Detta att jag inte kan se svarta industrilampor utan att må illa och får kväljningar. Kollar inredningsbloggar och varje gång ett snyggkök med en industrilampa dyker upp så känns det som att ha åkt karusell baklänges och upp och ner och jag vill lite spy. Allt för att jag, i mitt värsta gravidillamående, var och åt på en restaurang med det typiska industristuket. Jag kan säga att mitt yrke som krogkritiker sattes på prov i denna period. Det var bara att ta på proffshatten, avgöra kvaliteten och balansen och bortse från illamåendet och eget tyckande. Men akta er för vad ni gör för det kan söka er långt senare. En bekant kan inte gå förbi sitt trädgårdsland utan att få kräkreflexer för att hon jobbade i landet när hon var gravid.
Fredagstipset: en snyggsida
Några plock från den snyggaste bloggen jag vet. Sitter i vårt vitkalkade hus idag och jobbar och letar samtidigt inspiration till rummen. Så mycket man kan göra. Men inte på en gång. Det viktigaste först. Då är frågan om det är en kilimmatta, en gasolgrill från Weber, en hängmatta eller, en klänning eller en ergonomisk napp är viktigast just nu. Förresten ska jag bli mig själv igen har jag bestämt. Jag ska fortsätta dansa, fortsätta vara snygg, fortsätta dricka vin, fortsätta inreda, fortsätta rida och fortsätta resa.
Varsågod för denna blogg.
Skoja i min doja ska det vara så svårt
MEN. Att gå en amningskurs, 5 gånger, 2 timmar åt gången? Det känns lite overkill. Är det verkligen nödvändigt säger den oinvigde. Jag trodde bara att man ammade. Herregud alla djur ammar. Whats the problem liksom. Tydligen jättemycket. Det finns amningsskolor, och amningshjälpen och psykologiskt stöd. Tre dagar efter förlossning faller man tydligen i storgråt (om man ingår i den vanliga statistiken) och blir deprimerad för att mjölken kommer igång och hormonerna sparkar bakut. Ljuva liv.
Det är mycket nytt man ska lära sig. Och vara förberedd på. Är i alla fall glad att det finns information att läsa sig till så man slipper stå där dag tre och tro att man är helt sjuk i huvudet.
Den viktiga tiden som inte kommer igen
Min bebis ligger just nu upp och ned. Ibland krafsar han med sina händer långt ner i magen. Den konstiga känslan alltså. Att känna hans fingrar liksom pilla på insidan. Att börja känna vilken kroppsdel som trycker här och var och leker runt är en ny upplevelse under dessa månader.
Tänk om männen hade fått känna det. Åh, önskar jag kunde förmedla kontakten. Vad de kan göra är att lägga händerna över magen och få kontakt med sitt barn. För tydligen så känner barnet igen rörelser, händer, röster och kan därför lära känna människor omkring dem redan innan de kommer till världen. Och det är ju något alldeles speciellt att känna sitt eget barn där inne. Man vill liksom bara träffa honom. Även om det händer varje dag hela tiden för alla och är det mest naturliga i världen egentligen är det nog det mest onaturliga fantastiska största för den som ska bli förälder. De gånger min man håller om mig på min mage, när vi är på bio och han kickar igång, när vi sover eller bara sitter i soffan – de är några av mina viktigaste stunder just nu. Att känna att det här är vi, vi ihop och vi tar hand om varandra. Att dela det. Men så klart tycker jag inte det händer tillräckligt ofta. I mig händer det något mer varje dag. Det är svårt att se från utsidan. Graviditet verkar sällan vara en lång sagolik resa, som på film, även om det finns de som har en fantastisk period. Det är som filmsex. Man ser aldrig den våta fläcken. Det är lätt att tro att det är så det ska vara, lätt att bli besviken om det inte är just precis så. I filmvärden frågar ingen efter papper. I filmvärden spelar mannen gitarr för magen när han kommer hem från jobbet. Vi äger inte ens någon gitarr.
Jag blir i alla fall ledsen när jag tänker på de som inte tar chansen att uppleva vad de har möjlighet att uppleva under en graviditet. Som inte är närvarande och tar del av det häftiga när de har den unika möjligheten. För den är unik ändå. Det är så många som längtar och vill. Som aldrig får chansen. Och så finns det dem som kastar bort det. Den ena historien sorgligare än den andra. Män som försvinner, skiter i, lämnar, är otrogna eller bara beter sig allmänt dåligt och inte finns där. I panik? Jag vet inte. Det finns inga ursäkter. Jag tänker på de kvinnor som står ensamma i sin graviditet. Det enda som går att göra är att fokusera på sig själv och barnet och hitta lyckan där. Det känns ensamt nog ändå. Även om hon tar mest stryk just då förlorar han mest i längden, han som spolar bort och går miste om något vackert och en chans som aldrig kommer tillbaka igen. Att vara ett bra stöd och att dela graviditeten. Det går inte att ta igen. Frånvaro går inte att förlåta. Hur kan man förlåta svek i den viktigaste av tider. När man är som mest sårbar. Jag har sett försök runt omkring mig, ihoplappade relationer, män som kommit tillbaka, män som ångrat sig, män som när barnet fötts förstår vad de gjort eller inte gjort, män som efter fem år förstår att de spolat bort något otroligt viktigt. Och det går inte att skylla på någon annan än sig själv. Alla gör sitt val.
Ibland gråter jag en lyckoskvätt när jag är ensam och bebisen håller igång som en akrobat. Eller skrattar jag när han blir sur för att jag böjer mig fram och sparkar mig. Humör. Ibland klappar jag på magen och säger förlåt för saker. Som att det är högljutt omkring eller att jag stressar. Och gud vad jag redan kan må dåligt när jag tänker på honom ledsen. För något någon annan säger eller gör. Man vill ju inget annat än att han ska komma ut och få det bästa bästa i hela världen. Vad ont det redan gör.
Är inte amning helt naturligt
Tycker det är läskigt att vi verkar gå samma väg när det gäller attityder kring amning som i USA. Som något onaturligt. Det göms under filtar, det förbjuds på allmänna platser, det flaskmatas i jämlikhetens namn och då är man ”duktig” och ”rätt”, kvinnor måste gå ut från caféet eller sätta sig på toaletten, det argumenteras att ”vi har så bra ersättning nu för tiden” och en fråga man ofta får är ”hur länge kommer du amma”. Det är så skevt. Hallå vi har mjölk i tuttarna för att kunna mata våra barn. När det börjas ses som något onaturligt, något att undvika då går vi fel väg. När jag bodde i USA för 15 långa år sedan bodde jag med en tjej som jobbade på en hälsomyndighet med uppdrag att få kvinnor i USA att amma. Redan då var det ett problem. För att det var tabu. Hur kan naturligt bli tabu. Konstiga värld.
Det är mycket barntankar nu.
När man plötsligt ska bli mamma
Har börjat längta efter saker som att sitta på ett kallt sittunderlägg på en vindbiten strand fullt påpälsad i varma friluftskläder med en liten kille i overall och en termos med het choklad och lära honom om naturen. Peka på fåglar och säga vad det är för sort, plocka harsyra och säga att detta går att äta och engagera mig på samma hängivna sätt som min mamma gjorde med mig. På det sätt som var hon. Som nu är jag. Jag kommer kanske inte sätta mig på golvet och leka rollspel med barbiedockor. Men jag kan rita och hitta på sagor och göra utflykter. Jag kommer kanske inte prata bebisspråk och dalta men jag kan ge all min kärlek och all respekt. Är det något jag vet är det att jag kommer bli en engagerad mamma på mitt sätt. På det sätt jag tycker är viktigt. Och roligt. För ett tag sedan frågade en vän om jag ville vara gudmor till ett av hennes barn, för att jag är så bra och närvarande med barn. Det gjorde mig glad. För så har jag aldrig sett på mig själv. Jag är pedagogisk och har jobbat med barn. Men jag slänger mig inte över över barn och gullar med dem. Men ibland kanske det är just det som gör en till en bra vuxen, att man respekterar de små och möter dem som tänkande kloka individer utan att göra sig annorlunda på något sätt än att vara den man är.
Där var det stopp
Akta magen
Det finns så mycket som aldrig intresserat mig tidigare som är så häftigt. Till exempel att bebisar i magen reagerar på ljus och håller upp händerna för ögonen om man tänder i ett mörkt rum. Eller att de får en sockerkick när man äter godis inom loppet av några minuter. Att han hör ljud och börjar sparka när jag går på bio eller konsert. Idag satt jag på Salong Betong i Malmö när de borrade upp lampor och poff fick jag en rejäl spark i magen. Ångesten det ger en mamma. Dessa känslor och denna kontakt med livet innanför gör att jag blir beskyddande och tankar som ”är det verkligen bra för bebisen att jag är här” dyker upp när jag minglar runt i stökiga ljudnivåer eller när taxin kör innan jag fått bältet på. På bussen vill jag skrika ”ser du inte att jag är gravid” när någon inte lämnar plats och sen kommer jag på att skrika, det ska jag ju verkligen inte för då oroar jag barnet – och bäddar magen med min halsduk för att skydda. Dessa fåniga överbeskyddande mammor, nu vet jag bättre, för jag inte bara känner utan har fått kunskap från barnmorskor och böcker om hur ett barn utvecklas och hur den berörs av allt runtomkring här utanför. Jag kommer för evigt ta mycket större hänsyn till alla magar.
Säg aldrig aldrig och alltid
Snubblade över en mening idag som jag tycker är väldigt tänkvärt.
”Man ska aldrig bråka och skrika om meningarna innehåller aldrig och alltid”
Att vara saklig, hålla sig till ämnet, inte överdriva, aldrig säga alltid eller aldrig och inte börja en mening med du utan med jag har min mamma försökt banka in i mig sedan mina tonårsuppror. Man kan inte rättfärdiga sitt beteende med någon annans beteende. Du har alltid 100 % ansvar för vad du säger och gör. Det tar fortfarande träning men skam den som ger sig och idag är jag hundra gånger bättre än igår. Inte minst har insikten om att mina åsikter är mina åsikter och inte en sanning för andra gjort att jag omvärderat mina tankar och min roll i konflikter. Det svåra är att hålla sig ovanför ytan mitt i någon annans tonårsuppror där alltid och aldrig kastas på en som spjut i backen. Lång från din sanning, långt från din verklighet. Men vetskapen om att man har 100 % ansvar för vad man gör och vad man säger gör att man hela tiden har något lättare att vara en bättre person, även i situationer då man är hårt påhoppad eller känner sig orättvist behandlad. Någon dag kan man hantera spjut i backen utan att kasta tillbaka och samtidigt känna sig som en vinnare med hjärta och heder i behåll. Ibland lyckas jag, ibland inte. Vinsten ligger i alla fall inte i alltid och aldrig.
Från Näringslivsgalan
Igår var det Näringslivsgala. Det var mycket prat om mångfald och kreativitet och flera fina vinnare med utländsk härkomst, men ingen kvinnlig vinnare. Inte en enda! Man ska såklart inte ha pris för att man är kvinna och fylla en kvot, men om man pratar mångfald kanske Näringslivsgalan ska lägga ner energi på att gräva djupare för att hitta bra kvinnliga kandidater som har en match bland de duktiga männen – för naturligtvis finns de också.
Jag blev berörd av Lödde Plåts engagemang i att bryta normer i en traditionell bransch och få in människor utanför samhället. Vilket varmt entreprenörsskap. Och Carpet Vistas Hossein Sadr som inte kunde hålla tårarna tillbaka när han vann det ärofyllda priset som Årets företagare och berättade att detta är hans sätt att ge tillbaka till det land som tagit emot honom med sin välfärd, sina möjligheter och fred.