Man kanske ska skicka en blomma, eller en ask choklad.
Eller förresten, vad önskar ni er?
Månad: januari 2009
Ett svenskt nötskal
Hurra för sverige! Ni har lyckats uppfostra världens kanske lataste befolkning.
Ja, Sverige har verkligen blivit tufft. Det må jag säga. Vi får så mycket bidrag att vi tvingas utnyttja dem i stället för att ta ett eget ansvar och bidra till samhället. Mamma stat tar ju hand om oss ändå.
Och alla reklamare säger ha ha ha
How many planners does it take to change a light bulb?
”it seems pretty clear to me that your problem isn’t the light bulb”
How many art directors does it take to change a lightbulb?
”Why does it have to be a light bulb? I was thinking chandeliers”
How many media directors does it take to change a lightbulb?
”Before we change it we first have to estimate how many people the light will shine on”
How many copywriters does it take to change a lightbulb?
”NOBODY CHANGES ANYTHING!”
Söndagskämt från min jaikuvän och huvudet bakom Adland.
Hemmavända
Lördag:
Poff så var en av mina bästa vänner hemma efter några månader i Israel.
Söndag:
Poff så var hon borta igen för att jobba i Rotterdam.
Innan poff nummer två hann jag i alla fall bjuda på en trerätters. Het soppa på rostad paprika och chili, vegetarisk lasagne med massor av gorgonzola och avslutning med en klassisk chokladpudding. Vi pratade om Gaza, media, surfing, jobb, Holland, pojkvänner och icke pojkvänner. Drack glögg och rött vin.
Poff vad trist det blev nu igen.
Alla dansar på plocke pinn
Mot Carib och Plockepinn
Det här kan du inte ladda ner
Men herreguuuuud vad Intimans ”Mordet i Midlands” var bra. Om man befinner sig i Malmö kan man inte missa den.Det är inte alls någon engelsk deckare som namnet kan ge sken av. Oj nej.
6 personer, en enda scen föreställande ett vardagsrum, och inte för en stund var den tråkig. Nej, det var snarare så att man satt och spände magmusklerna hela pjäsen igenom för att det var så vansinnigt bra.
Ack det manuset.
Buurp.
Vad jag inte tänkte på, då ett stycke Mc & Co gled ner i min tokhungriga mage, mellan möten om amorteringar, topplån och annat som jag inte försår något av, var att jag tre timmar senare skulle sitta med Mamma på Atmosfär och äta en trerätters fyrarätters. Det känns som en omöjlighet just nu då pommes frittesen (finns det en officiell stavning så bryr jag mig inte om det nu) som jag vanligtvis aldrig äter åker upp och ned i luftstrupen. Aldrig att jag äter companies på McDonald’s och så gör jag det någon timme före fin mat. Smisk på fingrarna.
Sen ska jag på Intiman och titta på föreställningen ”Mordet i Midlands” som ska vara jättebra. Därefter ska jag umgås med människor. MÄNNISKOR. Gud vad jag längtar.
Tomas ska på AW på Hilton så jag får väl pilla mig dit sedan och se om den lilla bubblan av reklamare, webbfolk och journalister är kvar, vidare till Carib Kreol för att träffa bästa vännerna och sedan till Plocke Pinn.
Hej på en stund.
Du ska inte tro att du är min kompis så som du håller på.
Telenor kör en aggressiv taktik i sitt sätt att värva kunder. Jag duckar och känner närmast ett obehag när jag måste tackla säljarna på centralstationen där de har sitt normala tillhåll bakom en upprättad monter. Inte gör det mig till kompis med varumärket. Absolut tvärtom.
De går med snabba steg efter mig, som ska hinna med ett tåg, och ropar ”ursäkta, ursäkta, vad har du för operatör idag?”.
Trots att jag faktiskt har Telenor vägrar jag att svara det utan nämner något om företagstelefon (vilket iof också är sant). Jag vill helt enkelt inte ge dem det, den glädjen. De ropar något med bredband och jag vägrar än en gång att säga att jag redan har Telenor även om det är den enkla vägen ut. De ska minsann inte tro något.
Varför? Jag är ju taskig.
Den tävlande reklambranschen
Reklambranschen älskar tävlingar. Själv slutade jag rida när jag var tillräckligt duktig för att få förfrågan om att ställa upp i landslaget. Jag mådde nämligen skit av nervositet och prestationsångest, och hängde över toaletten innan varje tävling .
Men jag är litet äldre och har släppt litet av den där rädslan av att göra fel som hindrar en från att göra något bra och nu är det jag som står i täten och förespråkar tävlingar. För att utmanas som kreatör till att göra sitt bästa. Alltid. En tävling kan vara den där extra lilla sparken som inte alltid briefen eller pengen från kunden ger. Om man vet att det här ska mätas, att det här ska ge effekt och att någon ska sitta och bedöma denna annons utifrån idé och utförande. Ja, då kanske man bråkar en extra gång med kunden om just den där rubriken.
Vi tävlar inte mycket. En anledning är att våra B2B uppdrag ofta hamnar utanför kategorierna för tävling. Eller att vi tvingas kommunicera på ett sådant sätt som fungerar för den bransch vi rör oss i, som uppfyller sin uppgift, kanske med stordåd, men som inte är lika intressant med tävlingsglasögonen på. Ungefär som att en annons med splaschar kanske är det rätta för Lidl men aldrig skulle vinna ingen reklamtävling.
Utöver tävlingar som måttstock för vad som är bra reklam görs det ständiga utvärderingar i de olika mediekanalerna som tidningar, tv och webben. Genom enkäter, testpersoner och mätningar. Och om man inte tävlar eller inte vinner då man ställer upp kan det vara skönt att få en biljett på hur det har gått. För att kunden ska vara nöjd och för att vi ska veta vad vi egentligen håller på med.
Nyligen gjorde jag och min AD en annons som publicerades i, bland annat, Dagens Medicin där den blev den mest uppmärksammade annons, vad gäller kreativitet, som någonsin publicerats i tidningen enligt deras mätningar. Det var roligt. När jag kom trea i Sydsvenskans reklamtävling Effekt med tävlande byråer från hela Sverige var jag också stolt.
Jag hoppas att den bransch, med de kunder jag jobbar med, kommer mogna i sitt reklamtänk, agera och våga göra reklam som sticker ut och engagerar. Och som kanske inte bara vinner sin publik – men också ett pris. Även om tvärtom är det viktigaste.