Inte är jag någon filmvetare och många skulle nog anse att jag borde hålla käft. Men jag vill säga att alla borde se Federico Fellinis 8 1/2. Och det på bio. Passa på när den går på Victoriateatern (går fram till den 11/1 kl 19). För ärligt hur ofta får man chansen att se en film från 60-talet på duk?
Om det inte var för min Italienska bekant som är på besök, vars mamma var medreggisör i filmen, skulle jag nog aldrig tänka på att spendera min söndagskväll med svartvit film. Men Jag var såld och fångad direkt av de vackra bilderna och all möjlighet för öppen tolkning. Att den svenska textningen faller bort en tredjedel av filmen gör inte så mycket. Den talar ändå.
Den här filmen skulle lika gärna kunna ha varit gjord idag, av exempelvis Quentin Tarantino. Klipp mellan då och nutid, dröm och verklighet, snygg dekor och smarta drag gör att man sitter klistrad vid denna historia i 2h och 20. Om regissören Guido (Marcello Mastroianni) som bryter ihop i ett kreativt kaos under arbetet med en av sina storfilmer. Vad som är verklighet eller film och fantasi lämnas osagt, och huruvida det är en verklighet från Fellinis egna liv går också att undra.
Efteråt fick jag lite live extras. Som att de glasögon frun i filmen använder var Alex (Italienska bekanten) mammas vilka Fellini gillade starkt och lät kopiera. Den snoffsiga älskarinnan var Fellinis fru och så gott som hela filmen improviserades.
GÅ OCH SE!
Och idag har jag sminkat mig a la 60-tal. Jag fick inspiration.
