Sommar betyder att det är lättare att klubbhoppa. Den ljusa natten liksom luras. Och nu sipprar svartklubbarna, eller medlemsditon, upp för att fånga upp den dansglada publiken som vill fortsätta efter 03 utan att behöva gå på gayklubben Wonk eller det dåliga Etagé.
Jag tänkte låta min midsommaresumé ha vinklingen om storstads (nåja) människan som inte tål frisk luft och av ren trötthet missar midsommarkvällens sju under kudden, snapsar och sex i gräset som verkar höra till. Vi satt ett gäng vid midnatt och såg på varandra med glansig blick. Jordgubbarna bubblade i magen och det var knappt så kaffe kunde få oss att fortsätta prata.
Jag har haft en t-shirt som det stod Nirvana på. Gått i Dr martens och haft trasiga jeans. Färgat håret med karamellfärg och skaffat små dreads.
Jag trodde inte världen skulle klara sig själv.
Alltså utan Curt Cobain.
Ikväll visar Debaser en dokumentärfilm om frontfiguren i Seattlebandet. Och du kan sitta där, i en soffa och dricka köpeöl.
I borstahusen. God specialmeny för dagen men annars en trist sommarmeny för att passa alla tråkiga sommargästers gommar. Ryggbiff m bearnaise liksom. Måste man ha det för att gå runt. Havsbländad så solglasögonen åkte på…inomhus. Men det var helt ok att jag såg ut som en diva tyckte mormor. ”Bara jag inte far illa.”
Jag äckligt avundsjuk på alla som är på Sónar. Att jag ska till Barca om någon månad hjälper inte ett dugg just nu. Jag vill inte läsa om det, inte se några bilder om det och inte förstå att flera vänner och stött-på-ute-folk är där och dansar precis i skrivande stund.
Exempelvis dyngangustav.
Jag vet inte om han tog det hårt att jag kallade honom Bitch och inget mer när han berättade. Men fick sedan förklara att bitch är ett väldigt kärleksfullt uttryck. Kanske det mest kärleksfulla som finns.
Det var inte alls meningen. Att samansättningen av alla egna, självständiga, vackra individer med egna namn skulle vara tillsammans. Med varandra. Det var när jag tog ett steg bak och tittade på klungan som ska fira midsommar ihop som jag insåg…
Oj. Parfest.
Oj. Vuxen.
Oj. Men kul.
Förresten blev jag idag presenterad som ”Simons gamla flickvän”. Det var längesedan och jag har alltid hatat att var någons och inte mig själv och ensam jag – även tillsammans med någon. Men så var det inte då och den jag mötte på en tågstationen idag var från då. Så det var bara att bita ihop.
Var vi än gick var det Simons Karin. Men det är klart. Ibland var det också Karins Simon. Men väldigt sällan utan den andra. Det var på tiden jag kunde alla Tupacs texter. Och min pojkvän hade t-shirt ner till knäna.
Jag förvånas ofta när någon kan bli lyrisk över en text.
Över min text.
En kund kan sitta och säga ”det här är så bra”.
Och så har jag liksom bara skrivit.
Med en penna.
Precis som alla andra kan.
Eller kanske det är just så.
Att alla andra inte kan.
Även om de lärde sig att aldrig aldrig stavas med två l redan i grundskolan.
