Jag har gjort det. Köpt en langos för 60 kronor. Jag borde skämmas. Straffet är nu att jag mår väldigt illa. Sextio kronor för en friterad deg med lite äckliga räkor, svart rom och ost. Aldrig mer.

Sist jag gjorde misstaget var 1999. Då låg jag på en bajamaja resten av natten och kräkte medan mina vänner fick hålla ett stadigt tag om mina 60 cm långa rastaflätor. What a memory.

Pekka. Som vi förmodligen uttryckte det då.

Vad är det som säger att om du håller i en rullator eller i en barnvagn har du rätten att trycka dig fram i alla lägen som om du hade ensamrätt till vägen.

Vad är det som säger att alla andra människor ska gå åt sidan och lämna plats åt den aggressiva föraren. Ni får väl respektera andra gående precis som vi får respektera er. Även om de som släpar ut en barnvagn i större folkmassor inte borde respekteras eftersom de är dumma i huvudet. Jo, om de snällt ber om att få komma fram. Men att köra vagnen in i folk för att de ska förstå att de bör flytta på sig är en taktik som får en att undra om man i samband med barnafödandet även tappar rösten.

Och att monstertanterna drar en svartskugga över sina medsystrar när de i överskridande hastighet tar entré på Ica och tränger sig före hela kön med sin sockerdricka och rökta lax gör att jag varken vill bli gammal eller skaffa barn.

Nej jag vet inte om jag orkar. Det är höst. Och det luktar älgkött på stan. Det är i och för sig lättare att ta sig fram den här festivalen jämfört med tidigare år eftersom matstånden har fått större utrymme och konserterna sker i parken. Parken som man ska undvika vid 24.00 eftersom alla småglin springer runt med sina ryggsäckar och stångar sig fram som om de var på vårbete.

Anna Ternheim spelar på stortorget klockan 19 och en vanlig solig augustidag hade Mosaiks uteservering varit en bra plats för att se konserten o c h sitta ner. Lite tapas som slår långt högre än en langos och har ungefär samma pris. Bli serverad! Sitta ner och dricka rött vin. Jag sparar mina pengar till en skön restaurang i stället för att slösa dem på mat serverat på papptallrikar till överpris. 65 kronor för festivalmat är inte okej. Alls.

Det blir väl på med en tjock stickad sak, stövlar och paraply i hand. Krocka med alla andra som har paraply eller paraplylifta = hoppa under paraply efter paraply. Eller varför inte. Korka upp en flaska rött hemma och äta något. Helt ensam. Sätta på en bra skiva som säkert ändå låter bättre än liveversionen.

De senaste två dagarna har det känts som om jag jobbar på en fabrik. Att sitta och göra annonser på löpande band och enbart fungera som händer och inte som en tänkande individ åt beställare och kunder kan göra vem som helst till en Facebooksurfande idiot. När ska beställare förstå att de ska ägna sig åt att sälja tröjor och smör i sina butiker och lämna allt som har med kommunikation och form till dem som faktisk kan. Åh, nej när det gäller reklam kan vem som helst tycka och tänka och jag är nickdockan som sätter fruktansvärda rubriker, lägger in meningslösa bilder och gör så fula annonser att jag skulle vägra säga att det var jag som gjort dem om de så satte mig i tortyr.

Denna produktion ligger långt under min kunskapsnivå och så länge det pågår kommer jag fortsätta att söka minst fem nya jobb i veckan. Jo, visst innehåller alla jobb visst slitgöra och att låta prestigen gå ut över arbetet är bara dumt. Men när andra säger åt mig vad jag ska göra när jag kan göra det långt mycket bättre svider i hela kroppen.

Alla – från säljare, till kunder, till kollegor tycker om färger, om typsnitt, om ord. Att de inte förstår att de som sitter och jobbar med reklam och kommunikation har gedigen erfarenhet eller långa utbildningar bakom sig. Inte går jag och säger till kocken på restaurangen hur han ska tillaga såsen, än mindre piloten hur hans ska flyta sitt plan. Det ligger mer bakom att kommunicera via en annons än händerna som sätter ihop skiten i Indesign

Som tur är inte varje dag eller vecka som denna. Det finns trots allt beställare som vet vilken kunskap jag och mina kollegor har och använder den rätt.

Jag har fått dille (är det ett skånskt uttryck?) på att jag kan allt. Det är ju bättre än att inte tycka att man kan något alls. Men nu har det gått så långt att folk börjar misstro mig. Framför allt eftersom jag idag påstod mig kunna bli en väldigt bra spjutkastare.

Här är de yrken jag är övertygad om att jag skulle bli bäst på.

Ståuppkomiker – såg Oslipat igår och kände att jag kunde göra varenda nummer långt bättre än vad de trista personerna gjorde. Ett problem för mig hade dock varit att jag aldrig kommer ihåg slutet på en historia och blandar ihop allt. Vem som sa vad. När. Hur. Jag låg i alla fall uppe sent igår och försökte komma på roliga saker jag kunde berätta om. Somnade innan jag kom på något.

DJ – jag hade inte bara varit världens mest peppade och glada skit bakom skivspelarna. Jag vet också precis vad som funkar, hör varenda liten detalj och vet vad som är bra och dåligt. Enligt mig då. Ett problem skulle kunna bli min totala okunskap i artister och låttitlar.

Tjejen i Svenska Akademien – jag känner det varje gång jag hör dem. Att det där egentligen är jag.

Chef – Så många gånger jag har vetat precis hur min chef borde göra – men inte gör. Vet inte om mitt nickname i skolprojekt ”lillstalin” är något att nämna i en intervju bara.