karin af malmoe

Mitt sista år som tjugonåt är förbi. Åldersnojjan slår mig som en botoxinjektion i pannvecket och jag ser tillbaka med saknad. Vad kan möjligen slå år 2008. Jag har rest massor, blivit kär på riktigt, fått mer fritid och sedan mindre igen, varit med om en jordbävning, åkt skidor, koreograferat en show på slagthuset. Och så började jag blogga för Dygnet Runt.

En liten sammanfattning av årets händelser kommer här:

(Läs mer…)

När jag sitter här i en stuga med snötäckt landskap utanför tycker jag synd om den stackars skåningen. Så fort det blir lite frostvitt över gräset vallfärdar föräldrar och barn till närmsta sluttning för att åka pulka. Men här är det snö, snö, snö.

Det är så vackert. I en stuga med bastu och öppen spis är jag tillsammans med ett gäng vänner. Äter gott, åker skidor i grön backe (de andra åker svart) och ska fira nyår. Nu har vi paus med ärtsoppa och snart ska vi hoppa i skidkläderna och ut i minus sjutton grader.

Ikväll är det Partypolarna på after-skin.

Fjärde våningen utan hiss. Jag är ensam. Det här är vad som ska bäras från bilen upp till lägenheten:

En katt på 4,5 kilo + transportbur
En katt på 8 kilo + transportbur
En påse med överbliven julmat
Julklappar från fem personer
En Ikeapåse full med ren tvätt
Tre kg kattsand
Dator plus väska
En bag med kläder

Det jag är mest stolt över är att jag tog en transportbur med katt i vardera hand och bar hela vägen upp. Hemligheten bakom heter Body Pump.

Fjärde våningen utan hiss. Jag är ensam. Det här är vad som ska packas in i bilen:

En katt på 4,5 kilo + transportbur
En katt på 8 kilo + transportbur
Två påsar fulla med matvaroror
Julklappar till fem personer
En Ikeapåse full med skittvätt
Fem kg kattsand
Dator plus väska
En bag med kläder
En tre-kilos-burk med torrfoder
Kattlåda med tak

Sen ringde två vänner och frågade om de fick åka med i bilen. Som alla andra skåningar hade de inte satt på vinterdäck på sin bil och nu skulle det, hör och häpna, bli 0 grader. Klart de fick följa med. De hade med sig:

Två ikeapåsar fullproppade med julklappar
Två väskor med kläder
Julgodis

GOD JUL!

Idag förstår jag precis hur Citronmuffin känner. Det är inte bra att hata så här dagen innan julafton, jag vet, men jag står inte ut med alla dessa stackars människor som får en kick av att hitta små fel hos andra och påpeka dessa så fort de bara får chansen. Det måste ge någon form av inre njutning. Ha. Jag såg att du gjorde fel. Fel fel fel. Titta där du gjorde feeeeeel. Hur bra kan dessa perfektionister må?

Om man inte vågar göra fel kan man aldrig någonsin varken göra rätt eller göra något bra. Om man aldrig vågar misslyckas kommer man inte någonstans. Om man ständigt vill vara perfekt stannar man kvar i sin trygga lilla box och slutar utvecklas.

Förresten. Människor som tar sig själv på lite för stort allvar är tydligen det nya ute. Skönt att höra. Nu kanske vi kan bli av med alla dem. Vi kanske ska börja med att informera alla på Skurups folkhögskola redan nu.

Nej. Nu ska jag fokusera på alla vackra och smarta människor i mitt liv. Kanske få mens och bli glad.

Hur många restauranger har kö som slingrar sig ut på gatan klockan 13 en shoppingtisdag. Kanske bara en. Jensens böfhus.

Nu har jag fått ett insider tips om att mina föräldrar inte har en gran i år. Skandal. Nu måste jag alltså sitta och stirra på min egen gran oavbrutet för att inlapa så mycket julstämning att den håller i sig till jag kommer in i huset som Jul glömde.

Varje år är det samma sak. Pappa vill banta ner traditionen till närmast oigenkännlig. Och jag får ringa och stöldskydda julbordets alla måsten för att kunna gå under namnet julbord.

Det enda som kan rädda julen från att inte dö ut i min familj är förmodligen barnbarn. Då skulle det minsann bränna till i fingrarna på far och mor. Laxen skulle gravas hemma som förr och köttet skjutas på jaktmarker vid något slott.

Det är farligt och ger benhinneinflammation.

Just nu är det folkfest på Gustav Adolfs torg där glasbubblan öppnats och Kitty, Ehsan och Henrik kan komma ut efter sex dagars svält och insamling till människor på flykt. Musikhjälpen som tvingat dem att bo i en glasbubbla med insyn från passerande, sända radio, hålla intervjuer, komma på smarta saker, säga smarta saker.

Utan mat. I sex dagar.

Jag är förvånad att det slutade med över tre miljoner i insamling och inte mord.

Själv väntar jag på råvaror till kvällens middag och skulle kunna slå någon riktigt hårt om det inte kommer snart. Och då åt jag ändå för många prinskorvar för tre timmar sedan.

Jag har missat mycket av musikhjälpen, men projektet verkar superspännande. Speciellt att de sände under jordbävningen.
Nej, vänner, jag har lärt mig av en specialist som uttalade sig i Sydsvenskan att det inte är någon skillnad på bäv och skalv. Det ena låter bara häftigare än det andra.

Caprina på jordgubb och passionsfrukt.