Vilken pick up-line ger dig spagetti i knäna och får dig att skriva ditt telefonnummer i min hand?
Det kan inte en specifik line göra. Det handlar nog mer om hur du är än just vad du säger. Men med lite genuint intresse, artighet, humor, charm samt en penna kanske det kan hända. Vem vet.

Och svar till Nicke Nyfiken
Vi vet du kan röra på dig, fast hur är din sångröst?
Jag har sjungit i kör sedan lågstadiet, haft huvudroll i musikal under gymnasiet, tränade en timmes sång om dagen i USA, tävlade och var uttagen till honor chorus. Men detta slutade jag med när jag var 21 och har inte tagit en ton sedan dess, inte ens i duschen. Så om det finns bäst före datum på sångröst kanske den är passerad. Sjöng Singstar för första gången förra helgen och det stod Awful i rutan flera gånger.

Vilken byrå jobbar du på.
Relevans

Hur fick du jobbet?
Jag sökte via en annons och slog ut de andra.

Är du fast anställd?
Ja

Vad tjänar du?
Pengar. Ok, förstår vad du är ute efter men jag lovade att svara ärligt och frågan är ställd så att detta blir ett helt ärligt svar. Dessutom sa min kära vän; ”skriv inte vad du tjänar, folk är så missunnsamma och i Sverige är det inte tillräckligt street att tjäna pengar”. Så jag lyder eftersom jag vill vara street.

Vad är det skämmigaste du gjort in the name of love?
Jag skäms nog inte så ofta så där i efterhand för jag minns inget direkt. Men en gång när jag var sexton skulle jag och min stora kärlek duscha ihop. Jag fes. Och ni förstår ekot i en dusch. Vi hade inte kommit till det stadie att det skulle kunna vara ok om det någonsin blir det och han skrattade ihjäl sig medan jag bara ville dö. Vi var i och för sig ihop i flera år och är idag nära vänner så han blev nog lite imponerad ändå.

Målar du alltid tånaglarna?
Aldrig. Om det händer måste det dokumenteras. Som här till höger.

Who’s your daddy?

Om du undrar vem min pappa är heter han Hans.
Om du undrar om jag har pojkvän är svaret nej.

Den låt som spelas mest just nu på landets dansaerobicklasser är utan tvekan Let me think about it – Ida Corr / Fedde Le Grand

Den låt som spelas mest jut nu på landets funkklasser är utan tvekan Britney Spears – Gimme More

Det är synd att det går inavel i branchen och att det är så få som vet hur man mixar skivor för träningsklasser. De flesta dj:s säger ”jag vet vad du menar” när man snällt försöker förklara hur det måste mixas ihop med exakt jämna åttor. Så får man tillbaka skivan – helt fel.

En till låt som jag dansat till i helgen. He. När jag ser videon känns den lagom fånig. Men med den grymma koreografi Jenny från Bounce gjort kändes det som världens bästa låt. Måste dansa den för någon någon gång. Den som skyndar sig och hämtar mig på stationen kanske. Jag är framme om tio minuter.

Ont. Måste bara säga det igen…

Så fruktansvärt ont i fötterna, i ryggen, i axlarna.

Det gör så satans ont.

Och det värsta är att komma fram till stationen utan någon som står där leende och ger världens kram som om man är den bästa som finns. Och som sen säger att man varit saknad och är jättefin även om ögonfransarna klibbat fast i ögonlocket och liksom korvat sig under tung tågsömn. Och att det inte kommer en stark man som bär fyra tunga väskor upp (flickvännen har shoppat lite) för fem trappor, har köpt hem lite mat som hon tycker om och masserar sedan fötterna innan hon somnar in. Jo. Mitt liv har faktiskt sett ut så time to time.

Jag måste ringa någon som kan hjälpa mig med det här. Annars kommer denna sköra lilla flicka falla ner i en lite hög på andra våningen och säga hjälp hjälp med släpig och lite väsande röst. Och ögonlock som knappt bär. Slutet är nära. Dramatiskt.

Mellan varje revben sitter det magmuskler som används för att hålla oss upprätta och när vi andas. Och gud vad jag har andats i helgen. Det värker i varenda liten del av kroppen och det mjuka säte jag nu sitter i känns som en straffbänk.

I två hela dagar, från morgon till kväll, har jag dansat. Hip hop, locking, house, jazz, street jazz…

Det var precis vad jag behövde för att min hjärna skulle gå igång och börja och kreera steg. Som om Joe Jobe, Jenny Widegren, Sabina Dahlfjäll eller Calvin Wiley har släppt en propp i min hjärna och äntligen kan jag ta mig an ännu en termin på dansskolan.

Fy fan vad jag älskar att dansa.

Sitter i ett dassigt Hammarby sjöstrand och väntar på att bli upphämtad av Emma.

Kanske en fika
Kanske moderna museet
Kanske Beyond retro
Men definitivt en timmes sömn innan dess.

Jag har precis varit lysande under ett möte och helt utmattad av hela grejen att vara briljant. Efter att ha jobbat på ett företag i flera år där man ska rätta sig i ledet och inte ta för sig ska det nu trampas på jantelagen tills den ligger som en våtslaskig vante på gatan. Det är synd om svensken som knappt kan säga tack för en komplimang eller… nej jag stannar där. Tankarna drog väg med mig nu. Jag tar det en annan gång.

Jag tänkte egentligen bara skriva att jag är i Stockholm och att jag svarar på era frågor sen.

Vad man kan göra på ett X2000. Testa förhållandena mellan kaos och ordning.

Prata så där extra högt i mobilen med en kompis och gapa ”ringer du från Miaaaaami, jag e på väg till Stockholmeee. Aaaah ja visst. Vill du ha lite snygga shoots till din webbplats. Ja, den med mycket make. Jag skickar den. Aaah visst. Jaha Gabriel Fors. Men vi skulle ses i NY och gått på värsta dansstudiosen. puss puss

Så störigt.

Sen chattar jag med alla i msn-fönstret, skrattar högt och prasslar med en chipspåse. Sprider ut min hög med magasin över bordet och spelar I-tunes med hörlurar som släpper ut ljudet bara lite för mycket för att vara ok.

Kanske sneglar de på sig nu.

Efter det sätter jag på en porrfilm eller en störig youtubefilm med ljudet på. Högt. För att testa tröskeln hos mina medpassagerare.

Nu skulle protesten komma. I form av en harkling eller djupa suckar med himlande ögon. För så gör vi i Sverige.