För mig som är van vid en liten eld, några ungar som grillar korv på pinnar de täljt till och en liten manskör på åtta pers är Pildammsparkens mäktiga ljus och ljudshow smått chockerande. Det ger gåshud som inte lägger sig förrän någon jävla unge kastar en glödande cigarett på en så man måste gå till attack. Hans kompisar fick gå emellan mig och den kaxiga, fulla killen.
I år var det luftakrobater, lila ljus över trädkronorna, ljus stämma som ljöd över trädtopparna och ledde tankarna till de skogsväsen som man läst om i sagorna, en traditionell kör och en kvinna som dansade i bålets mitt. Och basen är så tung att det burrar under de stelfrusna fötterna.
Det här är min favorithögtid i Malmö.
Men så läste jag det här..
