De långa lekfulla konversationerna

Att sitta och lyssna på min sons långa konversationer är just nu det mest rogivande som finns. Den där leken, där allt runtomkring en, från pepperkvarnar och snören, till nallarna och besticken pratar med varandra och har namn. När slutar den? När slutar vi se fantasifullt på vår omgivning? Eller när flyttar de där konversationerna som så uppenbart är en form av terapi, ett sätt att förstå sin omgivning och bearbeta händelser (igår handlade det mycket om vem som var cool på förskolan) in i våra huvuden till grubbel om natten. Jag har ofta konversationer med andra om natten. Jag tänker ofta i meningar. Grubblar och funderar på hur jag ska lösa det här. Jag kanske också ska gå loss på besticken till middag och föra en förhandling om nästa offert. Du är cool, nä du är cool, nä Karin är cool. Som min treåriga sötnöt till son sa i badkaret igår. Här kommer ett ljuvt stycke viktig konversation för en treåring mellan två ankor:

 

Trevligt att träffas.
Är jag din kompis?
Japp det är du.
Du får vara här.
Snooopp
Usch vad äckligt
Jo det är det för det är kiss på
Som det är snoppar
Eller bajskorvar
Rumpa bajs kiss snopp rumpa
Bajskov
Du är Elias
Nej jag är cool

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Till dig som negligerar #metoo

Till de som negligerar #metoo. Se vad som händer nu. Se så många som vågar träda fram. Det behövs verkligen. För ett av våra stora problem är att offren skuldbelägger sig själva, är rädda för hur en anmälan (mot tex känd TV-profil eller bara en vanlig manlig kollega) ska påverka min egen karriär, för man VET att man tvingas försvara sin egen person. Varför hade jag urringning den kvällen? Var jag inte tillräckligt tydlig? Nu tvingas företag ta ställning och inte blunda. Nu tvingas namn (som många länge känt till kränkt, slagit och våldtagit) upp på ytan. Det är kraften av sociala engagemang som #metoo. Och om det kan spilla över bara det lilla lilla ner till varje vanlig persons vardag och förändra något i rätt riktning är det en av våra viktigaste hashtags ever. Att våga anmäla. Att förstå att det inte är ok. Jag ska inte behöva utsättas för det här.
 
Och glöm inte att övertramp, kränkningar och sexuella ofredanden är alla fel oavsett om det finns värre handlingar eller inte. Ska alla kvinnor som blivit sexuellt ofredade på arbetsplatsen, på konserter, på bussen vara tysta för att någon annan utsatts värre? Ska de vara tysta för att män också utsätts? Jag är så trött på att höra detta. Ett brott är inte ok för att något annat är värre. Och om man som man ofredas är det också helt fel. Strukturen ser dock ut så att det är övervägande kvinnor som utsätts dagligen. Både på arbetsplatser, subtila kommentarer och när det kommer till våld i hemmet.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Tänk om vi var många som tog hand om barnen ihop

Skillnaden på olika kulturer och förr och nu spelar stor roll för hur föräldrar mår. I en del kulturer flyttar andra familjemedlemmar in hos de nya föräldrarna för att avlasta. Vi är skapta för att ta hand om spädbarn i grupp. Inte ensamma. Att säga att föräldrar idag är lata, eller häpna över att de behöver föräldrautbildningar vittnar om dålig insikt och kunskap om hur mycket vi är anpassade att klara av.

Med tanke på hur oerhört påfrestande det är att ta hand om ett litet spädbarn, främst för kvinnan som den första tiden är den viktigaste personen i spädbarnets liv kopplat till amning vilket ofta sker dygnet runt kanske varje timme, så behövs närvaro och stöd av andra.

”En nackdel med det moderna samhället är att familjemedlemmar är geografiskt skilda från varandra. Det gör det svårare för mor- och farföräldrar att hjälpa till med barnbarnen. Pappor måste också engagera sig mer”, säger forskaren Marinus van Ijzendoorn i Sds. Han har forskat i hur barnskrik påverkar oss och påpekar just skillnaden i hur vi lever idag och hur ensamma vi idag är i vårt föräldraskap i länder som Sverige – vilket så klart innebär en risk.

Jag har aldrig känt mig så ensam – känslan av ”jag måste fixa detta själv” som första tiden som mamma, och jag har aldrig känt mig i så mycket i behov av stöd som då. Av naturliga själ finns det saker i föräldraskapet som det inte går att dela på om man inte vill inkräkta på och göra avkall på det naturliga, som exempelvis amning. Men då blir också stödet runtomkring oerhört viktigt. För en person som aldrig får sova mer än 1 timme i sträck genomgår någon form av tortyrliknande situation. Även om hormoner hjälper till att klara av situationen vet nog vem som helst som fått störd nattsömn hur det påverkar humör, kapacitet och mående. Prova då störd nattsömn dag ut och dag in utan stopp. Vilken skillnad det skulle vara med någon som bodde hos en och stöttade med allt runtomkring – ge en paus, ett utrymme eller en förstående kram bara. Vad är det som gör att så många känner sig ensamma i detta – flera vänner vittnar om samma sak. Den enorma känslan av ensamhet, trots att man är två, men tyvärr inte fyra.  Och jag är säker på att det finns många sätt att ge stöd och avlastning där engagerad närvaro och förståelse är nycklar.

Varför fungerar vi inte mer som en community. Varför är samhället idag så oerhört fokuserat på att vi ska klara allt själva och i någon form av självförverkligande har vi ju inte tid att ta hand om andra. Liksom äldre och ensamma är i behov av sällskap, stöd och vad fint det hade varit om det var vi nära släktingar som fanns där främst, och inte hemtjänsten – så skulle det vara fint om mor- och farföräldrar hade en större roll i stöd i vår kultur när nya familjemedlemmar kommer till värden. Och pappan förstås.. Men det skulle också innebära ytterligare ett jobb. För hur vi arbetar är också något som förändrats över åren.

Från att vi bor nära föräldrar och en större gemenskap till att flytta långt bort och även jobba 100 %. Förr, och inte lång tillbaka, jobbade kvinnor mindre, en del inte alls. Det är också något som påverkar. I en del förhållande lyser jämställdheten med sin frånvaro när det kommer till de vardagliga sysslorna och kvinnan jobbar inte bara 100 % utan har merparten av allt ansvar hemma också. Att orken är mindre hos föräldrar idag tror jag definitivt är en sanning. Men då får man ju också se på hur situationen för föräldrar och främst kvinnor har förändrats. Vill inte läsa en till insändare om pamprade föräldrar, för så är det verkligen inte enligt mig. Det är mycket man ska orka med och helt för mycket man ska klara alldeles själv.

Läs den intressanta artikeln i Sds

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Bilromantik

Morgontrötta föräldrar i combis som spanar på varandra från bilarna om morgnarna. Drömmen om något annat. Eller är det bara så att de istället för att titta på gatstenarna hellre tittar på andra människor i bilarna mitt emot i ljuskorsningen. Men det är mycket mer spännande att tänka att någon gång klickar det, de memorerar varandras plåtar och möts på en Cirkle K över en korv med mos.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter
Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Personlig innehavskollaps

Varför fallerar allt samtidigt. En personlig kollaps. Plötsligt behöver man nya trosor, nytt smink, nya svindyra krämer till det åldrande ansikten, ny höstjacka, nya gympaskor…. Allt på en och samma gång. Samtidigt som barnet behöver en komplett ny höst och vinter-garderob så lång att det kräver en hel lista på kylskåpet för att ens greppa hur många mössor som behövs en säsong. Neoprenstövlar, tunn mössa, tjock mössa, underställ, fleece, skal, overall…

Och när ska jag putsa fönsterna?

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Ssam 


Nytt glatt koreansk ställe 400 m från Huvudbanegården. Det vill säga en bro och 400 meter bort från Malmö. Bara några veckor efter öppning och deras mat är instagrammat i hundratal. Det är bara att gå dit och kolla vad all fuzz är about. Det är bara att inse, jag är ingen fan av bimbimbap. Varje gång jag beställer blir jag besviken över de, i min mening, tråkiga smakerna. Den var säkert jättebra men jag är helt enkelt inte kompis med den koreanska nationalrätten. Däremot är jag BFF med Ssams burgare. Oh brödet, oh krispet, oh smaken hallå! Ett absolut roligt ställe för senlunch som vi tog.  

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Malmö kokar och här är en sneak peak

Titti Qvarnström och Möllevångstorget i kapitlet som dyker ner i kinesiska alternativa delar och historien om flykten bakom Malmös bästa falafel.

 

Ivan Jurman på kvarteret Åkern i sin trädgård med sina hönor som hellre lagar enkelt med grönt än snobbigt med dyrt. Och gör det supberbt. Missa inte den lilla kvarterspärlan vid Jesusparken.

 

 

Filip Åkerblom från Lilla kafferosteriet som tagit sitt sinne för kaffe och skapat en serie mikrorostat som vi kan hitta även i butik! Smaka hans kaffe på caféet på Baltzargatan eller i någon av alla restauranger som väljer hans rostningar, som Daniel Berlin.

 

Joel Lindqvist, en av mina absoluta smakfavoriter. Hans desserter är himlen och tillika hans glass som badar i nyanser från naturen i kombinationer bara Joel kan hitta på. Som öl. Eller hö. Hitta honom på Mat och Chokladstudion i Malmö eller Nordic Fauna i Stockholm.

 

Ola Rudin och Sebastian Persson på Saltimporten som varje dag serverar Sveriges bästa lunch nere i hamnen. Som jag skriver i boken (eller om redaktören tog bort det) är det bara att knäböja mot hamnen varje dag kl 12 och tacka killarna för att deras matkonst förvandlats och gjorts tillgänglig för alla.

 

Om du missat boken, bästa gå-bort-presenten, soffläsningen, kökskompisen i år – Malmö Cooking. Om människorna bakom det som gör att staden bubblar, varvat med recept av Malmös Michelinkock Titti Qvarnström som hämtat inspiration ur hennes liv och staden. Här är den! Boken här har jag skrivit tillsammans med Titti och Christoffer har tagit de magnifika bilderna. Hitta den i bokhandeln till fots (275 kr) eller på www, till exempel på Papercut, Adlibris eller Bokbörsen

Visst är den fin <3

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Mormors hatt


Häromdagen slog jag upp mormors telnummer i mobilen. Märklig känsla när någon inte finns längre. Inte hennes närhet till skratt. Inte hennes snällhet. Inte hennes mat. Men hennes hatt finns och skratt i minnet. Och hennes kokbok vilar tryggt min hylla. Varje gång jag smakar av en sås, tänker jag på henne och jag gör precis likadant. Tar upp såsen med en sked, lägger över på en annan sked och efter lägger jag ner de båda på en tallrik med blå blommor från Rörstrand som också var hennes. Kram. 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter