Inte ens Depeche Mode kan rädda Kois nya profil. Koi var stramt. Koi hade minimalistiskt goda drinkar. Koi var bra musik, snygga dj:s och snygga gäster. Nu är Koi stället som serverar redbullvodka som gäster spetsat med Rohypnol. Håll i drinken, förlåt groggen, om du skulle gå hit för att hyllningsefterfesta syntbandet som spelar på arenan ikväll. Jag tänker inte gå dit efteråt. Förmodligen inte Gore heller.

Det går inte att vara hemma. Min katt är så jobbig att jag vill stoppa ner toalettpapper i halsen på honom.

Jag beger mig till folkets park, ger allsång en chans, mest för att stödja min vän på scen. Sedan blir det schysst kvällsmat. Kanske på Råå. De har blivit väldigt bra!

Kan även rekommendera avokadosoppan på 24 kvadrat. Men utan burkräkorna.

Min kära vän Jonas leder alltsång i parken som ett halsvskånskt svar på Lasse. Lite lika är de också. Jag har inte hunnit dit och trodde inte i min vildaste fantasi att det skulle vara SÅ HÄR stort.

Jag tänkte att det gamla vanliga dansgänget skulle sitta i publiken och resten av dem vara på scen, men de hade fått ge plats åt Malmös pensionärsförening. Och jag hoppas att de älskar detta mycket mer än Lotta och Anders. För Malmö har gjort något som TV inte har. De har tagit in en bög-allsångs-ledare och med transan Fröken Vega som side kick. Oavsett om man gillar allsång, eller som jag får lite lätt magsår av att sjunga i armkrok såvida det inte ingår mängder av öl, så sparkar man här en rundkick åt alla dem som inte accepterar att kärlek är det finaste som finns. Även mellan två av samma kön.

Way to go.

Alla ni som inte gick och såg Spring Awakening har förmodligen missat årets bästa föreställning på Malmö Opera. Den gick rakt in i kroppen, tryckte till och lämnade en med en bitter sanning. Det är så här världen ser ut. Inte förr, inte i ett annat land, men idag mitt framför ögonen på oss.

Musikalen var aldrig klämkäck och hade ingen annan dekor än en blommig tapet, en bänk och tre kors. Det fanns inget lyckligt slut och det fanns aldrig symbolik. Allt visades naket och äkta. Det var bara för publiken att klara av att få det upptryckt i ansiktet. Onani, otillräcklighet, självmord, incest, homosexualitet men framför allt föräldrars och samhällets övermakt och ungdomarnas sprudlande känslor som trycks ner utan att någon lyssnar till dem.

Den enda tanke jag har kvar är att världen är ett skitställe och det enda jag kan göra är att se till att mina barn och mina nära upplever en vacker värld.

Eftersom jag inte orkat kolla upp exakt när den store, mästaren, above them gangst’all skulle komma till Babel, och bara utgick från att det var i helgen, missar jag nu honom.

Grand master Flash.

Jag har hyllat “The Message” förut här i bloggen och då hade jag inte ens föreställt mig att mannen som började rita hiphop-historien med sin penna eller kanske sina fingrar över en vinyl på 70-talet, skulle komma till Malmö som enda plats i Skandinavien.

Det enda som talar för att stanna hemma är att Hiphop alltid är sämre live till skillnad från all annan musik som tvärtom plötsligt kan bli bra live (som rock = tråkigt, men bra live). Beatsen, rapen allt bara tappar när några höga, hormonstinna grabbar pumpar ord i en mick medan en snubbe i träningsoverall spinner skivor ensam i bakgrunden. Eller ja, det kan också bli sjukt coolt. För på 70- och 80-talet var hip hopen grym.

Och alltså grymmekläder!

Anyways. Jag har själv precis kommit hem från en streetklass som jag höll i för 30 dansstinna tjejer o killar. Och vad som däremot är säkert när det gäller hip hop är att det är är den absolut bästa musiken att dansa till.

Varsågod.

Här sitter jag och bölar.

Det slog mig just att jag har biljetter till U2 i sommar, sen har jag fått en biljett till Madonnas konsert i 30-årspresent som är veckan efter (nej, jag har inte fyllt år än) av Veronica. Idag ska jag på En afton på Debaser som hyllar Madonna och i morgon ska jag se Kristian Anttila på Babel. Och på lördag ska jag på körkonsert i Lund.

Nu är jag glad.
Och ska jag träna styrketräning på lunchen för att upprätthålla ett en tajt rumpa.

Men herreguuuuud vad Intimans  “Mordet i Midlands” var bra. Om man befinner sig i Malmö kan man inte missa den.Det är inte alls någon engelsk deckare som namnet kan ge sken av. Oj nej.

6 personer, en enda scen föreställande ett vardagsrum, och inte för en stund var den tråkig. Nej, det var snarare så att man satt och spände magmusklerna hela pjäsen igenom för att det var så vansinnigt bra.

Ack det manuset.

I helgen var jag och såg Mamma Mia och upptäckte mitt förakt mot klappen. Den på 1 och 3. Gärna i en lugn låt och med viss fördröjning mellan stolraderna så att det uppstår en kanoneffekt.

Förutom denna avsaknad av hyfs var Mamma Mia så trivial men upplyftande som jag hoppades på. Med glittriga byxor, väldigt bra Miria Parvin i huvudrollen och ett ljudsystem som gjorde att många önskade öronproppar.

På söndag är det öppet hus med glögg, höstig gryta och öl på Hantverkaregatan 18, dit alla är välkomna. Anledningen är att Dj Babyhands, som egentligen heter Johan Allard, och musikern Sebastian Lilja släpper den tredje och näst sista skivan i projektet 366 days; “The piano of autumn”. Under dagen målar Collabo Queens & Karolina Pistolina en hel vägg, du myser och får ta med dig en skiva hem. Klockan 12-20, för alla söndagsflanörer.

Här tipsar Johan och Sebastian oss om vad vi mer kan göra under helgen:

Fredag:
Ta en sväng förbi invigningen Banco de la Musica på dödstråkiga Stortorget för att runkdunka simpla gratisätare. Om vi ses på Secret Wars – runkdunka min (Johans) rygg så får du en flyer. Öla på mitt favoritställe Vinnys på St Knuts torg. Eftersom det är säsongsavslutning för klubben Wassup Rockers och eftersom Oscar & Jonas är gudomliga Dj´s går vi dit. Mat och musikklubb under samma tak – we like!

Lördag:
Ta en frukost på Kaffebaren eftersom utsikten över Möllan är magisk. Eller kanske ett frukostpaket på Bakom Muggen på Kungsgatan? Lite tv-fotboll på Vinnys på eftermiddagen är aldrig fel. Kvällen viskar Rumble och “full support” till Collabo Queens och en Amy Winehousefylla, så ses vi sen på Sibylla (Möllan).

Söndag:
Det är tuff efterfest på Metro med Collabo Queens och Karolina Pistolina tills Tess sparkar ut oss.

På reklamskolor pratar de ständigt om vikten att ständigt uppleva saker för att kunna vara kreativ . Som att ta en annan väg till jobbet eller lyssna på P4.

Ikväll ska jag lyssna på Anders Granström och Svend-Erik Enghs tolkning av det 24 000 verser långa eposet Ramayama. De är två kända berättare som använder sina ord som konstart och förmedlar historier som förhoppningsvis kommer göra att jag vaknar fylld av inspiration. Lite annorlunda och väldigt spännande.

Vad är det för kärlek män envisas med att hålla fast vid till Guns n Roses och Metallica. Varje vecka är det någon man med dåligt isolerade öronsnäckor som sätter sig mitt emot på tåget och bjuder på gitarrsolon.

De är oftast kostymklädda men lite barnsliga i uppsynen, runt 33 och geléstubbigt hår. Väldressade på sitt eget sätt.

Mig påminner det mest om förvirrade tonår och musikalisk avstickare i mitt liv där den gnissliga axelrösten fick mig och mina kompisar att gå i svarta t-shirts med tryck och börja röka.

Chokladfabriken.

Hur känns det på tungan?

Gangsta, hiphop, kepsar på sned, Yo! och tonår landar på min, snarare än sötma och ha-begär. Jag har varit där och konstaterat att det är inget för mig.

Det kanske är dags att omvärdera.

Konsertklubben Hot Chocolate startar ikväll och presenterar mer eller mindre okända lokala artister. Det oväntade lockar.

Och det är helt oväntat för mig att lyssna till någon som heter Shooting John, Dolly Daggers och MFMB vilka spelar ikväll efter klockan 21.

Oddsen för att min mamma läser det här idag är små. Mycket små. Eftersom hon står med en hand om vispen och en om rödvinsglaset gissar jag.

Så Psssst. Idag ska mamma få en skiva av Gaby and the guns. Hon kommer bli helt strålande glad. Kanske blev bandet ännu gladare som fick signera.

Konserten igår var jättebra. Lite väl sympatiskt mellan låtarna då Gaby är alldeles för bra för att på något sätt ha anledning att vara osäker. När låtarna går igång finns det bara karisma och stark röst på scen.

Jag gillar hård house. Klockan 02.00 en natt.
Men idag, på kontoret är det en pina.
Som små kaniner som sitter där och hamrar och gör konstiga ljud som bara stör så att jag fastnar vid varje mening och undrar vad fn det var jag skulle skriva.
Det kan inte burra på obemärkt i bakgrunden utan tar bort all koncentrationskraft och gör sig hörd vid varje beat. Kanske är den låga volymen problemet.

Jag tar fram Gaby and the Guns och Emiliana Torrini, försöker få housen utanför att inte tränga in i mina lurar.

I morgon spelar Gaby and the Guns på Babels afterwork. Det är gratis och det är klockan 17-20.

Operakällaren Operagrillen är en av Malmös bästa restauranger. Varje fredag har de lunchkonsert med malmömusiker som underhåller i restaurangen. En så här fin tallrik kostar 95 kr vilket det är värt jämfört med allt annat slabb som man kan komma över en dag klockan 12. Dessertbuffén är svår att låta bli även om det kostar lite extra.

Unna dig!

När jag och mamma hamnade där i fredags läste vi på skylten utanför. Gaby and the guns. Mamma blev helt lyriskt och jag blev mest chockad. Över att mamma visste vilket bandet var då jag i samma vecka, av den slump, hittat dem och sedan lyssnat på deras skiva på repeat.

Jo, visst. Hon älskar bandet och kunde inte lämna bilen när P3 sände en dokumentär om Gaby och hennes killar. Tyvärr så kom inte Gaby  (av smått märkliga anledningar) så Judas från Jesus Christ super star sjöng till flygeln. Det var minsann inte fy skam det heller.

Lokalen är dessutom underbart storstadsskrammlig.