Jag säger det igen. Klona er den 2 juni.
Det är party i fem dagar när Copenhagen Distortion hyllar stadens nattklubbsliv. Trettio fester i Köpenhamns olika stadstdelar mellan 30 maj och 3 juni. Det kan kräva en hög dos koffein. Jag är som vanligt i fel stad eller sitter med tummarna ofrivilligt fast i rumpan när det äntligen händer.
H har sagt att jag inte får komma till soffan och titta på TV förrän jag har skrivit på min uppgift till Berghs i en timme. Alltså klockan nio. Jag fuskar och skriver här i stället. Schyyysst. Nu säger vi inget.
Snart kommer han komma in och säga ”karin, bloggar du eller skriver du pa din opgave”. Och jag kommer skratta, stänga ner alla fönster och visa honom en film som jag precis hittat på Youtube.
Bart Skils, Nadsat Köpenhamn. Han såg sur ut och blev genast väldigt snygg. Sura killar är så snygga.
Klockan 06.00 i morse, frusen, halvt sovandes i en fåtölj på Kastrup blev jag påmind om varför jag går ut så sällan i Köpenhamn. Det som känns så lätt och nära blir alldeles för ofta till ett stort projekt. Tänk att det ligger en huvudstad full med bra restauranger, schyssta nattklubbar och andra ansikten än de som dyker upp på var och varannan bar på hemmaplan. Men det är ju så jobbigt! På ditvägen dödas partystämningen som byggts upp på någon fest i stan, och på vägen hem har sängen aldrig känts som så otroligt långt borta.
Malmöbornas argument för att Malmö är så bra brukar vara att det ligger nära Köpenhamn. Det går liksom inte ihop, framförallt eftersom de flesta inte åker över ändå.
Jag och min mintgröna stora t-shirt passade inte in bland flickorna i galaklänningar. Jag hade tydligen missat en liten detalj med festen. Fast det gjorde inte något för jag känner mig alltid bekväm i tights och att slänga på sig en blåsa för att sitta och titta på tv kändes något opraktiskt.
Jag tror att våra schlagerfester med glitter, ett stort uppdukat bord med plockmat, champagne och listor att fylla i med top-5 är bara ett sätt att försöka göra schlager intressant. 
För att sitta hemma ensam och titta på detta i tre timmar hade jag inte fixat.
Ju fler drinkar jag slukade desto bättre kändes bidragen och Ukrainas bidrag fick min tolva. Jag fastnade för den glittriga propellerna på transans huvud. Serbiens låt låg på min ”die” lista dock. Men eftersom festens värdinna är halvt serb så blev det lite extra jubel ändå när den tjocka lesbianen kved fram sin ballad.
England måste verkligen ha tagit små piller när de bestämde vilket bidrag de skulle skicka till Finland. Det kändes som en glättig reklamfilm för British airways. My god. Och så hade vi några som framförde ett italienskt teaterstycke på tre minuter, rosa idioter som sprang omkring och Augilera look alike med en låt skriven av Björks kusin. Den fick min tia.
Nästa år ska vi kvala och då är det bäst att vi skickar Anna Book iförd kycklingdress.
Fyra pjäser och tio dikter av Harold Pinter
Serverade under en och en halv timmes resa genom en twilight zone version av Sverige.
En mardrömsverklighet, kanske mer likt det samhälle vi lever i än vi vill veta.
Mellan start i Inkonst foajé och avslutning i teatersalongen, glömmer jag var jag är. Omsluts av klaustrofobiska mardrömsrum på en resa i nattsvart.
Skådespelarna från InSite spelar sina roller med sant engagemang.
Jag rycks med, kalla kårar och ögon som tåras.
Har lust att slåss och skrika åt dem att sluta med dessa vanisnniga vidrigheter. Även om det vore fruktlöst, i verkligheten.
Det är så lätt att låta sig vallas runt, samlas upp, räknas in och följa med. Raka led, skynda på. En del av maskineriet, kanske inbjuden av bödeln…
Ändå är min impuls att spotta och sparka som den sjuårige pojken.
Hoppas att jag vaccinerar mig lite grand mot vanvettigheten varje dag. Jag hoppas att jag minns och vågar sparka & spotta. Även när det verkar lönlöst.
Min innersta förhoppning, annars blir det för svart, är att små människor med stort civilkurage är allt som behövs när det kommer omkring.
Samt att vi är tillräckligt många…
Upplev Amerikansk fotboll, ett tänkvärt gränsöverskridande för alla sinnen.
Eurovision-Schlagerfinalen
handlar försvinnande lite om bra låtar…
Röstningen speglar mest ryggdunkar grannar emellan. Väst & öst, politik och karikatyrer.
Tävlingen i sig handlar, som alla stora evenemang alltid gör, främst om pengar och prestige.
Samt förstås, Eu-schlagerns eget särskilda signum, en överdos kitsch.
Kan knappt bärga mig till nästa gång!
Av Rebecca
Varför bestämmer sig alla roliga grejer för att inträffa samma dag? Den 2 juni är det sommarfest med Nöjesguiden, ett gäng från Sydsvenskan åker iväg och rider på Islandshästar, en skitbra dansare håller workshop i popping och locking på Arnbergs, det är kvartalsutbildning i Les Mills på Centrum och jag tar examen på Berghs och dricker drinkar med Johanna i Stockholm.
Jag vill göra allt. ALLT.
och något säger mig att helgen efter
kommer jag att pilla i naveln och undra om något kul händer
Sms:en rullade in och jag låg kvar som en tegelsten i soffan. Hittade en hyrfilm som legat här i några månader och har alltså kostat mig en så där 750 kronor. Dags att titta på Dogville. Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om den filmen. Men hur ska jag förklara utan att kunna…
Jag älskade slutet.
Den var värd 750 kronor.
Den som stänger av denna film inom den första halvtimmen är idiot.
Nu har det hänt igen. Kontot har på något sätt minskat i oförklarliga proportioner.
Och då tänker ni såklart att det är värsta tillfället för mig att leva på linser och knäckebröd hela månaden och därmed bli av med fläsket för att möta beach 2007. Men jag tycker faktiskt att ni är rätt taskiga när ni tänker så.
Jag har en viss känsla av att jag kommer att få jobba över med prylar till Dygnet Runt i helgen. Det är högst orättvist eftersom jag hade planerat in en bakfylla på söndag. Aldrig 100% fri, aldrig.
Nu har jag gjort det enda rätta och begärt gratis öl från klubben på Spångatan om detta kommer att innebära övertid. And it sure will.
Thank you loves
Ni andra kan sätta ett rött kryss i almenackan på den 5 juni.
