”Det största funktionshindret är trots allt kärleken”

20120304-143955.jpg

Är man någonsin så stark som när man är själv? Är man någonsin så svag som i en relation?

Svag behöver i och för sig inte vara fel. Det kan vara vackert att våga lämna sig till någon. Låta den se. Men så fort man gläntar på sina hemligheter, sina tankar och känslor och ger dem oredigerat till någon blir man sårbar. Eller mer sårbar. Dörrar kan öppnas sakta en och en. Kommer man till sista öser kanske innehållet ut oförberedd och överväldigande. Jag känner mig alltid psykiskt starkast när jag är själv. Utan någon att landa på, förhålla sig till eller ständigt hjälpande. Utan någon att längta efter, tvivla på eller känna sig osedd av. Men med rätt person kanske funktionshinder är fantastiskt och snarare stärkande.

Jag tänkte bli kulturytlig, sluta skriva om känslor och bara om film, musik och rapportera om var jag drack gårkvällens öl. Men så läste jag en filmrecension med orden ”det största funktionshindret är, trots allt, kärleken” och kunde inte skriva utan att känna. Eller känna utan att skriva. Jag skulle bli ett tomt hål. Substanslös. Så jag fortsätter vara som jag är. Och skriver som jag gör. Kanske inte om vad som hänt men om vad som känns. Med en eller två dörrar stängda.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

En het copywriter

Ett problem som copywriter är att man är en jävel på att dramatisera. Alltså kan en enkel mailkonversation med, till exempel, ens pojkvän bli allt annat än enkel. Det där med att bygga upp en text, ett drama, sätta punkter som skapar effekt och som känns i magen, ge tryck åt ord – det sitter i ryggmärgen och går rakt ner i fingrarna. Ibland när jag skriver, sugs jag in i texten, och kan gå från en sinnesställning till en helt på loppet av en minut. Det är ju bra, när man skriver copy. Men att börja skriva ett mail och gå från sval till rasande eller från glad till gråtande av sina egna ord och inte kunna sluta för att formuleringarna bara blir skarpare och skarpare, det kan skapa vissa problem. Ibland skriver jag så det ryker under fingrarna sen klickar jag på send så snabbt jag bara kan för att inte ångra mig. ”Nu gör jag det” tänker jag, stänger locket och går iväg. Jag kanske borde göra tvärt om. Sova på det.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

En sväng till Schweiz

Jag sitter och tittar ut över ett vitt Basel. Snö, gula lyftkranar och några kyrktorn. Det lät så litet, att åka till Basel i Schweiz, men det är ju jättestort. Till och med floden som delar staden är jättestor jämfört med kanalen i Malmö.

När jag kom till hotellet fanns det inget rum till mig och jag tänkte att nu börjar det. Men de hittade min bokning på ett närliggande hotell av någon anledning. Bara det att nu har jag inte en aning om var kunden är som jag ska träffa klockan tre och får inte tag på hans Blackberry heller, som det står att han skickar mail ifrån. Han är i alla fall inte bokat på detta hotellet så ”vi ses i receptionsområdet” hjälper mig föga.

Det är något visst med hotellrum. De har någon form av frihet över sig och de ger en otroligt bra skrivatmosfär. Det är mycket lättare att jobba här i total tystnad än i ett kontorslandskap. Och så har man ju inget annat att göra.

Annars är det inte odelat roligt att resa med jobbet om man är ensam. Det är alltid väldigt roligt och även smickrande att få åka iväg men när det väl kommer till flygresan känns det som att de där timmarna på kvällen som egentligen tillhör jobbet kunde ha tillbringats med ett glas rött hemma i soffan.

Men jag ser det som en möjlighet att se städer jag aldrig skulle komma till. Basel liksom. Nej det har jag aldrig tänkt på. Denna gång kommer jag dock inte se så mycket av staden eftersom kunden fick boka om flyget för att jag skulle hinna med Nöjesguidens prisutdelning.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter