Jag gick precis med i facebookklubben ”Bra Nattklubb för oss som är runt 30år. Var hittar jag det i Malmö?” Startad av en nyinflyttad 28-åring som besökt hela stadens klubbar med besviket resultat.

Åldern verkar sjunka med invånarantalet. Ju större stad desto större chans för ett sprudlande uteliv även för den som är trettionågonting, utan att man ska känna sig som en ur föräldrar-på-stan. Ju mindre staden är, desto tidigare skapar folk familj och försvinner från klubblivet. Kvar finns de bråkiga tjugoåringarna som inte ens har en färdigutvecklad hjärna samt skilda 45-åringar som sitter i baren och stirrar ner i sin öl. Så hur gammalt är Malmö?

Det är synd att det egentligen ska spela någon roll. Man ska gå ut med sina vänner har roligt och inte tänka på att den som dansar bredvid är yngre. Men det spelar  roll om åldern sätter en viss stämning i rummet. Både äldre och yngre. Problemet är när det i en hel stad enbart finns det ena. Det skulle förmodligen vara trevligt om den här trettioåriga nyinflyttade singeln kunde kasta av sig skorna, dansa loss och kanske få hångla med någon som inte är tio år yngre ikväll.

Så var ska han gå?

Tomas – Vad tänker du på
Jag – mmm va?
Tomas – Du jobbar, jag ser det på dig.
Jag – Men…
Tomas – Snälla, inte lördagskvällar efter halv tio.
Jag – Men om man skulle skriva så, skulle…
Tomas – Då kommer jobbkittlet.

Och så blir jag kittlad tills jag ger mig.

Den gula reklamen från Cygate har synts över Skåne i två veckor. Och nu kan jag inte hålla mig längre.

Det finns flera problem med den här reklamen och det största av dem är att när vi läst klart har vi fortfarande inte en aning om vem eller vad Cygate är, vad vi ska tycka om dem/det eller vad vi ska göra.

Rubriken ”Gröna Lund är ingenting. Tacka vet vi Tosselilla” (det finns fler varianter) vill flirta med Skåningen. Men det får motsatt effekt.  Skåningen tror att man raljerar med henne och hennes självgodhet även om vi kan ana att det är i all välmening från avsändaren som vill säga att de gillar Skåne. I det här fallet fungerar det dock på samma sätt som copywritern och författaren Jack Hansens bevingade ord om dialekter:

”Skriv inte på skånska till en målgrupp i Skåne. De kommer att tro att du driver med dem. Tala rikssvenska. Att klä sina ord i målgruppens dialekt är att klä ut dig till någon du inte är”

Eftersom det inte framgår kan vi gissa att Cygate är ett företag som, helt enligt payoffen,  ”växer sig starkare i Skåne”, men varför ska jag bry mig om det? Söker de folk, får jag support, har de billig köttfärs?

Efter lite efterforskning vet jag att Cygate är ett it-företag som vill ”öka kännedomen” bland skåningarna med sin gula reklam, enligt Cordovan Marketing som står bakom kampanjen. Men eftersom reklamen inte säger något om vem Cygate är uppfyller stortavlan inte heller det målet.Eftersom man valt att gå på stortavlor i hela Skåne antar jag att man vänder sig till gemene man. Om man däremot skulle vända sig till väl insatta i branschen är det mer förståeligt om man utelämnar information kring vem Cygate är och enbart berättar att man satsar i Skåne. Men då skulle kanske en branschtidning eller platsannonsering vara ett mer strategiskt medieval. Och då skulle inte heller ”ökad kännedom” vara målet för kampanjen.

Just nu gör jag ett sidanomjobb för en kund och ett väldigt känsligt ämne.

Det är svårt. För det här kan bli helt fel.

Varje ord måste vägas på våg, fram och tillbaka, samtidigt som man ser sin målgrupp framför sig, hur han eller hon reagerar. Log hon eller slog hon igen tidningen. Det är sånt vi ska veta utan att ha en aning.

Igår presenterade min AD och webbutvecklare våra idéer för kunden.
De jublade.

YES. Nu kör vi.

PLUS för att ligga hemma och snora och vara äcklig och ensam är att all tågtrafik kollapsat och folk är strandade i Skåne. Bland annat i Helsignborg.

Allt enligt Facebook news.

Förresten, hur kan klockan vara över sju och jag har fortfarande inte gjort något alls.

11 timmar och jag har inte ens öppnat min nya bok om Obama
11 timmar och jag har inte bäddat. 11 timmar och jag inte borstat tänderna.
11 timmar och jag har inte skrivit ett ord till en hemsida jag jobbar med.
11 timmar OCH JAG HAR VARIT INNE PÅ FACEBOOK OCH JAIKU KANSKE 150 GÅNGER.

Det är som om allt snor samlar sig i hjärnan och stoppar all form av tänkande verksamhet. När projektledaren ringde i morse för att få hjälp från ”rubrikfabriken” som hon kallar det kunde jag således inte få fram något vettigt alls. Inte heller när jag tar upp ett dokument, sätter fingrarna på tangentbordet och tar sats. Det är då man tror att man har förlorat greppet. Allt. Och känner som Lukas Modysson.

Jag kan ingeting.

I en intervju kring sin nya och hypade film är det just det han säger. Det som jag känner. Och jag förstår att det alltid komme ratt vara så här. Det kommer inte bli bättre ju mer erfarenhet man skaffar sig, det kommer inte bli bättre för att jag inte är förkyld eller ens om jag skulle få ta emot ett pris i Cannes. Det är bara så här det ska vara. En del av processen. Som min AD säger:

Jag hatar det.

I morse var jag på ett frukostseminarium på S:t Gertrud om den där hemska reklamen som du sparkar åt sidan när du kommer in genom ytterdörren. Eller snarare det kuvert som du faktiskt plockar upp ur högen, öppnar och till och med läser.

För de finns. Och det finns byråer bakom dessa kuvert. Och en del av dem vinner tävlingar. Som de tre byråer; Goss, ANR BBDO och Pool som var inbjudna för att berätta om hur de arbetar med DR och om deras bidrag till Postens reklamtävling Guldlådan.

Jag har skrivit ett inlägg kring direktreklam här.