Pressen borde hänga på tåget.

I morse fick jag förmodligen veta mer om Helsingborgs tillförordnade chef för stadsteatern än någon skvallerblaska någonsin kommer att få.

Det var så han presenterade sig, den första som suttit och pratat med mig under en hel tågresa. En trevlig, snygg man med skisser över rollistor i händerna och ekonomisamtal i luren delade sina tankar med mig och det kändes som att vi hängt i baren och snackat i flera år.

Pressen kan suga mina fingrar blodiga för jag kommer inte att berätta om hans fyra söner och förhållandena till dessa, om när han flyttade hemifrån, en separation, hans personliga hälsa, hur samarbetet under överlämningen av chefsollen från Göran Stangertz går, eller var på Möllan han bor ….

Men han sa något som gick rakt in och satte sig som en gaffel i magen. Att det inte finns något rätt tillfälle, rätt ålder eller rätt tid. Endast rätt person. Tankarna for genom huvudet. Han säger inte det här nu, inte nu. Jag ville berätta. men svalde, log och sa att så är det nog.

– Har du barn?
– Nej. Jag är mitt i karriären.

Teaterchefens tankar var så öppet kloka och varma och om jag fick prata med honom varje morgon skulle jag nog bli en aning visare för varje dag. Han skulle ställa sig till den grupp människor vars axel jag vill vila mitt huvud på. En ömhet som finns i relation till vissa i min närhet och jag kan inte riktigt förklara varför. Varför vissa människor sållar sig till dem man vill berätta allt för, även om de så dykt in i ens liv för tre minuter sedan. När de finns de som varit med år efter år som man inte vill prata med annat om än hur kul helgen har varit.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

1 thought on “Pressen borde hänga på tåget.

  1. Det var kloka ord.

    Själv har jag funnit den rätta personen, men barn kan det inte bli. Livets ironi i ett nötskal kanske?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *