Två saker jag gjort denna månad. Gått med i Rädda barnen (igen). Gått med i Postkodlotteriet. Vad hände ens där?! Vad var det som plötsligt slog till. Varför i HELA friden fick jag för mig att jag skulle gå med i ett lotteri? Inte bara i ett lotteri. Ett grannskapslotteri profilerat av tveksamma B-kändisar. Jävla 40-årskris. ALLT vi gör baseras på emotionella beslut även när vi tror att vi är rationella. Jag … kanske lite mer.
Rädda barnen-beslutet tog jag direkt när jag såg en annons om barn som for illa i Syrien. Jag ökade till och med mitt tidigare givarebelopp. Effektiv annons där, rakt in i mammahjärtat och förbannelsen över alla veka svenskar som är så rädda om sitt eget leverbröd att de inte ens önskar andra ett liv i dräglighet.
Postkodlotteriet däremot….. Kan jag ha tittat på instagram och avundats alla som sammantaget tycks vara på surfsemestrar, yogaretreats och skidäventyr på löpande band, eller fick jag måhända panik över mitt lägenhetsköp som snart träder i kraft och förhoppningar om ett liv, eller var det bilden på utskicket jag fick i brevlådan på en kvinna som kramar ett guldigt presentkort. Inte vet jag.
Kanske var det bara det att jag fick ett utskick i brevlådan. Det får man ju inte nu för tiden. Jag behöver ingen ”ingen-reklam-skylt-lapp”. Det kommer ingen reklam. Vet ni, det är världens bästa marknadsföringsgrej. Skicka ut saker. Det kallades DM förut. Ni kan komma på ett bra namn på engelska så att det känns mer hett och köra. Kommer göra underverk. Lovar. Mailkorgen är för längesedan ett hårdfiltrerat medium. Brevlådan däremot. Ett guldkorn till köphjärtan.
