Hej Shoreditch

Jag åkte till London. Fast det är inte riktigt sant. Jag åkte till Shoreditch. Under vår helg i staden med röda bussar lämnade vi inte denna stadsdel alls. Min kära bästa vän som numer bor långt upp i landet och jag möttes på en tunnelbanestation. Vilken genial idé. Att ses för en helg någon helt annanstans. Och då i hennes gamla studenthoods. Åt bäst på Lyles, Dishroom och Clove Club. Riktigt bra. Speciellt en märklig mandeldessert har satt sig i mitt matminne. Och en buljong på anka i vinglas. Vi gick på Samuel Jackssons välgörenhetsgala med massa artister, svor över äckligt kaffe (den godaste drack jag i en pop up i en tunnelbana) och bodde superbt på Hoxton. Och jag åkte till fel flygplats när jag skulle hem och fick ta taxi från Heathrow till Luton. Hej bakistrött. Den taxiresan kostade mer än flyget tor. Ett superbt avslut. Som att beställa extra belugakaviar 25 gånger. Fast inte äta den utan liksom slänga den ut över en hundrastplats.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Intimhantering på USAs flygplats

På flyglatser i USA får man gå igenom en lite mer avancerad kroppscanner än hemma. Man ska gå in i burken, ställa sig, lyfta upp armarna i taket och vänta på att de scannar din kropp. När jag gick igenom gjorde den utslag. På en datorskärm som visade en människokropp kunde man se var.

 

Mellan mina ben.

 

Det är förmodligen det absolut sista stället man vill att en scanner på en flygplats i USA ska ge utslag. För vad som händer sedan är att de kollar igenom alla dina grejer och gör tester på allt i din väska. Sedan tar de in dig i ett övervakat privat rum där två personer närvarar för att undersöka dig lite närmre. Det är bara att le och hoppas på det bästa.

 

När jag stod utanför rummet och väntade på kvinnan med nycklar visste jag inte vad som skulle hända. Skulle de klä av mig, använda verktyg, tvinga mig att kissa. Att protestera kändes inte som en bra idé. Men jag klarade mig med en intimare form av genomgång av min kropp av två kvinnor, utan att behöva ta av mig något.

 

Jag undrar dock fortfarande vad det är jag har i mitt underliv.

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Över USA och tillbaka till en förträngd tid

Idag börjar jag min resa som jag inte velat nudda vid för mycket, med rädsla över hur det egentligen känns. ”Jag bara gör det” har fått mig att göra mycket. Trots rädsla. Varje gång växer jag ett stycke till. Det kommer innebära både många mil och ett möte med en tid jag lagt bakom mig, klippt av ett band till och inte velat beröra. Jag har landat i Chicago. Sedan åker jag vidare genom ingenstans till någonting. Det vill säga den plats i USA där jag en gång bodde och mådde otroligt dåligt under lång tid. Där jag som 17 åring fick möta en helt annan värld fullkomligt på egna ben bland vuxna som försökte förstöra och utan stöd från någon av de som skulle finnas där.

 

Jag har inte vågat rota i detta efter min resa men tiden där har nog påverkat mig och den jag är idag mer än jag tror. Mycket mer. Att klara sig själv och att inte förvänta sig att någon annan ska hjälpa till sitter i mitt inre. Tillit det har jag inte heller mycket av. När människor skyller på omständigheter blir jag provocerad. Det är upp till dig. Det är upp till mig. Och man kan resa sig hundra gånger om.

 

Tack STS resor för den hårda skolan, men nej, jag kan inte tacka en organisation som så fullkomligt misslyckas med sitt uppdrag att skapa en trygg och minnesvärd resa för den som vågar åka långt bort. Som avsäger sig ansvar så fort pengarna kommit in och 17-åringen lämnat landet. Det finns så många detaljer i det här som är så otillåtet. När jag kom hem gick ett program, likande kalla fakta eller om det var det (vet ej hur länge det gått), som handlade om resorna, organisationen. Jag funderade på att skriva min berättelse. Men gömde den.

 

Efter ett år då jag kommit tillbaka fick jag ett vykort från min första familj med ett uppenbart dåligt samvete ”It all starts with peace”. Jag svarade aldrig och ångrar mig inte. Vad jag var med om där, och vuxnas svek, kommer jag inte glömma. Och nu ska jag möta det. Och träffa dem som faktiskt fanns där och som hjälpte mig i en tid då jag var helt utelämnad till mig själv, i cowboyland.

 

Jag har inte pratat om detta på femton år. Nu börjar jag.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

230

20120812-191954.jpg

När man sitter där med öm rumpa, värmeblåsor mellan låren, ond svanskota och nariga läppar från grus i hård motvind och firar med ett glas rött och värktabletter att man klarat de 200 kilometrarna över berg och ner i dalar och någon knäppgök kommer på den briljanta idén att vi kan ju driva hästflocken 30 km till imorgon bitti, från där vi övernattar och ska bli hämtade med buss hem till gården där vi startade. Graaaaaah.

Det var bara att ta på sig ett par redan använda ridtrosor och hoppa upp i sadeln idag. Så nu har jag ridit 230 km till.

Är skitigare än skitigast. När vi var framme idag var mitt ansikte helt h e l t svart av lavasand som ven genom vinden. Jag har aldrig varit så här skitig i mitt liv.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

13 mil done

20120810-204737.jpg

Vill bara meddela att igår satt jag i sadeln i 11 timmar på en dag. Bergsbestigning med häst i fullkomligt livsfarliga stup, över älvar, klättrande över klippblock som bergsgetter så man var tvungen att fokusera varje minut. Det är det mest sjuka jag gjort i hela mitt liv, det mest ansträngande, värsta, onda, galna, knäppa. På en ny sadel som skavde in i låret och med en förkylning och två mackor att äta på hela dagen. (allt som får plats i en sadelväska och det finns ingen större tid att stanna om man driver en hjord med hästar över svåra terränger). Den sista 1,5 milen ville jag bara gråta. Två grät. Så man kan ju undra varför man gör det här.
För att det också är helt fantastiskt.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Hot hot pot

 

Den här soppan är det mest amazing (förlåt att jag låter som en fjantig film) jag har ätit på flera år.  Brukar tänka på den ibland när jag vill längta till något. I en fiskeby vid kusten i Vietnam där det ”inte ligger några restauranger” enligt hotellet som trodde att alla turister vill äta i neon. Här hängde familjens tvätt på linor, de stod och slet köttet från ett nykokt ben bakom disken och vi pekade oss fram i menyn på väggen. Stolarna var små som i ett dockhus, för att vietnameserna är små som dockor. Och sidan om satt två män och grillar grodor i markhöjd. Den buljongen vi fick där! Åh! Och så alltid ett överflöd av färska kryddor och blad att stoppa ned. Inte tre kvistar som på en restaurang i Malmö. En tallrik med ett berg av grönt.

 

Så. Är man intresserad av mat ska man åka till Vietnam.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Jag lovar, jag matade inte dem…

 

 

Nästa sak som händer är kattfight under vårt bord. De såg I N T E snälla ut kan jag säga.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Next stop

Vart vill du resa nästa gång (efter egypten alltså)?

 

Till Moskva. Det är min trettioårspresent till min vän Johanna. Vi ska bara få tummarna loss och boka något vilket inte är helt lätt när hon är en framgångsrik karriärskvinna på chefsposition på IKEA med ett litet barn samt spelar i A-lag i basket.

Sen vill jag till Tokyo vilket jag gav i trettioårspresent till en annan person. Man kan säga att det blev inställt….

Kanske Berlin en sväng bara för att det är enkelt att åka dit, billigt och en av mina favoritstäder.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Höst i Tel Aviv




 

Jag har varit i Israel förut (och gjort Jerusalem-dödahavet-Masadagrejen) så denna gång som jag åkte ner och hälsade på Rebecca i Tel Aviv visste jag vad jag ville göra. Jag hade en långhelg på mig.

Ligga på stranden där badvakterna ständigt skäller på de som simmar för långt ut, kanske på en söndag när alla familjer använder den som picknickplats och röker vattenpipor. Besöka Jaffa, byn på promenadavstånd från Tel Aviv, dricka arabisk kokosmjölksvarmdryck och gå på marknaden och i fina second hand- och inredningsbutiker att dö för.

Äta hummus, som i Israel är en egen rätt och inte tillbehör (när jag nämnde ordet dipp vid en familjemiddag blev det lycnhstämning). Man går till en hummus precis som vi går till en pizzeria och får en skål med mild sammetslen hummus, varm eller kall, med tahini eller utan tahini, alltid med rå lök i klyftor sidan om och bröd. Gå på cavabarer och sitta på roof tops och dricka drinkar med utsikt över havet. Äta på Benedict vars kö är lång dygnet runt.

Äta shakshuka, en rätt med tomat och ägg i ett järn som man kan äta till frukost, eller när som helst eftersom Tel Avivs frukostställen har öppet, ibland dygnet runt. Dricka limonana, citron och mynta, prova den arabiska söta drycken med russin och kokos, och äta yoghurt. Yoghurtbarerna i Tel Aviv är beroendeframkallande och vi strosade ut klockan ett en natt bara för att äta yoghurt med alla tillbehör som får plats, mängder med färska frukter att välja på, nötter och såser på pressade bär.

Jag hann med allt. Och även att fira Shabat och bli tränad av en wakeboard-tränare


Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter