Programmet elitryttaren kritiseras för att bekräfta fördomen om ridsport som en rikemanssport. Det var väl bara en tidsfråga. Nu heter programmet Ryttareliten och inte Rid & Rön. Och handlar därmed om en elit vilka följaktligen äger dyra hästar och har välstrukna skjortor eftersom de tävlar. Nej, så ser det knappas ut på landets ridskolor. Men alla i eliten har inte börjat med en champagneflaska runt halsen som många vill få det till. Dessutom tar inte pengar dig till toppen om du inte kan rida. Den som rider vet att det inte räcker med en dyr häst även om det hjälper, eller många lektioner, för att nå dit. Det krävs mer för att vara en toppryttare, precis som på elitnivå inom andra sporter.
Med kritiken kommer kommentarer som att ridsporten utnyttjar unga tjejer och ger dem låga löner för att slita i stallet och det hela fortsätter debatteras av människor som inte ens satt sin fot i ett stall. Nej, som uppvuxen på lannet och med ridspö i hand blir jag irriterad. Jag hade lätt jobbat och slitit i ett stall för skitpengar när jag var ung för att få vara på elitstallen eller träna riktigt bra hästar. Det hade legat i mitt eget intresse. Det hör på något sätt till att vara ung, att börja någonstans. Precis som jag slet på restaurang för skitpengar under skitförhållanden – just för att jag var ung men ville tjäna egna pengar och ha kul.
Här är en inställning lite mer i min smak än gnäll:
”Jag har aldrig varit gratisarbetare åt någon, men jädra vad kläder jag tvättat åt mina hästintresserade döttrar. Nu, så sköter dom det själva sedan många år tillbaka och inte sjutton är dom utnyttjade. Skaffat välbetalda arbeten, därefter skaffat mycket fina hästar och en av dom har uppfödning av dressyrhästar. UTAN en rik förälder osv. Om man verkligen vill, så kan man komma långt, även på detta området. Men det är klart, det krävs hårt arbete, en jädra vilja och absolut inget gnäll över motgångar. Kanske fler skulle försöka sig på det för att gå framåt i livet”.
