När reklamen dansar

Snabbare och snabbare. Får vi som jobbar med reklam tänka. 1,7 sekunder max är tiden vi har på oss att fånga med vårt budskap när tummen scrollar på mobilen. Budskapet ska komma först, istället för sist, för att inte missa sekunden. Men ack så kommer det en antites. En fantastiskt antites. Långa, otroligt välgjorda reklamfilmer som är skapade för att titta på. Där produktionen får kosta, musiken får kosta och självaste Spike Jonze anlitas för att skapa reklamen. Och när han skapar, då skapar han något du inte vill sluta titta på där castingen är perfekt och som dansare blir jag extra lycklig. Den nya reklamen är musikvideon. Content har vi ingen brist på i vår omgivning. Bra content däremot. Önskar att fler företag förstod vikten av att skapa riktigt riktigt välgjord kommunikation, även för digitala medier. Titta och njut. Går det inte att säga om mycket, men om detta.

 

Spike Jonze för Apple

 

Spike Jonze för KENZO

 

Och så en mycket udda reklamfilm för Volvo gjord i Israel eller tillika The Goldman Brothers musikvideo, vars produktion inte lika anmärkningsvärd. MEN jag gillar att en hel låt får bestämma utrymmet och bli till en reklamfilm för ett varumärke och vara hela fyra minuter. Dessutom är filmen genomgående sorglig.

”It’s always fun when brands start experimenting with content that people might want to consume, as opposed to stuff made to interrupt what they’re actually looking for.”

Kan inte instämma mer. Alla pratar om content. Jag tycker att man ska prata om varför, varför inte och varför välproducerad content. I en kommunikationsvärld där allt ska gå snabbt och kosta lite. Men bara för att vi inte köper helsidan i DN längre så behöver inte budgeten dras ned till kvalitetslöst spam.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Min nyttiga månad började….

Den första dagen på min ”nyttiga månad” som startade idag har jag ätit en stor bulle till frukost, riskakor och nötter till fyra koppar kaffe under förmiddagen samt en clementin. Det största lasset pad thai jag någonsin tryckt i mig från Tap Thim. Herregud vad lycklig jag var när kontoret ville äta pad thai så jag slapp äta kolhydratfritt som jag bestämt mig för. Naturligtvis åt jag allt för att protestera mot mitt eget beslut. Sedan mer kaffe, chips, zoo och choklad följt av vårrullar hemma, en flaska vin, tamarindsoppa, pho, choklad och popcorn.

Vem är jag ens?

Jag har så mycket uppror i mig att jag till och med gör rebell mot mina egna beslut och klarar inte ens en dag. Ingen ska bestämma över mig. Ha. Där fick du.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Bröt och fick böt

Ett nyårslöfte hade jag. Att inte få fler böter på bilen. Efter att under en månad ha över 2000 kronor i böter togs beslutet att aldrig mer chansa, att inte låta lathet gå före och att köra runt alla gator i kvarteren oavsett tidspunkt. Igår var det snöblåst. Som vanligt fanns inte en enda parkeringsplats klockan 18 när jag kom från jobbet. Jag svek mitt nyårslöfte. BAM. Direkt var där en böter på 600 för att jag ställt mig för nära vändzonen. Jag lovar att de stått bakom trädet sedan 1 januari och bara väntat med gnuggande händer. Vad gjorde de ens ute klockan 20 igår i snö?!

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Han har de vackraste av funderingar

Mamma. När slutar dagarna att komma? När går man och lägger sig utan att det kommer en ny dag.

Aldrig Elias.

Finns det jätte jättemånga dagar?

Jag vill inte berätta att för honom, liksom för mig, och för alla människor slutar dagarna att komma någon gång. För somliga allt för tidigt. För andra när åldern träder in. Men dagarna de fortsätter som om inga tragedier inträffat för någon människa någonsin. Tiden har en sådan tendens att inte ta hänsyn till någonting. Tiden tar ingen tyst minut. Och det enda vi vet är att när ett liv slocknar fortsätter minuterna att ticka och allt runtomkring fortsätter som inget hänt. Medan någon tar på sig en livslång sorg av saknad över ett slocknat liv. När slutar dagarna att komma kära du? Ja det är en djupare och svårare fråga än någon människa någonsin lyckas svara på. Endast framtiden vet om universums tid har ett slut.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

När börjar kärleken?

Vi sitter i bilen, min treåring och jag, och pratar om vad som hänt under dagen. Han berättar om när han inte fick vara med och leka med såpbubblorna, hur han blev ledsen och att hon hade tröstat honom. Förskolevikarien. I samma stund som han säger det, brister han ut i ett leende som om han själv blev påkommen med en känsla och gömmer snabbt och generat huvudet i jackan som han har i famnen. Han tittar upp, ser hur mamma ser på honom, säkerligen med en blick som sa ”oj :-D”. SLUTA skriker han med sitt bredaste leende och stoppar ner huvudet i jackan igen.

Var det förälskelse jag såg. Förtjusning?

När min son var två och ett halvt blev han betagen av en tonårstjej som jobbade på Malmö Beach club. Du ser när det är något annat än en rolig person, en lekkamrat, en vuxen som engagerar sig. Blicken är något annat. Som att allt runtomkring är borta och det enda du ser är den personen. Jag har aldrig känt mig så mycket som mamma som då. När jag fick spendera flera timmar där och hänga efter min sons som var fullkomligt förtrollad och hur han agerade precis så som kärlek ser ut innan man hunnit uttrycka den, förstå den eller sätta band på den. Ni vet när man bara vill gå fram och kasta en boll på sin kärlek. Jaga den. Bli kittlad av den och bli avundsjuk när andra får vara med och leka. Det busiga, bubblande och lyckliga.

Det var en av mina bästa stunder som mamma hittills. Att se i min sons ögon att han var kär. Om än bara en eftermiddag.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Bry dig inte

Ibland läser man i tidningen om människor som det gått illa för. Som varit dåliga. Och ofta tänker jag, var det ingen runt omkring som märkte något. Varför gjorde ingen något. Men så förstår jag att det inte är lätt. Det sägs ofta att man ska lägga sig i om man tror att någon far illa. Men den ilska man kan möta är nog för att inte våga, för att hålla sig borta, för att vända blicken åt ett annat håll. Ska det inte vara fint med människor som bryr sig? Är det inte så man tänker, oj vad bra att hon hade människor runtomkring som frågade, som såg och som agerade skyddsnät. Men om någon är sjuk, har ätstörningar, alkoholproblem eller andra historier är det så oerhört svårt att som närstående göra rätt. För du möts ofta av ilska och försvar. Tänk om du har fel. Allt står kanske står rätt till. Den som bryr sig får all skuld. Varför lägger du dig i? Inget är fel. Allt är bra. Så jag förstår att folk inte vågar ställa de obekväma frågorna. Att vara den som bryr sig är oerhört svårt och jobbigt. För det är inte alltid det uppfattas som omtanke. Att människor inte hade någon som brydde sig eller att ingen såg kanske inte alltid stämmer. De kanske inte fick bry sig.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Brunch och redbull vodka

Ringde en restaurang och fråga om deras nya brunch som jag hört talas om och tänkte att jag kanske kunde boka ett bord. När han beskrev det med att det kommer vara festlig stämning med DJ, showdansare och Redbull vodka – då kände jag att jag nog inte var i rätt målgrupp. REDBULL VODKA? Vem dricker ens det nu för tiden. Till brunch dessutom. Mänskligheten – I rest my case

Vilket ställe det var? KOL och Cocktails

Man kan säga att mitt förtroende för deras kunskap om cocktails sjönk rejält efter den införsäljningen.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

MAC faces

Varför fortsätter jag köpa smink på M.A.C. Vi har uppenbarligen helt olika syn på vad som är estetiskt. Jag kan i och för sig gilla att titta på personalen för att jag är så fascinerad. Jag är fascinerad över hur stora ett par läppar kan bli. Jag är fascinerad över hela Kardashianmodet. Jag är fascinerad över hur detta tycks ha blivit en implementerad del i företagets varumärkesprofil.

Alla på M.A.C ser ju ut så här. Kanske får personalen rabatt på injektioner. Kan men ens få sådana galna läppar av injektion eller måste man operera? Är det getinggift som sprutas in? För den enda gången jag ser så svullen ut är om jag blivit stucken av en insekt.

Läppmodet har svällt till något så kopiöst ogreppbart att jag undrar hur det känns när de äter. Känns det normalt eller konstigt? Jag känner mig som en tant när jag resonerar. När jag står där med uppspärrade ögon och tänker tankar som ”vad är det med ungdomen nu för tiden”. Så unga och helt botoxade. Modet har verkligen stoppat oss i två läger. Vi som tittar på överopererade ansikten som om vi såg på outsiders. Något surrealistiskt. Det syns ju att man är jätteopererad med höga kindben, knäppt stora läppar som knappt går att stänga och lösögonfransar på det. Och så de, ofta hela kompisgäng, som ser likadana ut och som går och botoxar sig tillsammans, ser det som en del av sin vardagsrutin (likt träning) och lägger upp det på insta stories.

Hjärtat i mig skriker but why but why. Nog om man har en näsa som sticker åt skogen och som man mått dåligt över i åratal, eller rynkorna tar ut sin rätt helt för tidigt. Men ett omgjort face när man är 20 för att nå ett mode som bygger på operation. Im not in.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Ett stort hav med smulor i

I morse tog jag fram den. Chiapuddingen. Ni vet den där puddingen som folk myser mer. Människor som alltid dricker te i motljus, går runt med stickade 4000kronorströjor i Mohair i trädgården och räfsar löv och njuuuuuter av sin chiapudding. Jag förstår inte detta. Jag har försökt. Jag har intalat mig att nyttigheten i det hela är det goda jag måste lära mig att förstå. Men om jag ska vara helt krass är det slemmigt, kallt, smaklöst och fröna fastnar i alla tänder. Denna morgon var jag dock så hungrig och det enda jag hade hemma i kylen, redo att äta snabbt, var mitt senaste ”jag-måste-lära-mig-tycka-om-chia-gröt-infall”. Eller rättelse ”jag-måste-lära-mig-älska-chia-gröt-infall”. En chiapudding gjort på chiafrön och blåbärsjuice.

Döm om min förvåning när min treåring vill smaka. DÖM OM MIN FÖRVÅNING när han utbrister med sin vuxna förståndiga fantastiskt gulliga stämma ”Mmm mamma det är här tyckte jag var gott”. Några skedar till ”Detta gillade jag mamma”. Efter en stund beskriver han chiagröten med orden

 ”Ett stort hav med smulor i”.

Min lilla ordkonstnär och poet. Jag gissar att du blir en eminent matskribent. Och att mitt ständiga pratande om mat och smak där hemma smittar av sig.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Varför springer inte vildsvin på ICA?

Människor är SNÄLLA vid jul. Idag fick jag en femkrona så att jag kunde ta ut en kundvagn vid ICA. Vilken succé. Denna uppfinning hade jag glömt bort och den förändrar mitt liv (det vill säga att handla med treåring) drastiskt. Jag behövde inte jaga honom, jag behövde inte sitta i gången med hvudet i händerna, jag behövde inte ha panik över att han var borta, jag behövde inte ens sortera ut hälften i vagnen framme vid kassan för han hade inte haft någon som helt möjlighet att hacka mina inköp och stoppa i allt från pepparkaksburkar till färglada husgeråd. Det var amaaaaaszing.

I köttdisken frågade min son om allt. Vad är det, vad är det, och skulle titta på ikoner av lamm och kor och grisar.

– Mamma är vildsvinet lagat, frågar Elias och tittar på den förpackade köttbiten.

– Nej det är den inte.

– Men varför springer inte vildsvinet omkring då?

Sedan redogjorde han för mig att det visst går att äta igelkottar och hade koll på hela kedjan från jord till bord. Det var bara att skjuta och ta bort taggarna och sedan tillaga.

Ljuvliga barn.

 

 

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter