Igår gick jag och min strax tvååring till affären. För första gången på säkert ett halvår blev jag godissugen. Nej, för att vara exakt, plockgodissugen. Denna avgrund i förfall som jag ser dessa lådor som. En vägg av färgämnen, E-ämnen och socker. Allt skit i ett liksom. GUD vad jag blev sugen. Jag hade sagt att vi bara skulle cykla och handla mjölk, men jag hejdade mig vid godiset. En måndag. Men mitt barn som inte får veta vad godis är så länge det är möjligt.

Men han vet vad spade är. Och han vet vad gräva är. Och på ICA är spadarna dessutom i olika färger. Och i barnhöjd. Allt för att vara så inbjudande som möjligt. Vad ni inte vet är att min son, som ännu inte vet vad plockgodis är, men vet att gult tillhör gult och blått tillhör blått, brukar – ordentligt gudabarn som han är – plocka upp allt godis han ser på golvet och lägga tillbaka i rätt låda. En trött mor orkar inte förklara. Han är ju DUKTIG tycker han.

I alla fall. Jag försöker komma på ett pedagotiskt sätt att kunna plocka rätt sorts godis med ett barn. Det gick sådär. Han förstod snabbt vad som var vårt mission och tog, bokstavligen, spadvis med godis och hällde ner i min påse. MEN, fortfarande intet ont anande om vad färgämnen, smakämnen och kemikalier kickar igång för lyckorus i kroppen.

Vi satte oss på cykeln och cyklade hem. Som den smarta mor jag är stoppade jag handen i påsen som låg i cykelkorgen redan på vägen med barnet bakom ryggen – intet ont vetande. Ser jag inte pojken ser han inte mig, resonerade jag likt just en tvååring som leker kurragömma och sätter händerna framför ögonen och tror att ingen ser honom.

Mamma jag också godis.

Hörde jag bakom ryggen.

Vad i hela världen. 1. Hur vet han vad godis är? VEM har lärt dig det. VAR har du ätit det. (kände mig direkt som en tonårsmor). 2. Vad fanken gör jag nu.

På något vis lyckades jag istället få barnet att tänka på korv. Senare när vi satt i soffan fick barnet fruktgodis (briljant ord) och påsen med plockgodis satte jag på armlängst avstånd och åt av när barnet var förtrollad av tv:n (tack tv:n). Och som en giv från ovan förklarade min son ”mammas godis och Elias godis” sedan ville han se mitt godis, lukta på det och – mata mig med mitt godis. Inte ett försök till att byta ut sin frukt. Var sak i sin mun.

Min nöjdhet.

Dela gärna om du vill...

Facebook

Twitter