Buurp.

Vad jag inte tänkte på, då ett stycke Mc & Co gled ner i min tokhungriga mage, mellan möten om amorteringar, topplån och annat som jag inte försår något av, var att jag tre timmar senare skulle sitta med Mamma på Atmosfär och äta en trerätters fyrarätters. Det känns som en omöjlighet just nu då pommes frittesen (finns det en officiell stavning så bryr jag mig inte om det nu) som jag vanligtvis aldrig äter åker upp och ned i luftstrupen. Aldrig att jag äter companies på McDonald’s och så gör jag det någon timme före fin mat. Smisk på fingrarna.

Sen ska jag på Intiman och titta på föreställningen ”Mordet i Midlands” som ska vara jättebra. Därefter ska jag umgås med människor. MÄNNISKOR. Gud vad jag längtar.

Tomas ska på AW på Hilton så jag får väl pilla mig dit sedan och se om den lilla bubblan av reklamare, webbfolk och journalister är kvar, vidare till Carib Kreol för att träffa bästa vännerna och sedan till Plocke Pinn.

Hej på en stund.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Du ska inte tro att du är min kompis så som du håller på.

bild-7Telenor kör en aggressiv taktik i sitt sätt att värva kunder. Jag duckar och känner närmast ett obehag när jag måste tackla säljarna på centralstationen där de har sitt normala tillhåll bakom en upprättad monter. Inte gör det mig till kompis med varumärket. Absolut tvärtom.

De går med snabba steg efter mig, som ska hinna med ett tåg, och ropar ”ursäkta, ursäkta, vad har du för operatör idag?”.

Trots att jag faktiskt har Telenor vägrar jag att svara det utan nämner något om företagstelefon (vilket iof också är sant). Jag vill helt enkelt inte ge dem det, den glädjen. De ropar något med bredband och jag vägrar än en gång att säga att jag redan har Telenor även om det är den enkla vägen ut. De ska minsann inte tro något.

Varför? Jag är ju taskig.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Den tävlande reklambranschen

Reklambranschen älskar tävlingar. Själv slutade jag rida när jag var tillräckligt duktig för att få förfrågan om att ställa upp i landslaget. Jag mådde nämligen skit av nervositet och prestationsångest, och hängde över toaletten innan varje tävling .

Men jag är litet äldre och har släppt litet av den där rädslan av att göra fel som hindrar en från att göra något bra och nu är det jag som står i täten och förespråkar tävlingar. För att utmanas som kreatör till att göra sitt bästa. Alltid. En tävling kan vara den där extra lilla sparken som inte alltid briefen eller pengen från kunden ger. Om man vet att det här ska mätas, att det här ska ge effekt och att någon ska sitta och bedöma denna annons utifrån idé och utförande. Ja, då kanske man bråkar en extra gång med kunden om just den där rubriken.

Vi tävlar inte mycket. En anledning är att våra B2B uppdrag ofta hamnar utanför kategorierna för tävling. Eller att vi tvingas kommunicera på ett sådant sätt som fungerar för den bransch vi rör oss i, som uppfyller sin uppgift, kanske med stordåd, men som inte är lika intressant med tävlingsglasögonen på. Ungefär som att en annons med splaschar kanske är det rätta för Lidl men aldrig skulle vinna ingen reklamtävling.

Utöver tävlingar som måttstock för vad som är bra reklam görs det ständiga utvärderingar i de olika mediekanalerna som tidningar, tv och webben. Genom enkäter, testpersoner och mätningar. Och om man inte tävlar eller inte vinner då man ställer upp kan det vara skönt att få en biljett på hur det har gått. För att kunden ska vara nöjd och för att vi ska veta vad vi egentligen håller på med.

Nyligen gjorde jag och min AD en annons som publicerades i, bland annat, Dagens Medicin där den blev den mest uppmärksammade annons, vad gäller kreativitet, som någonsin publicerats i tidningen enligt deras mätningar. Det var roligt. När jag kom trea i Sydsvenskans reklamtävling Effekt med tävlande byråer från hela Sverige var jag också stolt.

Jag hoppas att den bransch, med de kunder jag jobbar med, kommer mogna i sitt reklamtänk, agera och våga göra reklam som sticker ut och engagerar. Och som kanske inte bara vinner sin publik – men också ett pris. Även om tvärtom är det viktigaste.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

God jul, den här är till mig.

Sambolivet har sina följder. Det har min kollega fått erfara som muttrar över att julklapparna numer är köpta ur ett samboperspektiv. Nej, han behövde inte nya koppar och nej, det var inte han som önskade sig gardiner.

Hämnden inför kommande födelsedag har han redan listat ut. Känn på den flickvänner.

Ett par svarta, riktigt stora högtalare.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Don’t mind the green

Det är väldigt grönt här vilket beror på en smärre misskommunikation med Loopia som raderade hela bloggen. Det kommer snart att se annorlunda ut igen. Hur har jag inte bestämt mig för. Den har ju alltid varit vit…

Ledigheten från jobb och träning har gett utrymme för min kropp att gå igenom två förkylningar, en magförgiftning och smärta i knäet. Ikväll stannar jag hemma med min Kan Jang, hettar upp glögg, sätter en streetkoreografi (eller börjar i alla fall på den) och skänker en tanke till alla er som är ute och festar i natten.

Min bästa vän sitter några kvarter bort och dricker vin. Det suger verkligen i själen men jag orkar inte.  Det kanske hade varit mer motiverande med en inbjudan till Nöjesguidens nominering. Jag har alltid undrat vem det är som sitter där. Några restaurangare som väntar pris och deras crew, någon butiksdito och så de gamla vanliga samt alla frilansskribenter. Kanske har de jättetråkigt tills alla andra kommer och stormar Slagthuset senare på kvällen. Hur skulle jag kunna veta…

Det här var årets längsta inlägg hittills. Kanske för att jag inte har något att säga över huvud taget.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Brand på tåg från köpenhamn


Just i sKrivande stund är de på väg till tåget. Rökdykarna. Med darrig röst bad tågvärden oss att gå av lugnt och sansat och fortsätta bort från perrongen. Det var efter att de chockat oss under färden med att säga i högtalarna att det brinner i en av vagnarna. Frusna på svågetorp. Branden har vi inte sett dock.
Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Köpenhamn för kroppen


Sista helgen då utställningen bodys går i huvudstaden över sundet. Det är extra öppet till midnatt, men det är toklång kö och regn så kör biljett på nätet innan. Skriv ut och ta med så går du före kön. Ett internetcafé räddade oss. Nu en välbehövd kaffe på ett café och fundera över om vi orkar butiker eller vi fortsätter på en bar.
Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Tillbakablick

Mitt sista år som tjugonåt är förbi. Åldersnojjan slår mig som en botoxinjektion i pannvecket och jag ser tillbaka med saknad. Vad kan möjligen slå år 2008. Jag har rest massor, blivit kär på riktigt, fått mer fritid och sedan mindre igen, varit med om en jordbävning, åkt skidor, koreograferat en show på slagthuset. Och så började jag blogga för Dygnet Runt.

En liten sammanfattning av årets händelser kommer här:

(mer…)

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter