En sak jag lärt mig av mammalivet; Det är bara att gilla läget. Vill han bara sova uppe på dig i soffan så du får sitta fast en timme – gilla läget. Kissar han på dig så du får svänga om alla planer, dra av dig klänningen du satte på för 10 minuter sedan, hoppa in i duschen med honom på golvet utanför – gilla läget. Är klockan två och du bara hunnit amma, underhållit, burit runt och inte borstat tänderna än – gilla läget. Acceptera att ännu en dag är borta och du förstår inte hur. Acceptera att du ännu en dag i rad inte kunnat ringa det där samtalet med telefontid 10-11 för att du tröstar. Acceptera att du hann plocka ut halva disken för att han kallade. Acceptera att kaffet är kallt för att han kom emellan. Acceptera att han somnar just när ni tänkt åka iväg och göra ärenden och låt två timmar gå för att du inte vill störa honom. Acceptera att han vill amma just när du tänkt äta och en timme till går medan din mage kurrar.
Jag har alltid trott att jag har ett dåligt tålamod. Jag hade fel. Jag lyckas till och med hålla humöret uppe (för det mesta) i något som är så långt ifrån hur jag någonsin levt. För vad kan jag göra åt det? Nu är det så här, det går knappast att bli sur på den lille när han tvingar en att guppa honom under trädkronorna i en timme för att det är det enda som just då gör honom nöjd.
Man väljer själv hur man förhåller sig till en situation. Halvtomt eller halvfullt glas. Utgår man från att något är skit så blir det skit. Utgår man från att något blir bra blir det bra. Med större sannolikhet.
När du inte kan förändra läget kan du bara förändra ditt förhållningssätt. Och då väljer jag att släppa kontrollen och gilla läget. Det är något nytt och väldigt skönt att lära sig.
Jag har alltid hatat åska och blixtar. Det är vackert på distans. Men när det drar som en hotfull vägg som sakta kommer närmre då är jag liten. Lika liten som när jag sprang och gömde mig under en buske då vi bodde på landet och jag inte vågade vara inne för att jag trodde det skulle slå ner i huset. Nu sitter jag och vakar över liten pojke i sängen, tittar ut över åkern och den blixtkaskad som lyser upp mörkret, hör det forsande regnet och funderar över att tvinga familjen ut i bilen för skydd. Dessutom är min fina stackars innekatt ute i ovädret. Det är minst sagt läskigt. Man är inte stor när vädret gör sig hörd och visar upp sin makt. Nu kommer det. Jag är förberedd på flykt med linnet på mig.
Vackert. Hemskt.
Fick. Nej tog en
ensam stund. Körde bilen till Klagshamns strand för att göra samma sak som mannen gjorde igår. Ta ett kvällsdopp. Med gråt i halsen under flykt från den psykiska stress det kan innebära att ta hand om ett litet barn dygnet runt. Det går aldrig att lämna bort. Aldrig att lägga undan. Och så sitter jag och kan inte njuta av solnedgången för att jag vet att han kanske skriker och är ledsen. Mammastressen. Den tror jag är unik för mamman. Med tanke på att kroppen reagerar fysiskt och mjölken börjar rinna ut från brösten när barnet skriker eller vid blotta tanken på honom så finns någon märklig relation som är svårt att förstå.
Nu är jag själv. Och vill bara hem.
Ibland blir jag avundsjuk på mannens frihet. Han har sin kropp för sig själv. Min är ägd. Styrd av en liten krabat som är fullkomligt beroende av mig. Jag måste vara vid hans sida om han blir hungrig. Jag måste tänka på vad jag äter så att han inte får ont i magen. Jag måste ligga här instängd i ett rum när solen skiner utanför och jag har inte lyckats ligga i den där nyinköpta solstolen mer än 30 minuter och när mannen sticker ner med vännerna och tar ett kvällsdopp är jag vid lillens sida som ser min kropp lika mycket som tröst som föda. Och när solen gör alla rum heta behöver han dricka varje timme. Och om jag inte är där och ger honom vad han behöver skär skriken genom kroppen. Jag är utlånad till den finaste lilla människan på jorden. Ser inomhusväggar mer än solsken. Men jag kommer säkert se tillbaka på den sommaren då jag var låst som något helt fantastiskt. Det gör jag varje gång jag vaknar och hans klotblå stora ögon tittar djupt in i mina och sen kommer leendet. Med hela ansiktet. Hej mamma.
Vad är detta för pretentiöst bullshit. Någon fick lite feeling på kontoret och skrev livsbejakande rubriker? Om jag skulle råka göra det själv? Javisst ibland får man kräkreflexer av gamla texter medan kunden applåderat självälskande åt de vackra orden om produkten.
Annan reklam som går just nu och som hamnar i facket ”så pretentiöst och långt bort att det inte träffar någonstans”: Robyns volvomanus och Willab gardens tv-reklam. Denna copywriter vill gå in och avbryta.
Ska man skriva pretentiös Copy så krävs i alla fall en fingertoppkänsla för när det går över till obekvämt trams. Papercut är ett exempel på reklam som lyckats.
