karin af malmoe

Så här har jag det. Nästan varje dag. Det finns inga som helst mysterier med att jag inte går ner i vikt trots hård träning. Inga alls.

Det där jag skrev, i några inlägg längre ned, vad jag skulle göra om jag hade haft tid. Jag bara gjorde det. Nu har jag startat Malmös systerklubb till Göteborgarnas “Reklamöl” och fått hejarramsor skickade, klubbägare har hört av sig och byråer vill vara med. Hurra!
Kopiera och skicka texten till alla du känner som jobbar med reklam, i och i närheten av Malmö:

Hej
Vi har startat Reklamöl i Malmö. För alla oss som vill ta en öl då och då med likasinnade.
Gå med i Facebookgruppen:
http://www.facebook.com/group.php?gid=153160883268

Sprid ordet!

Det kostar tio kronor i inträde för att få gå på toaletten på Malmös Centralstation. Så sitter man där på toaletten och tycker att man måste göra skäl för pengen. Att kissa känns ju snarare som en trekronare. Är jag inte lite bajsig ändå. Om jag sitter här ett tag kanske jag blir det. I de tio kronorna ingår i och för sig städning. Det vet jag eftersom det inte finns någon toalettborste. Det finns med andra ord ingen möjlighet att dölja aktiviteten som just skett om man så skulle vilja.

Vad man mer kan göra för tian är att duscha. Jag funderar en stund, sätter näsan i armhålan men passar på att tvätta händerna med extra mycket tvål i stället.

Centralstationen har även haft den goda smaken att hyra in ett akvarium för intäkterna. Jag undrar om det ligger en kundundersökning bakom det beslutet. Under den tid som jag sminkar mig, fotar och provsitter bänken har tre personer vänt i luckan på grund av priset. Inte en enda gång sa kassörskan “men då ingår att ni får titta på fiskarna”.

I de tio kronorna ingår däremot inte ansvar för “effekterna”. Här blir jag något tveksam. Vad menar de? Betyder det då att de inte städar toaletten ändå? Hur är det med värdesaker då?

När jag skriver detta har jag ont i magen. En lätt smak av avsky på tungan. Det är skrämmande att det finns så många rasister som är helt ovetande om att de är rasister. Som tror att deras värderingar är helt normala. Det värsta är att jag inte kan få alla dessa människor att öppna ögonen.

Redan i rubriken avslöjar Facebookgruppen att de är rasister. Det stinker mellan raderna. De kallar sig;  “Jag är inte rasist, men uppför dig ordentligt eller dra!” och här kan man läsa uppradade sanningar om vad som är ett ok beteende och vad som gör att man ska “dra”. I gruppen står det att ordningslistan gäller alla oavsett bakgrund. Men genom att ens nämna det, säger de precis tvärtom.

Exempel ur listan över hur man uppför sig ordentligt:
4. Du skall inte kasta sten på brandbilar, ambulanser samt polis.
8. Man kan alltså äta griskött utan att vara äcklig eller smutsig.

Efter många påtryckningar från andra som reagerat starkt på gruppen kan man läsa på wallen:
“rätt lustigt att vissa personer skickar Hot-brev till gruppskaparen.
Gruppen är ju iallafall inte speciellt Offensiv, och det framgår ju klart och tydligt att detta inte är någon rasistgrupp..”

Att man skriver att det inte är en rasistisk grupp betyder inte att det inte är så. Sanningen kommer fram bland de videos som läggs upp, bland kommentarerna som enbart talar illa om invandrare och invandring och bland manifest från Sverigedemokraterna.

Gruppen har över 12 000 medlemmar.
En av dem är vän med mig på Facebook.

Idag har jag gått med ett par byxor som inte gick att knäppa. Eftersom det inte gick passade jag på att äta lite extra många kakor. Vad är poängen med att bry sig liksom. Det är förmodligen så hundrakilofolket resonerar. Och det är så jag resonerar varje dag klockan 15.

Utan läppstift känner jag mig bar, naken, exposed.

Startat en reklamölsklubb – vi träffas på vilken bar som helst med stående dag och pratar om sånt som andra inte förstår sig på – och toppar det med en suck.

Startat en husmansklubb – vi träffas, hemma hos någon, lagar husmanskost – och toppar det med persilja.

Börjat rida – jag borrar in ansiktet i den mjuka mulen, drar ett djupt andetag och förflyttas till stubbåkarar – och toppar det med att mocka skit.

Köpt tavelduk – jag kör till Wesex eller vad det heter, köper den där duken så att jag kan använda staffliet någon gång – och toppar det med akryl.

Min lördagsnatt blev spontan och så bra som spontant alltid blir. Jag gick ut med helt nya ansikten, åt middag på Metro, drack Cosmopolitans på den nya baren på Möllan, Belle Epoque, som var så fullt med folk att det vällde ut över trottoaren. Cosmopolitan var den enda drinken Fredrik kunde göra och kanske det var nybörjartur men det var den godaste jag druckit. När jag tänker efter har jag aldrig tidigare druckit en god cosmo. Fick en fin komplimang serverat med glasen vilket kanske var garnityren som skulle till.

Sedan hamnade vi på en galen hemmafest som var som en stor lekplats för vuxna med minimotorcyklar, discokulor, ett långt dj-bås, elgitarrer och mickar för den som ville jamma. Köket var rökfyllt och festvärden pratade franska. Jag hamnade i dj-båset enligt vanlig procedur och drack ren vodka ur kaffemugg.

Vi avslutade med svettig dans på Kärleksklubben bland juckande homies och saxofonister till funkbeats. Och alla endorfiner dansade i hjärnan vid läggdags.

Möter upp Magnus Thure med tjejgäng på Tempo för middag och öl. Och sedan är natten öppen. Väldigt öppen.

Apropå snäll.

En av Sveriges framgångsrika kvinnliga copywriters rekommenderade nyligen boken  “Nice Girls Don’t Get the Corner Office” som i en enda mening summerar en sanning om framgång. Framför allt för kvinnor. För om någon inte tror att det är någon skillnad när det gäller framgång mellan könen är denna någon förmodligen inte kvinna.

Att inte vara snäll, betyder däremot inte att man måste vara elak. Att inte sträva efter att vara trevlig betyder inte heller att man är otrevlig. Men företag och personer vinner på sina prestationer och på att vara proffsiga. Det är inte bara mer tillfredsställande att få beröm för det, i stället för att man är trevlig, det är även det som räknas vid bokslutet.

Det är dina framfötter som leder dig dit du vill. Titta på målet och gå dit.

Två glas rött räckte igår för att min projektledare och chef skulle kommentera på Facebook “har du druckit?”. Jag satt nämligen med Nöjesguiden på På besök och  tyckte att alla var så fina och skrev det på FB. Framför allt kom jag på att min främsta egenskap är att jag är så snäll och vän. Det är jag kanske. När jag klappar katten.

Dagens photoshop-montage kommer från Sydsvenskan. Lägg märke till hantverket i denna bild. Hur man arbetat för att få färgerna att stämma och vilket jobb som lagts ner på att skapa en realistisk mjuk urringning. Undrar vad Gun hade på sig egentligen.

När något händer då händer det samma dag. Naturlish. Nu ska jag strax ta tåget mot mediaträff på Hipp, mätta magen med en öl och vidare till jurymöte med Nöjesguiden inför den stora stora årliga festen. Jag säger inte var vi ska träffas för då kanske ni sitter och tjuvlyssnar. Men jag kan säga att den krog vi kommer besöka nyligen kom ut med ett pressmeddelande där det stod att de skulle severa:

“En soppa som ser ut som något israelerna gjort med palestinierna”.

Nej, jag blev inte så sugen och har inte lust att gå på något arrangemang som tvingar på, eller i,  mig politiska åsikter helt utan diskussion.

Jag slängdes in i jobbveckan innan jag hann lägga upp någon bild från helgens hemmafester. Det är det bästa. När hösten kommer och alla kommer på att de vill sitta inomhus, mysa med vänner, dricka rött istället för rosé och dukar fram mustiga ostar i stället för engångsgrillen. När alla bilder har ett mörkt rött ljus över sig och temat är etnoporr. För det var det på Anja Gatus och Gustav Svenssons födelsedagskalas där jag mötte många av mina gamla sydsvenskankollegor, kära vänner, nya ansikten och twitteransikten. Det är ungefär så banden ser ut numer. Hej-vi-har-aldrig-setts-men-vi-känner-ju-varann-ändå. Och plötsligt kan man hoppa över de där första onödiga minuterna då vi måste ta reda på om vi har något gemensamt över huvud taget och därmed om det finns någon mening med att vi pratar. Det vet vi om vi redan setts på twitter. Då prenumererar man på andra intressanta ansikten som man vill gå på fest med. Och vi sparar tid.

Jag skickade in min sista text halv åtta i lördags kväll. En timme senare skulle jag var klädd i etnoporr. Men hade naturligtvis ingen aning om vad det var och panikpratade med Rebecca som föreslog mörka tyger och mycket guld. Jag fann ett leopardfodral och möttes av en buffé med mat från alla världshörn och nedstoppade små flaggor som berättade om etniskt ursprung. Porren stod ingen för. Men någon hade i sin research kommit över ingående fakta om porrindustrins syn på etnicitet och lönesättning. Jag lärde mig något nytt även denna kväll.

Igår träffade jag en ad som sa att “man ska inte tro att man kommer på en idé för att man går och hämtar kaffe”. Idag sitter jag och jobbar på ett café på min gata och samtidigt skrev någon det här:

Du och jag har världens vackraste kontor

Jag är övertygad om att man måste skifta miljöer, ta sig tid, ja arbetstid, att gå ut och se andra väggar. En skärm triggar inte igång kreativitet. Om den som bestämmer över din tid förstår vikten av att reklam inte görs bäst på kontoret, och låter dig ta pennan och gå dit du vill, kan det som lämnar byrån bara bli bättre.

För länge sedan skrev jag ett inlägg om att jag inte tycker om bebisar. Något som en gammal kollega ville skicka mig till psykolog för, som om det var sjukligt att en kvinna inte tycker om bebisar eftersom det är hennes livsuppgift att tycka det. Det tycker inte jag.

Jag publicerade aldrig inlägget eftersom mitt sätt att beskriva bebisar som äckliga var högst provocerande. Ungefär lika provocerande som att inte vilja hålla vänners nyfödda ungar. Något jag aldrig har förstått. Jag springer inte fram till alla som kommer innanför dörren och slänger mina katter i famnen på mina gäster. Det är bara så att det inte är alla som gillar barn, inte ens dina. De kanske till och med tycker att barnet är läskigt, plufsigt och skinnet så där obehagligt blekt och mjukt.

Min skepsis har aldrig varit en mission. Det har bara varit min åsikt och det har varit väl känt bland mina vänner som aldrig trodde att jag skulle tycka annorlunda. Men det gör jag nu. Det kan kallas ålder, men ännu mer tror jag att en kropp, som fått känna efter hur det är, aldrig glömmer. Men ständigt längtar.

Därför är jag väldigt glad för min gudson som är den vackraste lilla plutt. Det gör ont och är varmt på samma gång när jag tittar på honom. Och om någon någonsin säger att han är läskig, plufsig och skinnet så där obehagligt blekt och mjukt då blir jag provocerad.

Sen kan det ju diskuteras vad gudmor egentligen betyder. Det där med att lära ut guds ord är kanske inte riktigt min grej. Men jag kan lära honom annat. Som hur man skriver sagor och håller i vinglaset.