Med bredare perspektiv än sin egen klick och sina egna kvarter får man en större förståelse för andra människor och det som händer runtomkring. Den enda vägen till förståelse är att lyssna på andra människor med en vilja ATT förstå. Inte med en färdig uppfattning och redo att kasta in sina argument. Jag lyssnar mer på någon som kan se saker ur olika perspektiv än ett. Som kan vara ifrågasättande och lyfta olika vinklar utan att hålla sig inom ramen för det politiskt korrekta. Som sätter sig in i andras situation. Att förstå är inte samma sak som att sympatisera – något som ofta glöms i debatterna runt omkring mig. Åsiktskorridoren är smal. Allra smalast bland de som inte vill ta in olika människors perspektiv. Det gillas inte när man säger kulturelit. Av kultureliten. Kanske för att ordet elit kommunicerar värderingar man tar avstånd från – att se ner på andra. Ibland önskar jag att denna klick likasinnade bussades runt Sverige. Eller de kan bara byta kvarter kanske.
I DN skrev Lawn Mohtadi en text för ett tag sedan som jag funderade över länge. Inte på grund av budskapet utan det fullkomliga blottandet av att inte ha någon omvärldsinsikt och ändå driva en politisk fråga om medelklassen.
”Ibland är jag rädd att jag lever i en bubbla. Att jag nästan bara omger mig med likasinnade. Vi tänker likadant, skrattar åt samma saker och följer samma Instagramkonton. Det är i och för sig poängen med att leva i en storstad – vi som lämnade mindre städer för Stockholm sökte just detta: subkulturer, likasinnade. Samtidigt är det underligt att bo i en stad där 40 procent röstar på moderaterna och inte känna en enda av dessa”.
Läs hela artikeln här
Att på en ledarsida föra argument och tes och förmedla en ”sanning” samtidigt erkänna sig leva i en bubbla. Borde det inte ställas högre krav på att se sig omkring från tidningens sida.
I reklambranschen sägs det ofta att man ska ta en annan väg hem – för att se nya saker, få nya perspektiv, förstå nya människor och få ny inspiration. En ledarskribent borde inte nöja sig med att leva i en bubbla och inte känna en enda moderat. Utan borde också ta en annan väg hem.
Jag tror att en människa med vänner och bekanta från alla håll, klasser, med olika politiska åsikter och bakgrunder har större förståelse för samhället än den som bara kommunicerar med likasinnade och boostar sin egen tes. Jag är glad att jag inte bara har en och samma åsikt runt omkring mig utan ett snurr av åsikter och infallsvinklar. Just därför vet jag att jag inte sitter på någon sanning utan min egen åsikt. Även om jag chockas av kommentarerna i Paradise hotel.
Jag tycker det är bra att det politiska partiet Feministisk initiativ finns. Det lyfter upp en fråga på agendan som jag tycker är viktig och, precis som med miljöpartiets start, så går frågan inte att ignoreras av andra partier. Det sipprar in och är snart en fråga för alla. För eller emot. Bara det diskuteras.
Däremot vill jag inte rösta på Fi eftersom de har helt för många punkter som jag inte kan stå bakom. Medborgarlön, högre a-kassa, avskaffa ROT och sänka arbetsdagen till 6 timmar (älskade det förslaget som 18-åring) lämnar mig med den vanliga frågan, så vem ska betala för det kalaset? Jag tycker helt enkelt det är orealistiskt.
Nu vill jag gärna se en punktlista över alla de andra partiernas agendor på samma sätt för att se vad som rimmar bäst med mina tankar. Att hålla med om alla punkter det tror jag inte kommer hända, men det får gärna rimma väl med mina värderingar. Och där står både frihet, möjlighet och varje enskild persons ansvar i kollektivet högt.
Jag tillhör dem (ovanliga 2014) som inte tycker det är särskilt lockande att maratonkolla på serier. (Ja jag vet helt knäppt och så ohippt!) Det krävs en bakfylla, regn, chips och en nystädad lägenhet för att jag ska tycka att det är tillfredsställande att spendera en hel dag med något så handlingshandikappande. Kanske även en förkylning. När jag hör hur många episoder en serie kan ha undrar jag hur det är möjligt att någonsin komma ikapp och ser hur dagarna bara äts upp av inget.
Om jag ska ge mig hän i netflix måste det föregås av att jag uträttar något. Vad som helst bar jag slipper känslan av att vara lat. Lathet är nog min mest ångestframkallande känsla. Om jag inte befinner mig på en strand med ett blått hav. Det är tillfredsställande lathet. Men avsnitt efter avsnitt? Just nu maxar jag två. Och det måste vara kväll. Att titta på tv på dagen är bara att be om ångest. Känns så waste. Om bakfylla inte är inblandat, och regn osv.
Jag tillhör däremot dem som fortfarande gillar att slå på tv:n. (Så sjukt ohippt) Nu har jag i stort sett inte tittat på tv under många år för att jag inte varit hemma, men sedan jag blev gravid har jag äntligen nyttjat den vita platta saken jag investerade i. Min första för egna pengar. Tydligen 3D?
Jag gillar det oplanerade och oväntade som gör att jag tittar på saker inte visste fanns. Plötsligt sitter jag där och tittar på en dokumentär om något konstigt djungeldjur eller om en ekologisk bonde i Danmark och får lära mig något helt nytt. Program jag aldrig skulle valt. På SVT-play eller liknande är det samma sak. Jag väljer program efter intresse. Det är så klart tidsoptimerade att bara titta efter intresse. Men jag är helt för nyfiken och uttråkad för att inte upptäcka sådant jag inte vet något om
Igår var det fest på plastikoperationernas Malmökändis Citadellkliniken. Allt jag skulle gissa på ingick i konceptet. Det var som att få sina fördomar serverade på ett silverfat och vad skönt att det fortfarande går att lita på sina fördomar. Det innebär att jag fortfarande kan jobba med reklam. Vad ingick:
Ett stenkast från Lilla Torg
Neonljus
Vitt
Parkerade Ferraris utanför (som dekoration)
Champagne
Opererade människor
Blev så lycklig att jag tog en bild. Var dock inte bjuden.
Varför kan män allt redan. Medan kvinnor har en något mer ödmjuk inställning till sin kunskap. Jag skulle inte säga att kvinnor nedvärderar sig själva, jag skulle säga att de är något mer kloka. Måhända att jag generaliserar, men det är trots allt fler män som dör i trafikolyckor och fler män som dör i drunkningsolyckor för att de överskattar sin egen förmåga.
Att tycka att man redan kan allt är kanske den mest utvecklingshämmande inställning man kan ha. Det gör att man inte frågar, inte läser på och aldrig hör sig för. Varför? Är det att erkänna sina brister, att inte duga? Tvärtom är det att ta ansvar att fråga, det visar på en vilja att utvecklas och lära. Förmodligen är det de som främst hade behövt läsa på eller fråga som inte gör det. Ju mer man kan om något brukar man inse hur lite man kan, eller snarare hur mycket mer det finns att veta och lära.
När jag stod inför mitt sjunde dyk förra året var jag toknervös. Skulle jag klara det, skulle det gå bra, tänk om, det var längesedan sist…. Jag fick min dykbuddy och guide (man är alltid två) och tog en refresher för att gå igenom säkerheten innan dyket. Det visade sig att jag var GRYM. Åkte tyngdlös genom korallerna. ”Har du bara dykt sju gånger?”. De berättade att tjejer ofta är nervösa och ängsliga innan dyket men brukar göra det väldigt bra, medan killar säger att de är skitbra och slänger sig i och så visar det sig att de har noll koll på läget och åker upp och ned som okontrollerbara pingpongbollar.
När det kommer till barn verkar det vara ungefär likadant. Kanske är det gamla könsroller, att det är kvinnans ansvar, som gör det. För mamman läser på. Under tiden hon är gravid, när barnet kommit och genom olika åldrar och lär sig hela tiden och står förberedd för olika situationer. Även andragångsmammor. Och tredje. Jag har träffat dem på kurser och i fikarum. Medan männen inte verkar ha samma intresse. Eller så kan de kanske bara allt redan?
För den som inte är färdig:
– fråga och våga ställ dumma frågor
– läs inte bara det du brukar, facebook, nyheter eller om ditt nördintresse. Läs om det okända. Läs om det nya. – Läs om dig själv och personlig utveckling. Hitta nya vinklar och andras ögon.
– Gå i terapi, var öppen, var ärlig när du ser på dig själv och våga förändra
Inte prata bebisspråk med barnet efter att hen är två år. Helst inte alls. Behandla istället barnet respektfullt som en intelligent individ, ställ krav, var kärleksfull.
Inget godis eller läsk så länge det går.
Sedan lördagsregeln.
McDonalds är inte festligt. Det är ett nödvändigt ont. Ibland.
Låt barnet uttrycka sig själv, känslor och vilja, lägg inte orden i barnets mun.
Lita på barnets förmåga.
Uppfostra inte könsstereotypt.
Lär barnet manners.
Få barnet att våga drömma stort, vara självständigt och bry sig om andra. Respektera och vara snäll mot djur och natur.
Lär barnet respektera alla sorters människor, vara öppen och inte dömande.
Barnets utveckling är mitt ansvar. Med tålamod och vilja går det att förändra. Det är oftast inte barnen som inte kan utan föräldrarna som lata, får dåligt samvete eller är egoistiska. Läs på hur.
Förbered barnet för livet. Livet är inte rättvist.
Lär barnet förstå att ta hänsyn till andra och att ibland är det andas behov som går före.
Låt inte barnet stå i centrum i alla sammanhang. Låt inte allt kretsa kring det. Tänk på graden av odräglighet i tonåren.
Lär barnet samband mellan ge och få.
Lär barnet lyckan i att upptäcka, kunna och se. Var modig, res.
Kom ihåg att alla tycker inte att mitt barn är fantastiskt.
Lär för böveln barnet att äta ostron. Det finns inget som heter barnmat på restaurang. Det är ytterligare ett vuxet påhitt.
Ge honom allt han vill ha och behöver men låt honom aldrig fatta det.
Och så kramas så mycket som möjligt för sen kommer han inte vilja det.
623 olästa inlägg i kategorin ”inredning” i min bloggläsare ”The old reader” som jag använder. Det skulle regna i helgen va?
Min sambo efterfrågar för övrigt recept med rapsblommor. Så sitter du på ett sånt släng hit. Än så länge har vi förslag på en emulsion, ramslök och färska rapsblommor. Vi har ett fält utanför dörren som luktar honungsgult och är synd att inte palla från .
