Mamma efterlyser en bild att skicka till de nyfunna släktingarna i USA. Jag funderar på den här…
Säljer taglines på Möllevångstorget i helgen
En försäljare ringde precis och ville sälja på mig en iZettle. Jag vet inte riktigt vad de tänkte att jag skulle göra med den. Sälja ord på stan?
Men så kom jag på. Perfekt.
Man sitter och har ett lunchmöte, slänger ur sig några idéer och sedan ba tar man upp mobilen, tjoffar i iZettle och ber om kreditkortet. Ja då blev det femtusen kronor. Eller någon frågar ”du, vad tycker du att det ska stå här?”, ”kan man säga så här” eller ”hur tycker du att vi ska använda Facebook för att nå våra kunder?”.
Vilka affärsmöjligheter!
Äntligen slut på gratisarbetet.
Kolhydratsdieten det kör jag
Det här LCHF, Atkins, GI, jag förstår inte alls. Varje dag tänker jag uppenbarligen i motsats till resten av världen (om jag utgår från omslagen i magasinhyllan).
”Hur ska jag få i mig tillräckligt med kolhydrater!?”.
Det värsta som finns är att vara hungrig. Det innebär sur, trött, och en ofungerande hjärna. En del verkar rädda för mat, jag äter hellre i förebyggande syfte för att inte riskera att sitta där med darrande händer. Idag åt jag en rödbetssoppa till lunch och tryckte ner brödbitar till exempel för att inte riskera att få i mig för lite kolhydrater.
Det här är tydligen HELT fel. Kolhydrater har gått från något självklart i tallriksmodellen till skräckinjagande kost. Frukt och rotfrukter är livsfarligt!
Really?
Nä. Ge mig min pasta.
Undrar vad nästa trend är.
Vi är så aoousalappede
I morse var jag på DR-akademien och lyssnade på föredrag för reklambranschen. Det konstaterades från scen att det var ”mycket mer färgglatt och färre svarta kostymer” i Malmö, än Göteborg och Stockholm dit föredragsturnén har gått. Jättepositivt och kul tyckte Stockholmarna på scen. Men alltså är det?
Oanade kunskaper
En man ska just lämna caféet när han vänder sig till mig och entusiastiskt ger mig komplimangen…
”Det är jätteimponerade att se när du sitter och tittar ut genom fönstret och samtidigt skriver på datorn”.
Små kunskaper som jag sällan tänker på eller blir uppmärksammad för är sådana som att kunna skriva snabbt utan att titta på tangenterna eller skärmen, och att öppna ölflaskor med tänderna.
Vaporiserade ord
Många känner sig stötta, uthängda och utpekade i bloggar, twitter och andra forum då de känner sig träffade även om inga namn nämns – befogat eller obefogat. Men har ni lyssnat på radio? Varenda dag drar radiopratarna någon historia om ett ex, om sin tjej, om en kompis eller om en chef. Historier från egna erfarenheter, som just exakt i denna sekund när radioprataren säger ”En gång somnade mitt ex i soffan och hade dreglat jättemycket och så fick jag det i munnen när jag skulle pussa henne…”. De flesta som lyssnar vet inte vem han pratar om. Den berörda, kanske någon vän vet. Precis likadant är det med exempelvis bloggar. Så vad är skillnaden. Att det skrivna ordet är befäst och för evigt medan ord i radio liksom vaporiseras och är därmed inte lika farligt. Av någon anledning går de flesta omkring och tror att allt handlar om dem själva. Vi har kanske alla våra egna världar där vi själva är solen i mitten. Men det är inget nytt att berätta om sitt liv och det man är med om. Och det är ganska svårt att berätta om sitt liv utan att beröra andra människor, precis som i p3 och dreggelhistorien.
Tarantino – svartklubben ovanför mig
I morse vaknade jag och tänkte ”phu vad skönt, jag ligger i min säng”. För under natten var det en svartklubb ovanför min lägenhet som hette Tarantino. Jag och några vänner tog oss upp via en vindsstege men var tvungna att avbryta eftersom det stod en potta ovanför stegen med bajs.
Fullt med folk hade tagit sig till området, kom med de gröna stadsbussarna och folkades på gatan. Jag tänkte ”varför här”, ”varför just ovanför min lägenhet”. På morgonen när jag kom hem till min lägenhet hade alla fönster krossats av svartklubben ovanför, möbler hade vält och vinden drog rakt in i rummet och jag blev livrädd över att katten skulle ha ramlat ut. Han låg dock och sov tryggt i sängen. Men jag var vansinnig.
Jag gick ner i foajen, eftersom det då kommit fram att min lägenhet låg i ett gammalt hotell och en del rum var fortfarande kvar. Jag kom ut på gatan och upptäckte att jag bodde i ett helskumt område. Som ett gangsta chinatown med en ”platta” och massor av sjabbiga krogar. I fönsterna hängde dreadlockssnubbar i sjalar från taket och gjorde akrobatiska konster. I varje fönster med en ”akrobat” kunde man köpa droger. Det var tecknet. Jag var paff över att om man bara gick ut genom en annan ingång från mitt hus kom man in i ett helt annat område som jag aldrig upptäckt.
I frukostmatsalen satt hotellgäster och boende, jag skrek: ”Vem har mer köpt lägenhet i det här huset?!”, ”Vet ni att det nu ägs av någon annan”. Dagen innan svartklubben öppnade hade tre tjocka serbiska maffiosos köpt hela huset. Så vi kunde inte göra något alls.
När jag skulle tillbaka in till min lägenhet var ett galler nedfällt och jag var helt fullkomligt maktlös. Jag kom inte in i mitt hem, till min katt och jag kunde inte göra ett skit. ”Så här var det ju förra året också” sa en kvinna och kom gående med sin haltande häst som jag inte vet vad som hade med saken att göra, men hon skulle reklamera den hos maffian.
Den drömmen alltså.
Postuppgradering tack
Battle mellan stadens köpcentrum och jag korar vinnaren
Det är ett reklambattle mellan Malmös köpcentrum. Ett säger att de ligger mitt i stan även om alla som bor här vet att det inte är sant, en vill att vi ska leva inrutat och berättar för oss att livet är gräsligt och ett säger länge leve valfriheten vilket gör att valet är fritt att välja Caroli som fortfarande vinner min privata reklamtävling i kategorin köpcentrum som jag just nu har i soffan. Kampanjen skapades på min förra byrå när jag jobbade där (inte alls jävig). Det är mycket roligt att se hur den nu växt ut även över staden och att den slår all annan köpcentrumreklam i staden på fingrarna.
Känner vi varandra mindre nu för tiden?
Känner vi varandra mindre nu för tiden?
När vi sitter där med varsin mobil.
Tittar in i skärmen på fikat. I soffan. I sängen.
Känner vi varandra mindre nu för tiden?
När vi inte har kvar samma tid som förr. Tid att fråga.
Hur mår du?
När vi tror att vi vet för att vi har ju sett en bild. På varandra.
Och du såg glad ut.
Känner vi varandra mindre nu för tiden?
När närvaro är viktigare där än här.
En vardagsreflektion, där jag börjat ta tillbaka mer och mer av min tid. Idag, på tåget när nackar böjdes över mobilen såg jag mig omkring, lät blickarna vandra och var bara i ett här. Vi missar ju det i vår upptagenhet om vad som händer någon helt annanstans.