Idag har jag skrivit en recension till Metro, haft ett möte och diskuterat strategi med Blingo samt skrivit nyhetsbrev, träffat en hundvalp som jag vill ha, skrivit och fått godkänt ett radiomanus, lyssnat på många dova kvinnliga radiostämmor i dåliga reklamer för att välja röst, haft en lång lunch med min gamla AD-kollega Martin och helt garanterat fått böter på bilen vilket jag kommer upptäcka om 20 minuter då jag ska köra och äta för en uppdragsgivare trots att jag är proppmätt på grund av jordnötter.

Hejdå tisdag.

Vanliga revisorsmällar:

”Sätt in pengar för sociala avgifter”

– Va har jag inte gjort det!

”Sätter du in pengarna för faktura 94 och 95 på kontot. De 29 000 har hamnat på ett annat konto”.

– Eh va. De  pengarna finns inte länge.

”Du har inte betalt den preliminära skatten på två månader”

– Åh nej.

”Här kommer din moms”

– Ja just det, det var inte mina pengar nä.

” Betala in X kr i skatt för oktober”

– Men jag betalade ju precis skatt.

”Det var för september”.

Från mycket på kontot till väldigt lite på 5 min

 

Dagens plan var att ta på mig stövlar, stickad tröja och regnrock och bege mig till byn där jag växte upp, Annelöv, och plocka blåmusseroner med mamma -svampplockardrottningen. Hälsa på mormor och morfars grav och äta torskrygg i Borstahusen. Men en bil som inte startade (en frisörs, lång historia) och timmar av regn vände upp och ned på den planen.

Så.

Jag har ett litet hemligt ställe där jag köper mycket fina vintage designerkläder. Nu ska jag dit. Fylld av hembakade Scoones. Och när klockan är tre ska jag göra något av det lyxigaste man kan göra en eftermiddag i en stad, förutom att unna sig sömn, gå på bio.

När jag var liten hade vi ett hus i Småland där min pappa kommer från. Ett stort blått hus i skogen där min farfar fick bo och ibland farbror. Det var ingen riktig ordning i det där. Ibland massa finska bröder också. Kanske fulla, det vet jag inte, men det verkar logiskt när man pratar om finska bröder. Men vi hälsade på då och då och det jag kommer ihåg var att på morgonen gick vi och hämtade mjölk direkt från bonden. Varm mjölk från hans kor. Mjölk som inte kom i en steril förpackning från Skånemejerier. Senast jag åt råmjölk var på den grymma lilla spartanska krogen Manfreds i Köpenhamn, med jordgubbar. Det var himlen.

Idag har Mattias Kroon skrivit om mjölk i Sydsvenskan. Läs det här

 

 

Ps. Roligt att folk hänger upp sig på att Mattias skriver att han tycker det är ”oaptitligt med människor som dricker mjölk till maten”, och helt missar det väsentliga i artikeln. Människor är så lättstötta. Låt honom ha den åsikten. Jag älskar fortfarande ett stort glas kallt mjölk då och då. Till ugnspannkaka, kålpudding och pannkakor till exempel. Och tycker Mattias lyfter ett bra ämne.

Någon som kan bjuda på sina misstag och som inte tar så allvarligt på om de gör fel i sitt jobb är förmodligen någon som är riktigt bra. Som är trygg och självsäker i sitt yrke. För om man tror och litar på sig själv och vet att man är bra och står stadigt i det, då gör det inget om något går fel då och då. Det gör inget om man inte kan allt. Om man säger fel. Man kan bjuda på det. Det är otroligt mer bekvämt med någon som verkligen kan sitt yrke och därmed har råd att bjuda på sig själv, sina misstag, och har självdistans – än någon som är livrädd för att tappa ansiktet och tar sig själv, och sitt yrke, på ett väldigt stort allvar. Om man är rädd att andra tycker man är dåligt för att man gör ett misstag, eller att det är något man inte kan, då har man nog lite mer att jobba på. Ingen är perfekt, alla kan göra misstag och den som tycker sig själv vara fullärd, vad har den att komma med?

 

Dessa tankar helt apropå kocken Niklas Ekstedt och hans matprogram Niklas mat. En väldigt bra kock som vågar göra misstag.

 

100 % faktakunskap i ett ämne är inte heller en garanti för att man är bra. De som erkänner att de har mer att lära, vill lära, vill veta är de som har kvar sin nyfikenhet och sitt driv att alltid bli bättre. Det är därför det inte alltid är den som kan mest som får anställning utan den som vill mest. Tål att tänka på . T

 

Snart. Det vill säga den 21 november kommer den mjuka pepparkakan tillbaka till Gateau. Om ni inte har smakat den. Alltså den är så smarrig!

Längtar efter detta.

Min mammas stenhårde visdomsord denna morgon.

”Det viktigaste för kvinnors självständighet idag är att se till att vara oberoende”.

Min mormor var hemmafru. Inte i någon lyxig bemärkelse utan hon hade hand om ett helt jordbruk med anställda, skötte hela gården när det kom till hushåll och såg till att alla hade mat. Men hon tjänade aldrig pengar. Och hon fick därmed trots hårt arbete hela livet inte heller någon pension. Jag kommer aldrig glömma när hon tittade på mig under en middag och sa ”Karin, det är jätteviktigt att du står på dina egna ben, tjänar dina egna pengar”. Något annat har aldrig varit ett alternativ för mig men hon talade ur sin egen verklighet och gav mig ett råd. Det var hennes misstag.

Att vara under makten under någon annan innebär mycket. Det kan innebära att man inte vågar bryta relationer, att man inte får pension. Det kan också innebära att någon annan har långt mer makt över dig än så. Min morfar var inte bara den som ägde företaget. Han kunde även bestämma vad mormor skulle ha på sig. Ibland resulterade det i vackra hattar inför galopptävlingar på Jägersro och det kan låta vackert. Men det hade sina baksidor. När min morfar gick bort köpte min mormor sina första byxor. Hon var jättelycklig. Att det kunde vara så skönt.

Det här är ett exempel ur en annan tid. Men ändå inte. Det kan räcka med små skillnader i maktbalansen i en relation för att det ska få effekt. Både på kort och på lång sikt. Därför är något av det viktigaste för mig att kämpa för att stå på helt egna ben. Och att jag har möjligheten och friheten att skapa mitt liv utan beroende av någon annan. Det får mig att våga.