Igår upplevde jag min mest dramatiska tågresa från Helsingborg till Malmö någonsin med ungefär tolv häftiga tvärinbromsningar på spåret, en förbandslåda som kom till bruk och fyra förvirrade tågvärdar.
När tåget stått på perrongen i 35 minuter i Helsingborg utan att någon information getts passagernarna började folk svettas, kräva information och ursäkta sig angående kvällsmaten i sina mobiltelefoner.
En visselpipa tjöt och tåget gled iväg.
Det blev nästan imma på rutorna av vår gemensamma suck av lättnad men skulle dock inte dröja mer än en halv minut tills vi satte sucken i halsen i en häftig inbromsning. Och snart skulle vi få veta att det varken berodde på ett mötande tåg eller att någon hoppat ut på spåret utan ett bromsfel som gjorde att vi tvärstannade om och om igen hela vägen hem.
När någon vid åttonde inbromsningen på en åker ramlade så olyckligt att det krävdes förbandslåda blev det till att köra i 20km/h resten av sträckan. Med viss skräck i rösten gick tågvärdarna genom vagn efter vagn och bad oss sitta ner lugnt och stilla.
Det kändes som att jag var i en serie, att vi skulle fastna på en öde skåneåker och sen skulle säsongsavsnitten rulla likt Lost. Tänk. Av alla de som sitter på ett tåg mot danmark måste ju någon vara psykopat och någon vilja knulla.
Väl i Lund flydde resenärerna det hemsökta Öresundståget och tog sin räddning i ett gammalt lila pågatåg och gladde sig åt att det stannade både i Hjärup och Burlöv bara det kom fram. Jag skulle vara framme tio i sex men var i stan kvart över sju. Jag vill kompenseras med en sjurätters på Bloom
