När vi kom hem från reklamölen på Bastard sa jag till Tomas ”Men så kan du ju inte säga, nu tror alla att jag är helt asexuell”. Sen skrattade vi så att vi dog. Men jag satte snabbt skrattet i halsen.
Dagen efter dök vi upp i den kända serien för internetnördar, Little Gamers. Som tur är, är jag väldigt snygg som seriefigur. Tomas ser ut som Tintin.
Till alla er som träffar mig om dagarna. Förlåt för att ni får läsa en sådan här old nyhet, men mitt bloggande lider av en smärre delay just nu.
Ibland upptäcker jag att jag sitter och skriver payoffer bara för att. En efter en med stor vånda för att stryka, värdera och undra vilken som är bäst. Utan att reflektera över om det ens behövs en. Men många kräver en payoff, bakar in det som något självklart som måste vara med, annars är konceptet, annonsen eller i vilket medie vi än befinner oss i, i något ofärdig. Det går ju att få fram sitt budskap och det går att få mottagaren att veta, tycka och göra utan en fyndig oneliner som hämtar hem hela faderutten. Ska man välja en payoff som fungerar här och nu eller för alltid? Om man väljer för alltid så ska man nog bortse helt från reklamkonceptet och endast tala om vilken personlighet varumärket ska stå för. Och då krävs det mer än några timmars ordbajsande. Herregud då ska payoffen, en enda mening, genomsyra hela företaget från kolven i fabriken till mötesrummet. När jag läste på Berghs hade vi kategorier som manusförfattande, affärscopy, idé. Men vi hade minsann inte payoff, och det var ingen som satte oss under payofftvång. Så varför alltid denna ständiga fråga. Vad ska det stå i payoffen?
Probably the best payoff in the world.
Jag försöker också vara äkta, precis som Robyn, men börjar undra vad som är äkta och vad som är en produkt formad av medieexponering och Gina Tricots trådsköra modell, som aldrig har tränat utan bara tuggat på blast, och vad som är sanning. Vi stämmer dem! Vi stämmer dem för att de har makten att forma oss. Kan man skylla spelindustrin för våld och fetma kan man skylla på Gina för lunchsalladstvång och sockerfall.
Robyn kommer dock inte att vara på smygläsningen av nya Nöjesguiden ikväll på Babel.
Upptäckte precis att det är kolsvart i lägenheten. Trots att jag har varit hemma i 2,5 timme har jag inte tänt en enda lampa. Det betyder att jag suttit vid datorn för länge. Igen.
Jag har nu 16% batteri kvar på datorn och utnyttjar det till fullo med att lägga upp en Gissa restaurangen. Denna gång är det svårt eftersom jag lägger upp något som är lika vanligt som varmkorv på en lägerskola. Men om jag säger att namnet betyder ja, så säger ni …
I get cocktails….
Hurra. Babel starar en cocktailklubb på torsdagar. Malmö behöver mer flärd och vi behöver dricka fabulösa drinkar tills vi glömmer allt det där med arbetarstad. Breakfastclub känns som i Tel Aviv, bara det att där hade de öppet dygnet runt, med frukostmeny dygnet runt och med tillhörande champagnecocktails dygnet runt. I Malmö behöver vi tydligen sova också.
Jag är tillfrågad om jag vill dj:a och det passar mig utmärkt. Men inte nu för jag jag har deadline på Nöjesguiden. Shalom.
Fler som börjar fatta och satsar på drinkar är Rosen bar and dining på Lilla torg där det händer massor nu. Läs mer om deras bar på Nojesguiden.
