Med fina vänner, hemmafest med tokdans och whiskykalas, råbiff och ett fint välkomnande av Skåningen med bra sprit och självplockade hjortron från Jämtland. Kontorsjobbade på Swedish Hasbeens, shopping och mat mat mat. Bröllopsplaner, eftermiddagsdrinkar på Urban Deli och många skratt. En resa blandat med jobb och lycka och i morgon träffar jag lite kärt folk på DN och på en reklambyrå.
Så lika men ändå så olika.
Joes and the juice i Danmark: snygga killar, juke box style, charmiga dygnet runt, får varenda gäst att känna sig uppskattad, stylade enligt boy band, leende, säljer till dig. Man blir glad.
Redfellas – det svenska försöket: Tonårstjejer, svarta t-tröjor, trötta dygnet runt, får varenda gäst att känna sig som en börda, stylade enligt hästsvansprincipen, uttråkad sur min, vill helst inte att du köper något alls. Man vill därifrån.
SNARK
Det är Malmöfestival och varje kväll klockan 18 (sön-tors) står jag på kockscenen på Stortorget (i öltältet). Jag är konferencier när två kocklag lagar mat ur en hemlig matkorg på en timme. Inga förberedelser, inte ett helt kök som backup, bara den egna fantasin.
Igår var Bloom in the park och Saiko (hittar inte det där japanska ö:et) på scen. Titti Qvarnström på ena sidan och Pontus Johansson på andra sidan med sina sidekicks trollade fram var sin imponerande avsmakningsmeny. Det blev helt fullsatt och publiken kom längre och längre fram med sina mobilkameror och frågor till kockarna. Tio minuter innan presentationen såg det inte mycket ut för världen och ändå fick vi en show med skum och rök och massor av vackra smakprov som presenterades och skickades ut i publiken, där även många av stadens duktiga kockar fanns.
Ikväll är Atmosfär och Sture på plats!
(bilden lånade jag från en som fanns i publiken)
Idag trotsade jag min brickfobi. (jag har till och med gått med en psykolog till ett café med brickor och druckit kaffe. Han var snäll, han sa att vi kunde gå när jag ville). Jag åt i alla fall min lunch på Stadshuset och trodde, trots allt som talade emot, som inredningen, att jag kanske skulle hitta ett guldkorn. Ha! Jag fick en tallrik med fyra nyanser av brunt där allt luktade precis samma sak, glutamat. Potatisgratängen smakade ungsform i metall som varit med några år, och skitig storköksugn. Såsen var salt och med en färg av colorit (använder folk det fortfarande?) och köttet, ja det lyckades också smaka mjöl. Jag år på 7 minuter och har mått dåligt sedan dess.
En kväll i Köpehamn började med mina drinkar på kontoret. Ska jag göra något går jag alltid in helhjärtat, sprang hem till mixern på andra sidan torget från Guts & Glory där jag jobbar, och gjorde en grund på gurka, ingefära, citron och massa annat gott till en somrig och lätt gincocktail. Därefter klassikern och min mångåriga favorit,; den härligt röda Negronin, gjord på tre lika delar Martini Rosso, Gin och Campari samt en obligatorisk skiva apelsin.
På andra sidan sundet fortsatte vi med allt från tivoliåk, gammeldanks-shotar i någon bar och fick lyssna på två gatumusikanter som två kollegor dragit med från Ströget till köttbyn för 1000 kronor, och vann därmed tävlingen ”vem kan göra av med 500 danska kronor på bäst sak på en timme”. Förutom att skratta väldigt mycket gjorde vi viktiga saker, som att äta. Jag hade fått äran att hitta en restaurang (med en dags varsel) till alla på jobbet och lyckades få ett bord på Paté Paté med köksmästaren Olle från Malmö. En vinbar med robusta och köttiga rätter. Ja, i samma stil som Bastard på många sätt, men mindre och väldigt intimt. Plankan med godsaker kom fram, en tallrik med rikligt med kött, superfint och mört och rött med så lite tillbehör att köttet får sin plats. Och så en stor kladd Eaton mess, denna mumsdessert för alla som älskar fluffiga saker. Framför allt minns vi vinerna. Eller nej, vi minns inte mycket och jag traskade hemåt barfota med skorna i handen, men vi minns att vi vill dricka dem igen.
Här har ni Skånes bästa krog just nu, döpt efter krögaren själv; Daniel Berlin. Han blev utsedd till årets rising star och har, tillsammans med sin mamma och pappa, förvandlat gamla Brummers krog till en plats där han förverkligar drömmar för våra smaklökar. Den unga kocken kommer från Landskrona, som många i personalen och även flera råvaror på menyn, vilket skänker denna själ lite extra stolthet (har gått i gymnasiet i Landskarona). Vi blir inte serverade några kemikonster utan tas med rakt ner i myllan. Daniel Berlin låter råvarorna tala för sig och serverar allt från råa morötter till syltade granskott. Till skillnad från många fine dining krogar där man är rädd att tappa gaffeln i golvet och dra till sig störda blickar skapar Daniel Berlin och hans gäng en värme i lokalen, trots att färgerna går i kalt vitt och grått, och det här är en krog jag kan rekommendera alla som vill förtrollas av naturen på tallriken. Och vinerna inte att förglömma. Mitt område är dock främst mat varför jag endast nämner vinerna och låter mina uttalanden om dem stanna vid bordet och i mitt minne.
Jordgubbar och vinbär från trädgården och ett fat vackra morötter.
Champagne, Larmandier- Bernier, NV Blanc de Blancs, 1er Cru, Vertus
En tallrik där allt går att äta, från blommor och färska spröda broccoli till vaktelägg och ättiksfläsk. Fortfarande champagne.
Gös med friska smaker av mild gurka och pepparotsväxt.
Dryck: Chardonnay, ”La Pietraia”, Cefalicchio, Puglia, 2009.
Jylländsk hummer som var en dröm med bland annat syrliga syltade granskott, vilket var en av mina favoriter när jag var liten att plocka från träden direkt och äta. Dryck: 2010 Chemin de la Brune Rose, L´Anglore, Eric Pfifferling
En av mina favoriträtter under kvällen är så enkel och så fin. Här har vi olika varianter på blomkål och gud vad stekt blomkål är gott. De fina blommorna är marviol.
Torsk från fiskebyn där min familj bor, Borstahusen, som var så fin att den skivade sig själv. Till den, vilda vackra blommor och lätt sky.
Dryck: ”Le temps de cerises”, Axel Prufer, Chardonnay
Vi gissade nästa rätt och började prata om ägg med inlevelse. Köket gjorde oss inte besvikna. Jo visst kom det ett ägg. Här ”skummigt” med spenat, våtarv och korn. Jag älskar verkligen sådana här rätter. Dryck: Champagne, Charles Dufour, NV Bulles de Comptoir, Landreville,
Min absoluta favorit för kvällen. Och i år! Det här är rödbetor, mjuka fulla av smak, i olika former samt portlak och sagogryn . Helt fantastisk med roliga texturer och genuina söta smaker. Rött i glasen, Le Cousin, Vielles Vignes Grolleau, Olivier Cousin
Så här små är egentligen alla rätter. Så självsäkert att servera killingen så här, uppskuren i matsalen av köksmästaren själv. Till den får vi bland annat fin Karl-Johansvamp.
Harsyra åt jag mig lyrisk på som liten i skogen när jag och mamma gjorde våra vanliga vandringar. Det är också min favorit i denna rätt eftersom jag inte är så förtjust i rimmat. Här en griskind och bär. Dryck: Remy Poujol, ” Le temps fait tout”, 2009, Languedoc
Ostar från Vilhelmsdal. Här börjar minnet bli suddigt. Minns den jag tyckte minst om, en bäsk färskost och resten mest som en underbar doftfabrik. Vinet däremot nomnomnom. Macon- Villages ” Quintaine”, Guillemot- Michel
En sallad på hallon och citronmelliss skars upp vid vårt bord med en härlig sorbet. Dryck: Bera, Moscato d´Asti
Sista rätten innan cognagen fick smälta maten var en yogurt med tunna pigga skivor fänkål och söt kavring. Man ser mer och mer desserter som korsar smaker som vi är vana vid i huvudrätter, örter, grönsaker och bröd. Detta är ett exempel på när det passar utmärkt. Dryck: Chateau tour Gris, Ze Bulle, ”Zero Pointé
På Koi går det bra att beställa Maki med friterad räka, avokado och lax men inte så bra att beställa några entrecoterullar med ost och sparris. Men det kunde ju en smart och tränad hjärna, som inte var skadad av helgens alkohol, räknat ut bara genom att slå ett öga på kombinationen i menyn. Dyrt är det också. Ok på kvällen men på lunchen blir jag bara arg. Koi serverar snål och halvtrist suhi och har inte tid att göra misosoppa på lunchen. Då finns det flera bättre ställe för samma sorts mat.
Den som väntar på något gott väntar alltid för länge. Ni på inlägg. Jag på denna kväll. Dagen innan den omåttligt populära och omtalade krogen Relae i Köpenhamn stängde för sommaren lyckades jag norpa ett bord. Det med en månads väntetid. Jag och vänner åkte över till Nörrebros små snirkliga kvarter med vinbarer och småbutiker där krogen, som blivit utnämnd till byens bästa, ligger. Litet, naket, inte så snyggt men snygga förkläden i skinn på kyparna och toppkockar i köket. Det finns två fyrarätters menyer att välja på (en med kött och en utan) och det är bara att åka med på resan som är en nyfiken tur mellan annorlunda och gudomligt gott. Bäst var det tunt tunt skurna lammet, den kalla ärtfrosten, de varma jordgubbarna och örtglassen som landade i gränslandet mellan dessert och huvudrätt med sin citronsås, dragon och persilja. Men allra bäst var ändå vinerna, alla helt naturliga och pendlande mellan doft av äppelmust till koskit. Nomnom.
Naturligtvis iförd nya Hasbeens.
I helgen har jag ätit en tartar på oxhjärta på Bastard. Det var gott. Inte alls så tungt i smaken som jag trodde det skulle vara. Och min vän åt kanin och grisfötter på en toast. Det har jag aldrig riktigt gillat. Kanin alltså. Inte för att jag har haft små fluffiga kaniner själv men för att det smakar lite så där sött. Jag tog en tugga och det var gott men nej, inte min grej.
Varför skriver jag detta. För att jag gör allt för att undvika att kvällsjobba.
