Jag är buksvägerska, heter det så förresten? med en av landets favorit-pinuppor för tillfället, Malmös finest,
Vi kan kalla henne Gudrun.
Inte bara en, utan minst tre män har vi delat systerligt under årens lopp. Det är kanske inte så konstigt tycker somliga då, hon har säkert lägrat mängder av män och jag kanske också är grymt promiskuös? Jag kan inte svara för henne – men jag har faktiskt inte delat säng med SÅ himla många killar. Några skulle t.o.m. mena att de är försvinnande få.
Tycker faktiskt att det är lite märkligt… Gudrun och jag har, vad jag vet, inte mycket gemensamt. Inte fysiskt i alla fall. Där hon är lång och stor är jag liten och nätt. Hon har, som sig bör, platinablonderat hår. Jag har rätt allmänt cendré.
Både hennes bröst och läppar är enorma silikonstinna skapelser, mina är… små och knoppiga.
Jag är inte överdrivet mediekåt och har aldrig haft sex på TV. Bortsett från hemvideon med gammel-pojkvännen då (nej, faktiskt ingen jag delat med henne) men såna har ju alla nuförtiden, typ, och den är överspelad sedan länge, inte utlagd på nätet.
Får väl hävda att vi båda, hon och jag, har lika bra, eller dålig, smak. Har faktiskt aldrig frågat någon av killarna ifråga vad de såg i båda oss.
Kan inte låta bli att stilla undra… Vad är det egentligen som avgör vem vi delar säng med? I samtal med en väninna erkände hon bredvilligt att hon ser ett mönster i sina relationer; Hon faller alltid för långa, smala, poesi-reciterande musikertyper med omvårdnadsbehov. Det fick mig att fundera över vilken sort jag helst faller för. Kanske inte överdrivet smickrande kommer jag fram till att jag hittills helst gillat; Utseendemässigt oftast väldigt attraktiva men emotionellt aningens trasiga pojkar med relationsfobier. (Här skriver jag inte pojkar som en beteckning på ålder, utan på beteende. Vissa män verkar helt enkelt förbli pojkar livet ut.)
Är alltså en typisk tjej som, med masochistiskt storhetsvansinne, gärna faller för sexiga strulkillen hellre än gulliga grannsnubben. Kanske är det där skon klämmer, för kikar man i veckopressen verkar hon vara minst lika god kålsupare som jag. Alltså är det klart vi, Gudrun och jag, som bestämt oss för att följa våra tycken och smaker och vandra (åtminstone delar av) vägen hand i hand. Killarna, må de vara prinsar eller grodor, har kanske inte haft så mycket att säga till om…
Men i så fall, är det hög tid att jag och du gör helt om nu Gudrun och finner oss varsin äkta goding. Det tänker åtminstone jag göra, och stilla hoppas att du inte redan varit där.
