Mitt sista år som tjugonåt är förbi. Åldersnojjan slår mig som en botoxinjektion i pannvecket och jag ser tillbaka med saknad. Vad kan möjligen slå år 2008. Jag har rest massor, blivit kär på riktigt, fått mer fritid och sedan mindre igen, varit med om en jordbävning, åkt skidor, koreograferat en show på slagthuset. Och så började jag blogga för Dygnet Runt.
En liten sammanfattning av årets händelser kommer här:
När jag sitter här i en stuga med snötäckt landskap utanför tycker jag synd om den stackars skåningen. Så fort det blir lite frostvitt över gräset vallfärdar föräldrar och barn till närmsta sluttning för att åka pulka. Men här är det snö, snö, snö.
Det är så vackert. I en stuga med bastu och öppen spis är jag tillsammans med ett gäng vänner. Äter gott, åker skidor i grön backe (de andra åker svart) och ska fira nyår. Nu har vi paus med ärtsoppa och snart ska vi hoppa i skidkläderna och ut i minus sjutton grader.
Ikväll är det Partypolarna på after-skin.
Fjärde våningen utan hiss. Jag är ensam. Det här är vad som ska bäras från bilen upp till lägenheten:
En katt på 4,5 kilo + transportbur
En katt på 8 kilo + transportbur
En påse med överbliven julmat
Julklappar från fem personer
En Ikeapåse full med ren tvätt
Tre kg kattsand
Dator plus väska
En bag med kläder
Det jag är mest stolt över är att jag tog en transportbur med katt i vardera hand och bar hela vägen upp. Hemligheten bakom heter Body Pump.
Fjärde våningen utan hiss. Jag är ensam. Det här är vad som ska packas in i bilen:
En katt på 4,5 kilo + transportbur
En katt på 8 kilo + transportbur
Två påsar fulla med matvaroror
Julklappar till fem personer
En Ikeapåse full med skittvätt
Fem kg kattsand
Dator plus väska
En bag med kläder
En tre-kilos-burk med torrfoder
Kattlåda med tak
Sen ringde två vänner och frågade om de fick åka med i bilen. Som alla andra skåningar hade de inte satt på vinterdäck på sin bil och nu skulle det, hör och häpna, bli 0 grader. Klart de fick följa med. De hade med sig:
Två ikeapåsar fullproppade med julklappar
Två väskor med kläder
Julgodis
Idag förstår jag precis hur Citronmuffin känner. Det är inte bra att hata så här dagen innan julafton, jag vet, men jag står inte ut med alla dessa stackars människor som får en kick av att hitta små fel hos andra och påpeka dessa så fort de bara får chansen. Det måste ge någon form av inre njutning. Ha. Jag såg att du gjorde fel. Fel fel fel. Titta där du gjorde feeeeeel. Hur bra kan dessa perfektionister må?
Om man inte vågar göra fel kan man aldrig någonsin varken göra rätt eller göra något bra. Om man aldrig vågar misslyckas kommer man inte någonstans. Om man ständigt vill vara perfekt stannar man kvar i sin trygga lilla box och slutar utvecklas.
Förresten. Människor som tar sig själv på lite för stort allvar är tydligen det nya ute. Skönt att höra. Nu kanske vi kan bli av med alla dem. Vi kanske ska börja med att informera alla på Skurups folkhögskola redan nu.
Nej. Nu ska jag fokusera på alla vackra och smarta människor i mitt liv. Kanske få mens och bli glad.
