Konstnär kör dj-set

Det är poppis att låta kändisar, lokala medieprofiler eller bara någon kul snubbe. som gjort sig känd för att – just det – bara vara en kul snubbe, spela skivor. Nu är det David Shrigleys tur. Konstnären som ställt ut på Konsthallen sedan i september spelar favoritlåtar mellan 21 och 24 och timmarna före signerar han sin nya katalog. Med tanke på att hans konst innehåller en uns svart humor undrar jag om musiken går i samma takt. Det är förmodligen inte min kopp av te.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Clubpoetry Battle

När klubbarna blir fler bråkar de om publiken. Utskicken från arrangörerna blir allt mer intressanta om möjligt än mer svårförståeliga och viskar om lätt ångest. Jag förundras av denna ordkonst och undrar ibland; hur många olika musikgenrer finns det egentligen som jag inte känner till? Eller, sitter klubbarrangörerna bakom sina datorer för att komma på den mest finurliga beskrivning som de kan tänka sig? Och allra viktigast. Förstår läsaren ett skit? Hur låter exempelvis; Sweet East milkshakefunk eller boardwalksoul?

Veckans guldkorn:

”Hans band, YACHT, är en fusion av själv-koreograferade danssteg och hymn betonade electro-power jams framförda baklänges täckta i Cherry coke”

Inkonst om onsdagens klubb Freakz Underground

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Det sticks och gör ont.


I år ska jag varken ha gran eller sambo.

De är båda jobbiga att göra sig av med.

Granen kan man i alla fall slänga ut genom fönstret….

har jag hört.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Jag är på väg.

I en uppsats om min framtid, som jag skrev på rosa papper i femte klass, går att läsa; ”jag ska jobba på Sydsvenskan”. Nu gör jag min sista vecka på tidningen. Mitt nästa mål håller jag än så länge hemligt. Jag skriver det på ett rosa papper, lägger det i en byrålåda och om tio år tar jag fram den och lägger till en bock framför meningen. Vägen skapar varje person själv. Och på vägen görs möten som kommer att göra målet möjligt. Det är bara att vara klarsynt, ödmjuk men tuff och ha väldigt roligt.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Copy Paste Moi


Varför var alla så mycket snyggare på 60-talet. Jag har alltid varit fascinerad av denna tid och ett tag hade jag min mammas gamla fotoalbum som sängbord. Min mamma var så snygg att jag vill kräka, kopiera och klistra in.

(Nej, det är inte min mamma. Mamma var snyggare. SNYGGARE)

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Var går man en måndag?

Flera kvällar i veckan cyklar jag förbi Mrs Brown på Davidhallstorg. En måndag klockan 20.30 är det alltid fullsatt kring borden och i baren står par och vänner för att fukta läpparna med rödvin. Det måste vara en av de få restauranger som fungerar riktigt bra. Alltid. Men så har de också underbar robust mat och bättre barsnack än vad en påse jordnötter på Metro klarar av.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Varför uppstår vissa saker i klump?

I går kom Andy Warhol(1) upp på tal i en diskussion med mina föräldrar, i morse såg jag en journalist som var skrämmande lik samme man(2) och idag läser jag en text och snubblar över orden Andy Warhol(3). Alla goda ting är tre.

Därför blir det kanske ”En Afton” på Debaser med vin, mat och Nico. Nico som figurerat på många av fotografens bilder. På Onsdag börjar alltså Debaser sina musik och filmkvällar. Lite mys i höstrusket. Det behöver jag. Och du. Min vän. Här eller hemma.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Det här är vuxet allvar.

Fy vad jag blir irriterad när folk sätter mig på sin ”limited profile list”. Det blir allt för uppenbart för att kunna göras snyggt. När ”the wall” plötsligt försvinner, eller ”Education”. Vi pratar om komponenter som inte går att ta bort från sin Facebook sida. Endast dölja. Och då kommer nästa tanke. Det måste alltså finnas något att dölja. Jag redan nu framme vid skilsmässa i min snabba värd. Då kan de ångra sig. Det vuxna Limited folket. För sitt snedsteg. Att dölja något, vad som helst, skapar misstänksamhet. Oavsett om det finns en anledning eller inte. Det är ganska onödigt. Och med min fantasi kan jag komma på det mesta. Kanske min gamla klasskamrat i nian inte vill avslöja att han är tillsammans med en flygvärdinna samt en kassörska på ica samtidigt och är rädd att jag ska stöta på en av dem. Exempelvis på flyget till Filippinerna, som jag kanske någon gång kommer att åka till. Nu ska jag hämdlimitera så in i bomben. Ha!

Är det bara jag som är som en öppen bok.
Eller är jag.
Det kanske finns någon som undrar vad jag egentligen pysslar med.
Ha! ni skulle bara vilja veta.
Nu är jag arg.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

En snabb bok

Så bestämde jag mig för att läsa Paolo Coelhos Alkemisten. Men den kändes på något sätt så banal. För när ett flerårigt krig skildras på en sida i pocketformat och när en kärlek beskrivs från de att deras ögon möts till orden ”Jag älskar dig och vill gifta mig med dig” på fem rader blir det för enkelt för att jag ska få en känsla för det nära och äkta. Det är helt enkelt inte bra skrivet. Men kanske är det därför den blivit så populär. Tunn, enkel.

Eftersom jag har läst några av hans andra böcker och vet att det kan vara värt läsningen i slutändan fortsatte jag ändå. Och på sidan 140 hände det. Boken ger en insikt och väcker en tanke. En tanke som liksom ligger kvar och i morse var jag så lycklig att det kändes som om jag inte hade något att förlora även om jag skulle skrika ”jag älskar dig” till en granne och kyssa denna på munnen. Så kanske är det istället så att Alkemisten läses av så många för att den plötsligt tar en till en djupare tanke. OCH att den är tunn och enkel.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter