Dancehallqueens – missa inte att PSL har kört igång en serie om dancehalldans. Hur kul. Med tanke på hur många som undrar vad dancehall och ragga är för något när jag berättar vad jag undervisar i och dansar så är det extra kul. Precis som att housen är en dansstil liksom en musikstil vilket få i Malmö vet, är dancehall en dansstil med givna steg som hör till. Så fört ut är svenska Jaqueline N’diaye Sahlin som dansat i Major Lazors video och i Pepsireklam. När hon nämner det i videointervjun uppmärksammar SVT med en sekunder lång textsnutt ”Det finns annan läsk”. Tack Svt för infon. Jaquelines stil påminner lite om en annan kvinna och favorit som jag dansat för några gånger, franska Laure Courtellemont.
Tagg: dans
Dansfötter slutar inte dansa
Anledningen till att det stod en tjej i stor päls vid ett övergångsställe i går och gjorde små mysiska moves med stort leende. Att en tjej gick i snön och skrek aaaao plötsligt så att en cyklande kille med bandyklubba över axeln vände sig om och log stort. Anledningen till att jag gjorde danssteg och sjöng hela vägen hem är låten nedan som jag lyssnade på repeat. Hoppas jag gjorde människor glada på vägen hem.
Bästa låten i mina lurar just nu. AAAAoo. (och videon är grym, men måste köpas)
Jag provar alla träningsklasser. Stay tuned.
Jag brukar aldrig skriva om träning. Trots att jag själv har jobbat som tränare och danslärare i, oj, över tio år. Jag har undervisat klasser för Nike, koreograferat dansgrupper och är utbildad instruktör i allt från body pump till bollywood till kroppens hela jäkla anatomisystem. Men nu tänkte jag ändra på det. Från och med nu ska jag prova en rad olika klasser, helt nya för mig och ge mitt utlåtande. Proffsutlåtande får jag då kalla det.
Jag är fruktansvärt kräsen och har två saker som måste uppfyllas för att jag ska bli nöjd efter en timme i en träningssal. Jag ska vara slutkörd och jag ska ha haft roligt. Dessa två parametrar kan dock uppnås på olika sätt.
För att veta om en klass är bra eller inte behöver man egentligen gå några gånger. Andra gången kan vara en helt annan upplevelse än den första då man vet vad som gäller. Men jag inser att det finns klasser jag aldrig kommer sätta min fot på igen. Även olika instruktörer kan ge olika upplevelser och även träningseffekter i exakt samma klass. Men jag kommer försöka hålla mig ifrån att utvärdera instruktören. Det är jag för petig för.
Först ut: Zumba.
Det visste ni inte
Jag har under flera år varit sponsrad av Nike. Jag var en av världens Nike Rockstar instructors och körde Nikes dansklasser i Skåne. Två gånger om året fick jag en kollektion med skor och kläder och det var som julafton varje gång. Numer kan jag inte köpa ett par träningsskor av annat märke, känner mig otrogen.
Funderar på att börja köra dans igen. Så svårt att låta bli. Men så lite lite tid.
My house
Min favoritklass, förutom ragga och street som jag undervisat i, är house. Jag tjatade in klassen på två av Malmös dansskolor för några år sedan, jag har varit över i Köpenhamn och dansat och jag har varit på ett konvent i Stockholm och dansat house för en av världens bästa housekoreografer. Nu hittar jag det inte alls i Malmö längre. Här är ännu en anledning till att man skulle bo i huvudstaden.
Överlycklig
Idag har jag pysslat med något jag älskar. Sjungit för full hals och dansat i bilen samtidigt som jag kört. Och fyllt i alla luckor där jag inte kan texten med mmmm mm mmmm och låtsasengelska. Och varit lyckligast i världen och känt mig fantastisk för att jag inte hört min egen röst och tänkt att jag borde stå på scen och göra succé (obs ironi för er som inte har några ironispröt). Eller jag borde i alla fall börja köra dansklasser igen.
Vill vara i svettiga dansstudios med stora slappa halvtrasiga kläder och höja volymen i salen med högt i tak tills man är omringad av ljudet och sina egna andetag. Åh.
1000 möjligheter 1 vilja
När man öppnar en dörr öppnas plötsligt flera helt oväntade och man inser att man faktiskt kan göra hur mycket som helst och inte alls behöver låsa in sig ett fack. Plötsligt får man ett jobberbjudande man inte förväntat sig. Som att bli platschef för en dansstudio. Sådär. Rakt i handen. Som jag blev häromdagen. Det är skönt att ha jobbat så länge och gjort avtryck på så många olika platser att folk faktisk hör av sig helt själva. Och bli påmind om att man faktisk har varit en väldigt bra ledare och koreograf också och att det finns tusen vägar till som dessa fötter kan vandra på. Det spritter lite i dem. Men så tittar jag på mina händer och känner efter. Det är ju kommunikation vi ska göra. Vi två. Att tacka nej är även ett strategiskt val.
Bang
Tequila apelsin och kanel. Allt är någon annans fel.
Bytte klackarna mot sneakers mitt i natten för att ta mig an dansgolvet på allvar och mitt där någonstans förvandlades min look till wetlook och när jag kom hem fick jag hänga en dyngsur BH på tork och däckade i den skönaste sömnen någonsin med ett stort brett leende på läpparna. Det var mycket rupmpskak och extravagansadansa på Babels treårjubileum, fullkomligt utan hämningar och jag skulle verkligen inte vilja se det på video. Men det kändes väldigt rätt att stå på alla fyra och göra raggamoves i en soffa klockan tre i natt. Verkligen.
Vad hände egentligen på raggagolvet i lördags?
Lina fångade denna bild på BPM i lördags. Lägg märke till hur lugnt och stilla det går till i resten av rummet…
När jag kom till måndagsmötet fick jag höra ”Damn Girl you can move”. Och ja, som gammal raggalärare verkar det mesta sitta kvar i kroppen, precis där det ska – på mitten. Och tydligen på golvet.