<
br
/>
Det gör inget om sommaren springer förbi och jag bara är inomhus i svalkan när jag ligger på soffan med en sån här snusandes på magen. Denna sommar får helt enkelt räknas bort. I ett dygnetrunt-vakande över världens finaste plutt. Amma-sova-stressäta-hinna med husbestyr-amma-sova-vagga-vagga-vagga-amma.
Jag borde kanske bli bättre på att utnyttja min postion som krogkritiker. Kräva bord när det är fullt, special treatment och så vidare, men vet inte hur man gör. Utan att bli generad. Så idag ställer jag mig i kö för en plats på Sibbarbs strandhus med barnvagnen. Som hela väskustsidan Skåne förmodligen.
Det roliga i att jag just googlade hur man gör pompoms själv. Som OM jag skulle göra det. Får lite allergi av att tänka på pyssel. Jag gillar att planera, organisera och bestämma men inte att göra. Det mesta går ju att köpa. Hitta! Allt från trädgårdshjälp till pompoms. Och ja, tid är ju pengar. Ett alternativ är att vara strategisk vid val av partner och välja någon som kompletterar dig och snickrar det där bordet du skissat upp eller pysslar ihop de där pompomsen. Där lyckades vi inte riktigt i vår matchning. Men spellistor, kakor och inlagd rödlök – det behöver jag minsann inte köpa mig till.
Vet ni. Jag jobbar! Alla sa att bebisar bara sover i början. Inte min. Min är ett vakentroll. Men just nu ligger han inkapslad och sover mellan mjölkpåfyllning och jag kan äntligen sätta tänderna i ett projekt med deadline i sommar.
Jag är inte kvinnan som tar på mig mysbrallor och sätter på fem episoder av någon serie och känner mig tillfreds. Så fort jag får en ledig stund vill jag bara plocka ur diskmaskinen, plantera blommor, färdigställa saker i hus och trädgård eller jobba. Men det är nog nyttigt för min själ – att inte kunna göra allt jag vill och släppa ogräs mellan plattorna, en icke perfekt veranda, överväxt odlingsland och oinrett lusthus. Vänta till nästa år säger folk. De är galna.
Men jag kanske måste acceptera att det inte blir perfekt – i år. Eller måste jag?
Försöker acceptera att jag är fast här på lannet. Jag har i alla fall en hel leverans av naturvin om det krisar. Samt en gräsmatta. Men mest åkermark att vandra på och oj vad jag saknar stan ibland. Jag visste och sa högt att det skulle bli tufft att vara mammaledig på landet och det är kännbart vad stor betydelse människor, skratt, vänner och rörelse är för mig.
Att åka in och jobba i stan, ta ett glas med vänner eller bara en kopp god kaffe på Noir gör det älskvärt att ha landet att komma ut till. Ett lugnt andningshål som ger energi, trots ogräset. Men att vara här ute hela dagarna är tuffare. Att dygnet går ihop i en enda gröt av amning och sömnbrist utan ens utrymme för tandborstning adderar naturligtvis till känslan av instängdhet. Solen strålar ner i trädgården och jag kommer inte ens ut på en hel dag. Fast jag är hemma. Hur är det möjligt? Det går inte att förstå förrän man är mitt i det.
Att ta sig iväg är numer ett projekt inkluderat skrikande barn i bilstol och barnvagn som ska transporteras. Istället för att bara ta hissen ner till asfalten, gå en runda i parken, slänga ut en filt, ta en coffee to go från Gateau och mata en gås. Jag romantiserar naturligtvis det hela. Staden eliminerar varken sömnbrist eller amning från schemat och den där gåsen hade kanske fått klara sig utan rester från Saltimportens surdegslimpa från Ericsons hem. Men ändå. Det tål att tänka på om man är redo innan man packar ner bohaget och byter hyra mot höga elräkningar. Och om det är läge nu eller sen.
Snart är krusbären mogna, barnet sover mer och jag vågar köra själv med det lilla knytet där bak trots att en dag på stan både innebär skrik i butik, amning på allmän plats och blöjbyte och klädbyten i obekväma ställningar.
