Jag kan inte göra något utan att gå all in. Inte skaffa barn heller. Så nu påbörjat jag mission prova-alla-öppna-förskolor från kyrkan (halleluja vad kyrkan har mycket gratis bra arrangemang för människor. Hade inte en aning. Fortsätter betala kyrkoskatten med glädje oavsett tro), samt Malmö stads hus för barn och föräldrar.
Stay tuned mamas y pappas.
Vad synd att allt ska gå så snabbt i samhället. Att det avhumaniseras i jakten på effektivitet, mer tid för jobb, inkomst och pensionspengar och jämställdhet. Att kvinnan ska komma ikapp. Mannen leder. Bli som honom, lite mer stake, så bär det av till styrelser och makt. För att samhället ska bli jämställt ska hon vara som mannen. Bete sig som mannen, vara hård som mannen, gå lika snabbt, jobba lika mycket. Istället för två föräldrar som är hemma mer får vi två föräldrar som är borta lika mycket. Istället för en person som sitter med benen i kors får vi två som tar sig i skrevet. Symboliskt talat.
Hur förändrar det arbetsklimatet eller samhällsklimatet om vi utökar antalet positioner med kvinnor som bara accepteras om de beter sig som män? Hur bidrar det till mångfald och annorlunda klimat. Eller världsfred. Om vi ska fortsätta indämma spår. Varför inte tvärtom. Att män lär sig lita på kvinnlighet som en kompetent form och accepterar hennes olikheter. Vågar anställa annorlunda. Vågar tro att annorlunda är bättre än kopior.
Mitt barn använder mig som napp. Och ja, det är ju precis som det ska vara. Det är meningen. Även fast det idag, när allt är så stressigt och man ska hinna med så mycket, är jobbigt att sitta fast. Han ska ju egentligen få den tiden. Den tryggheten. Men så får man lära sig att man ska inte vara napp. Som att man skämmer bort eller misslyckas med självständigheten. Även fast man vet att bröstet är lika mycket en trygghet och sövande hormoner, som mat.
Det finns inga tvivel om att både nappen och nappflaskan kom efter bröstet. Så egentligen är det tvärtom. Barnet använder inte sin mamma som napp. Nappen är en påhittad (och fantastisk) konstruktion för att efterlikna bröstet. Der naturliga bröstet som vi moderna människor från bondesamhälle till informationssamhälle gjort allt för att rationalisera bort. Av olika anledningar. Men aldrig för barnets skull. Inte konstigt barnet klamrar sig fast. Idag har vi i alla fall kunskapen, om än tyvärr inte tiden, att låta de små i allt större utsträckning använda sin mamma som den napp hon är för tillfället. I framtiden kommer det ha varit en mycket kort period, hur långsamt det än går varje gång jag sitter fast.
Naturligtvis får denna mammalediga (inom parentes) krogkritiker ständigt frågan ”var kan vi fika med barnvagn”. Livet har fått ytterligare en svårighet av ett ständigt medföljande fordon. Många är snälla och hjälper till att dra upp vagnen för små trappor på Friisgatan och möblerar om, som Noi’s vid Triangeln. Andra säger nej på grund av platsbrist men har en skön uteservering året om, som Noir på Engelbrektsgatan. Men utrymme delux hittar man till exempel på Regementsgatan, efter korsningen Kronprinsen, på motsatt sida, där jag var idag, eller på Mammagruppernas favoritmötesplats, Smak på konsthallen. Kul skötbord finns på Lite Off salladsbar på Engelbrektsgatan. Eller varför inte på
Ambrosia eller Kaka på kaka i Limhamn som inte är stort men välkommet.
Det var vad jag just nu kom på.
De formella ögonen min terapeut spände i mig då jag en gång frågade varför livet är så orättvist. Som om
livet drabbade mig. För den meningen gör en till ett offer. I den meningen ligger ingen makt att förändra. I den meningen kan jag sitta med armarna i kors. För att förändra måste man förstå att förändringen måste ske inom en själv.
Genom att förändra sitt förhållningssätt kan man rucka hela sin värld. Och få en aha-upplevelse. När allt känns orättvist och man pekar på alla faktorer runt omkring som roten till det onda är det överväldigande att plötsligt bli av med de känslorna, och se att inget i den yttre världen har ändrats. Bara hur jag såg på den.
Det är bekvämt att vara ett offer. Då behöver man inte ta ansvar. Men om man vågar är det ännu skönare att ta ansvar för sina val. Då får man tillbaka makten från alla där ute och äger den själv.
”If you change the way you look at things, the world in it self, will
Change”.
Någon sa att man ska inte ta rygg åt sina barn, man ska hålla dem i handen medan de får ta konsekvenserna av sitt handlande. Däri ligger något viktigt. Om man alltid har någon som fixar åt en, städar upp efter en, löser knipor, ursäktar ens beteende – lär man sig då att ta eget ansvar? Om någon annan alltid fixar åt en blirp man då lat? Mina föräldrar har alltid funnits där utan att fixa åt mig. Just så. De har stöttat och ryckt ut, men har jag satt mig i en situation har de inte varit där direkt och löst det åt mig. Den första frågan har alltid varit ”hur ska du lösa det” för att jag inte bara ska förvänta mig utan först tänka och försöka själv. De har trott på mig. Vilket gjort att jag lärt mig tro på mig själv. Ibland har det varit frustrerande och jobbigt. Ibland har jag haft mer behov av stöd än läxa. Baksidan av att vara stark kan vara att man aldrig får vara liten. Och det har funnits gånger då jag verkligen varit för liten i situationen. Att ingen tror att man behöver det. Som ensam och 17 år i USA och stora problem. . Men jag är övertygad om att det hjälpt mig att bli handlingskraftig. Jag litar på att jag klarar av saker. Jag vågar ta i och jag tar konsekvenser. Jag ser inte bara problem som ett stopp eftersom det alltid går att lösa. Och jag ger inte upp. Som motorn i en isländsk häst.
Jag kan dock fortfarande inte borra. Då ber jag någon annan lösa ut mig.
”I detta livet måste du bestämma själv. Ingen kan ta dina beslut. Ingen kan göra din glädje eller ta dina konsekvenser. Det är bara du du du och ingen annan som är dig själv skyldig att försöka leva livet på ditt sätt.
/Maja Ivarsson i The Sounds
Öppet och nära om svårigheter, missbruk, vänskap om att ta sig upp och om att ta konsekvenserna av sina val och handlingar i hennes sommarprat.
I höstas gick jag en 8 veckor lång träningskurs för nyblivna mammor för PT-Dan. Den första glada överraskningen var att det var ingen försiktig mesträning, utan hård men säker träning. Yes! Cross fit, funktionell träning, tävlingar. Olika övningar varje gång medan bebisarna hängde på golven. Väldigt bra. Dan kör både inom- och utomhusträning för oss med ny märklig hållning och pösiga magar. Jag avslutade med att knäcka alla mammors rekord all time i att sitta i 90 grader mot en vägg. Hade suttit kvar idag om inte timmen var över.
Ett sätt för mig att förbereda mig och ställa in mig på mitt nya liv var att boa. Som alla mammor och många pappor blir man plötsligt väldigt mån om att pyssla om hemma, måla, baka kakor och lägger till med hamsterbeteenden och samla mat och hälla upp gryn i fina burkar. Det blir viktigt att skapa ett hem och likt en fågel samla kvistar för det kommande livet. Naturligt logiskt och mysigt. Min kille klagade på mitt hamstrande av bebisvakt utan att reflektera över varför han bakade sockerkaka varannan dag
Självklart var jag förberedd och hade bestämt bebisens allra första outfit som följde med till BB. I efterhand är jag glad att jag packade överdrivet många kläder eftersom det visade sig inte alls vara överdrivet då vi skulle stanna i flera dagar.
Här var min plan. Vårigt sött mjukt från Åhlens fina nyföddkollekton.
