. Var sak i sin mun.
Min nöjdhet.
Malmös franska Michelinkrog öppnar på Sture
(bild från Ambience Vindåkra och Jeff Richt)
Jag bodde förut i ett vitkalkat hus, med vackra tjocka väggar, blommande knallrosa träd och fransmän som gapade i trädgården. Det där sistnämnda gav mig en extra fin känsla när jag strosade runt i trädgården. De franska bråken (eller var det bara vanliga samtal som för en svensk låter dramatiskt) på andra sidan staketet blandades romantiskt ut med ljudet från motorvägen. Den franska restaurangen gav helt enkelt livet på landet en ny dimension.
Jag bodde alltså granne med en Michelinrestaurang. När jag äntligen efter 9 månader fött kilade vi in för ett glas hos grannen. Kunde ju gå hem. När min son döptes hade vi vår dopceremoni där. Med ost att dö för och gåslever på mackorna. En bra granne helt enkelt.
Så flyttade jag till stan. Och nu. Nu flyttar fransmannen efter. Ambience Vindåkra stannar kvar på landet med sin stjärna, men Karim startar en cityversion av sitt franska kök med samma personal och samma matfilosofi.
Just det här med samma personal. Det jobbar en äldre fransman, sommelier, på Ambience som heter Marc och som är ljuvlig. Sympati personifierad. Honom ska ni dricka vin med! När de flyttar in i Stures gamla lokaler.
Ni vet var ni läste det först.
Farväl Sture. Länge leve dig.
Om du, liksom jag, tycker om maten på Sture och älskar att det finns möjlighet att äta en suverän kålpudding eller gedigen Biff Lindström. Då bör du gå dit och äta genast. Snart är det ett minne blott. Ersatt med, förvisso, en av stadens bästa krogar och fransktalande kypare. Men ändå. Ack Sture. Ack herr Vendel. Trots att jag inte varit där på länge sörjer jag.
Nu började det vattnas i min gom. Måste. Ha. Riktig. Kålpudding. Vendels kålpudding.
Min farfar hette förresten Sture. Han sitter nog där uppe i himlen och äter kokekorv och röker nu.
Mina gröna fingrar
Jag hade så mysigt igår att jag varken förevigade den långtidsbakade rotsellerin med hasselnötter eller den otroligt långa pastan från Puglia dränkt i det som jag ändå tror är världens godaste tomatsås. Ja, så är det nog. Tog chansen att laga en herrans massa rätter för att jag fyller år och med tanke på hur mycket korv och makaroner det blir nu för tiden så lade jag timmar (och dagar) på denna enda kväll och gottade ner mig i bakade morötter med chili och ingefära. Zucchini citron parmesan och kapris. Ärtor mynta och feta. Och så en syrensorbet med syrener som jag pallat på Ribban. Trots min fruktansvärt bra preppning tog allt så lång tid som det ska så att vännerna samlas i hög i köket och hinner dricks många glas mer än värdinnan. Nu har jag firat 37.