En gång körde en man av vägen på grund av den här hatten. Eller på grund av kvinnan som bar den på en trottoar i Malmö med matchande kappa. Hon hade en modist där hon brukade hämta upp en hatt innan hon och hennes stiliga långa man gick på galopptävlingar. Jag vet inte om det är ett plagg men den här hatten är speciell för mig. Jag hade den på hennes begravning. Min mormors.
När jag kom till gravsättningen sa min mamma ”tänk om mormor sett dig nu, hon skulle bli så glad”. Det var just det jag tänkte, att jag gjorde det för henne skull och hon älskade vackra stilfulla kläder. Jag tror att jag provade halva garderoben innan jag klädde mig i min rostfärgade trekvartskavaj och långa femtiotalskjol och klackar och körde ut till Annelöv. Världens sötaste lilla by med världens sötaste lilla kyrka där jag bott med världens finaste omgivningar.
När jag gick ur bilen för att hälsa på Ludde och Åsa i det nya huset sprang hon mot mig och gnydde av glädje. Det var längesedan jag träffade Pamela som brukade ligga i min famn på kontoret i Helsingborg och pendla med oss 08.07 varje morgon.
Hennes pillemariska blick. Hennes plötsliga infall. Hennes närhet till skratt. Hennes mentala styrka. Hennes sås. Hennes livshistorier. Hennes iakttagelser. Hennes otroligt goda hjärta. Hon ställde sig upp så många gånger. Och hon blev så glad för varje liten sak som hon fortfarande orkade göra. Hon tänkte inte på vad hon inte längre kunde göra utan allt som hon faktiskt klarade av. Som att klara av att koka kaffe helt själv. ”Jag reser mig upp från soffan helt själv Karin”. Hennes sätt att se på livet höll henne kvar genom flera svåra stunder. Men hur ska ett hjärta orka ställa sig upp gång på gång. En dag bestämmer det sig för att släppa taget och vila. Paulo Cuelos skrev, döden är inte slutet, det är bara början på något nytt. Det känns skönt att tänka så. Fint. Och lite lättare.
