Igår hände något som jag aldrig trodde skulle hända mig. Som jag tror ingen, någonsin är förberedd på. Inte ens med tre hjärt- och lungräddningsutbildningar bakom sig. Som jag har.
Det var mitt under lunchen och jag hade precis ätit klart min vegetariska rätt när den unga killen som satt vid bordet bredvid i mörka jeans och kavaj ramlade ihop med hjärtstillestånd.
Kan det vara så att jag har ett elektriskt fält runt mig som slår ut alla apparater. Min mamma hade botat det med ett halsband med magneter i. Det ska tydligen hjälpa mot allt säger företagets säljare från USA som hon lyssnar noga på. Så nu går hela familjen med magnethalsband och sover på magnetmadrasser. Jag är skeptisk… men efter de senaste månadernas totala haveri kanske jag ska överväga…
1.
Jag köpte ny mobil. Den fick åka in på lagning tre gånger för knappsatsen innan jag tappade bort den på debaser.
2.
Tvungen att köpa ny mobil igen. Det var något fel med mottagningen och nu har den varit inne på lagning in tre veckor. Börjar tvivla starkt på Sony Ericsson och är just nu vansinnig på de som skulle levererat en lagad eller ny mobil för en vecka sedan.
3.
Min Mac book kraschade och alla bilder samt dokument försvann. Har nu en ny MacBook Pro
4.
Min bil står just nu helt död på Spångatan och det har den gjort sedan i lördags. Jag försöker just nu få någon snäll man att hjälpa mig bogsera bort den.
5.
Luckan till min sideboard har ramlat av och ligger nu på golvet. Den kan minsann inte gått igenom IKEAs tester.
Så himla tröttsamt. På jobbet skrattar de mest åt mitt totala haveri.
Jag äger härmed en fotboll signerad Fjollträsk IK med hälsningen ”Det enda fotbollslag du inte legat med”. Jag har varken legat med någon fotbollskille eller önskat mig en fotboll. Fotbad var det. FOTBAD!
Det jag gjorde mest i helgen var att fylla år och ha fest.
Här är ett gäng bilder:
Lördag och jag visste fortfarande inte vilken låt Sverige skulle bidra med. När Johanna skrek ”det är den häääär!” då den kom på radion visste jag att vi inte skulle vinna. Visst hade jag hört den förut och irriterat mig på att den låter exakt som en annan melodi som vägrar slita sig från hornhinnan när den väl satt sig; Cara cara mia. All schlagermusik från sverige verkar komma ur samma gryta med dålig smak.
Hur orkar de. Modebloggarna.
Att ta en bild på sig själv varje dag. Att vara så där snygga och genomtänkta varje morgon klockan 08.00.
Och hur gör de?
Självutlösare ?
(jag var tvungen att msn:a o fråga om det verkligen heter så. Då blir ju en böjning självutlösning. Märkligt)
Som de sedan koppla in till datorn varje gång innan de går till jobbet?…..
Jag menar skolan.
Det skulle jag aldrig klara. För det första så är jag som ett tjurigt troll om morgonen och orkar oftast inte sminka mig alls. Och det funkar ju inte om man dessutom bara vill lägga upp snygga bilder på sig själv.
HÄR är min fantastiska festinbjudan som jag fått av en kompis.
… till min egen fest.
Finns jag i din telefonbok är du varmt välkommen!
Klockan är 12 och jag har fått:
12 hembakta kakor (jag har lagt in ett förbud mot allt annat för att liksom lägga in en viss spärr mellan själva kakan och ätandet. Nämligen det extremt jobbiga bakandet. Jag trodde att detta kunde minska mitt kakintag men eftersom jag tydligen, lite spontant, lagt in en klockan-tre-dispans då vi alltid har temys så funkar det inte riktigt.)
En resa till Barcelona.
En prenumeration på BON med världens finaste mail till
5 chokladägg från sveriges reklamförbund adresserat till vår projektledare som inte tycker om choklad
Fickpengar till Berlin
Två oöppnade presenter ligger på mitt skrivbord och väntar på rätt tillfälle.
Oj.
Hittade precis ett sms som jag skrev under Tingseks konsert på Debaser i helgen och som sparats bland mina utkast. Jag gör så ibland. Om jag kommer på en idé, en klockren rubrik eller bara en bra formulering på något som jag vill berätta för någon. Lägger texten där så länge.
Inte lika snygg på golvet som på scen. Men så är det väl alltid. Att män med instrument under strålkastarljus får en några centimeter längre snopp. I alla fall i mina ögon.
I morse fick jag förmodligen veta mer om Helsingborgs tillförordnade chef för stadsteatern än någon skvallerblaska någonsin kommer att få.
Det var så han presenterade sig, den första som suttit och pratat med mig under en hel tågresa. En trevlig, snygg man med skisser över rollistor i händerna och ekonomisamtal i luren delade sina tankar med mig och det kändes som att vi hängt i baren och snackat i flera år.
Pressen kan suga mina fingrar blodiga för jag kommer inte att berätta om hans fyra söner och förhållandena till dessa, om när han flyttade hemifrån, en separation, hans personliga hälsa, hur samarbetet under överlämningen av chefsollen från Göran Stangertz går, eller var på Möllan han bor ….
