Jag har 8 timmar musik i ipoden och en himla röra i huvudet. Men alla är mina favoritlåtar och jag spelar dem ikväll på Jerikos uteservering. Kom och slappa i solen med mig.
Tjoho!!
Månad: juli 2008
Så har du aldrig sett Johan Allard.
Han är malmökändis, fd barägare, copywriter, stöddig, varm, vän, dj, först med plysch, ex något, tioårig scenograf scenchef på nöjesteatern, tjejfavorit och ….. 19.
Jag fick ett samtal från en viss babyhands som undrade hur fan jag såg ut på min bild och fick honom att skicka en från samma ålder. Jag säger bara det; i samma potta vi simma. (jag hittade just på det ordspråket själv).
By the way. Tatueringen på armen föreställer snobben och det var 23 år sedan för att vara exakt.
Back in the days
Igår fick jag höra att man är så mycket mer person när man blir äldre. Så jag är mer nu än då jag var 20. Ja förmodligen är det just så. Att varje sorg färgar en. Varje glädje. Varje motiv som ögat landar på ger ett avtryck. Och någonstans fylls ens inre med erfarenheter som lyser genom ögonen och landar som en självsäkerhet i rösten. Men fortfarande sårbar som ett barn.
Önsketimmen.
Och ja just det. Jag spelar på Jerikos uteservering på Torsdag.
Jag är haj på att spela musik i dansstudion men nu flyttar mina favoritlåtar till dansgolvet – för en enda kväll. Det har dykt in några önskelåtar på sms. Den senaste i raden är Ricky James ”Give it to me baby”. Du kanske har en bättre att lägga bland kommentarerna så lägger jag in den i min ipod?
Annars går listan efter allt jag älskar att dansa till och då kan det bli en salig röra mellan knorrig untzhouse och ruff ruff hiphop med tonårsnostalgi till Mikael Jakson och Depeche.
Oj. Jag är lite pirrig i magen.
Men det ska bli tokfint väder och Jeriko har ju områdets bästa drinkar och nya liggsoffor.
Tjoho!!
Put your hands up where I can see them.
Åååh Malmö börjar bli lite mer som NY. Polisbilarna har varit ute och tjutit med sirenerna redan klockan 07.55 två dagar i rad nu. Undrar om det är alla pensionärer som står och sliter i dörrarna på ica i Slottsstaden igen? Kanske en kostymkille som kört ner Ella för att hinna till jobbet i tid? Jag vet inte. Men jag har svårt att tro att det är ett gängbråk på triangeln.
Luftkastellet missar. flaskan träffar.
Första Luftkastellmissen. De tar inte Kort mer än i en bar och vi är långt ute i tjottahejti. Hallå vi är den kontantlösa generationen!?
Folk hade bestämt sig för att dansa på scenen framför Trentemöllers dj-bås och det såg ju mycket roligare ut där uppe. Jag lämnade golvet och klättrade upp. Men det tog inte mer än någon minut så knackade någon mig på axeln, gav mig en öl och plötsligt stod jag i dj-båset i stället, med Trentemöller och en annan tjej och dansade. Ha. Det är någon med det där… . En gång fick jag till och med trycka på theeee knapp på Madrids största nattklubb. Men det är en annan historia.
När ni andra låg och sov.
Jag vaknade i morse och kände att slutet var närmre än någonsin tidigare. Huvudet dunkade i takt med hjärtat. Så hårt att jag inte kunde öppna ögonen. Och det värsta av allt; Väckarklockan (mobilen så klart) ringde och sa att jag var tvungen att gå upp. Jag var inte i min egen lägenhet, tåget skulle gå om trettio minuter och jag var tvungen att ta mig hem om för att hämta upp flipflops och huvudvärkstabletter innan jag skulle ut och guppa på en båt hela dagen.
Vi skippade frukost eftersom vi ändå skulle äta snart.
Det skulle vi inte ha gjort.
Den lunchen som vi skulle inta i en en hamn i danmark blev till kvällsmat efter att vi varit tvugna att vända båten två gånger. En gång eftersom båten inte gick snabbt nog och vi ”ungar” fick ligga i vattnet och skrapa bort snäckor från motorn, den andra för att vi plötsligt inte hade bensin nog. Och hela tiden denna hemska huvudvärk.
När vi var framme och alla restauranger hade stängt mellan fyra och sex och klockan var fyra var slutet nära ännu en gång. Aldrig har skabbpasta med bacon på en pizzeria varit så gott.
800 platser i dörren ikväll!
Jag behöver knappast säga vad jag ska göra ikväll för den som följt min blogg ett tag. Att Trentemöller värmer mina högtalare och fotsulor har jag pratat om många gånger. Ikväll spelar han på den årliga Sommarfesten på Luftkastellet.
Det är det fest hos mig innan. Plinga om du vill komma!
Trentemöller spelas också flitigt på byrån där jag jobbar så just nu är några kollegor på väg. Det kommer att bli en tokrolig kväll och snittarna står på bordet. Love snittar.
Dock mindre rolig morgondag eftersom mina föräldrar så klart prickar in en tur ut med deras båt till Danmark löjligt tidigt för att äta lunch och jag tackar inte nej till en sådan inbjudan som dyker upp en gång om året.
Och där mellan?
När någon går från ”it´s complicated” till ”married” börjar jag smått undra om inte dagens relationer börjar spåra ut. Att den början som förr i tiden var lätt, pirrig och födde stort engagemang nu för tiden mest handlar om vem som kan svara på minst antal sms och ändå behålla intresset hos objektet i fråga.
Vägkrog a la karin
Sa tomas när jag rynkade på näsan åt pyttipanna på plastbrickor och vips hade vi svängt av vid vägskylten mot Hennickehammars herrgård där diplom från bland annat White guide hänger på väggen och äldre män traskade runt i vita badrockar. Det blev en tvårätters på vit duk.
Att sen vår lilla avstickare för att fylla magen innan vidare färd kostade motsvarande 16 meals på Mc Donalds det visste vi knappast när jag sa ”äh jag tar en förrätt också även om vi har lite ont om tid”. Den Gazpachon med pilgrimsmussla kostade visst 150 kronor. Nej, det fanns inga priser i menyn….
Men har man bestämt sig för att ”fab” ska vara ledordet för livet så har man.