karin af malmoe

Jag har fått ett par så snygga Nikes att jag vill dö. Lite små men vad gör det när de skimrar. Åh vad bra det är med resor till NY.

Perronger är kärlek. Par gråter. Par kramas. Par skiljs åt. Par står stilla och morgonhetsen sveper förbi dem obemärkt. Par möts. Och i morse, på perrong 5 sprang jag, rakt in i armarna på honom. Först såg jag Ulrika komma gående och mitt hjärta hoppade dubbelslag för jag förstod att då måste han vara här, slängde mig om halsen på henne och tittade åt alla håll. Så stod han där. Och pussades med mig och sa att jag var fin.

Passion behöver inte vara kärlek. Det kan vara andfåddhet, hjärtklappningar och svett där armar flätas som pusselbitar på rätt plats. Där ett huvud passar i en axelhåla men ord studsar mot varandra utan att någonsin nå fram. Passion behöver inte vara svaret på att det kommer fungera. Ni vet förmodligen att det aldrig kommer att fungera. Men den är ju så stark, passionen. Det känns ända in i magen och trollar bort allt förnuft och kan få den mest kloka att handla som en hög tonåring. Den dör om den får fortsätta att leva kvar mellan två. Ni dör om passion är det enda ni har. Men om ni avbryter den abrupt, utan att den får dö en naturlig död kommer den finnas kvar och yttra sig som ett oväntat hjärtsvikt när ni får syn på varandra nästa gång. Det är inte sanning, det vet du. Det är inte kärlek, det vet du. Det är bara passion.

Bild.

Jag älskar HM:s sätt att presentera sina kläder i kampanjen Fashion studio. Att få klä modellen hur man vill och se hur kläderna passar ihop i ett enda klick. Och sedan köpa dem. Väldigt bra genomfört dessutom.

Vi sprang ner till Sonic Youth-utställningens sista dag och vandrade i stora vita rum.  Jag hittade ett K.

Vi körde ut till Ängavallen där den ekologiska brunchen är fantastisk. Dyr men fantastisk. De har till och med pannkakstårta!

Grisarna är glada och bökar runt i hagarna där de går fritt och behandlas med respekt. För livet och för köttet.

Alla pratar om Bokskogen. Vi trodde vi skulle få en vacker naturupplevelse och mötte något som såg ut på Kiviks marknad. Bilarna var så många att de flöt ut från parkeringen längs gatorna och skogsstigen var som Malmös gågata en lördagskväll. Det är inte naturen så som jag vill uppleva den.

Så är även jag med och sprider reklamen för Philips, och jag är inte ens tänkt målgrupp. Det här är reklam som fungerar så himla bra för att det engagerar. Folk älskar att sitta och ladda upp bilder på sig själv, kryssa i, få fram roliga oväntade resultat. Som en paus i jobbet eller som tidfördriv. Det används jättemycket i reklam just nu och det funkar. För alla sorters produkter. Bara det på något sätt är relevant för mig och för produkten. Att sedan göra det möjligt att, genom ett busenkelt klick, sprida bilderna eller resultaten i twitter, facebook, i mail eller på sin blogg får kampanjen att spridas med hisnande fart.

Nyckelord: Engagerande, busenkelt och relevant.

OBS. Om du bara ser halva mig i filmen, uppdatera sidan!

Idag är jag stolt flickvän till nybliven VD för webbyrån Good Old. Det har bubblat inombords för jag har ju vetat. Men media var tvungna att få skriva om det innan jag. Och det är gjort. Och oj vad allt gått fort.

Ämnena jag berör under dagarna kan vara mörka och tunga. Jag vet saker som jag skulle må bästa av att inte veta. Om överlevnadsstatistik vid Kol. Om hur den svenska vården tänker. Om smärtlindring vid cancer de sista dagarna i livet. Jag plöjer igenom siffror som ingen vanlig människa förstår och nuddar vid ord som respiratiorisk svikt och konfidensintervall. Här någonstans försöker jag vara kreativ och hitta en väg att kommunicera på som inte blir torr av siffror eller banal av humor. Det är otroligt svårt. Speciellt när man jobbar mot en bransch som ofta glömmer bort att läkaren är en människa som reagerar precis som du och jag. Och inte alltid på siffror från studier. Jag älskar att skriva, men inte när ordet död letar sig fram i varje stycke. Det ordet vill jag döda.

Bild

Tomas müsli med rostade pumpafrön, solrosfrön, hasselnötter, mandel, vetegroddar och rågflingor och mer. Den sätter hela lägenheten i kaneldoft.

Körde till min underbara mormor. Skrattade, åt kakor och lyssnade till hennes berättelser. Jag skulle kunna starta en blogg bara om henne. Det skulle vara vacker, ha hatt och gå på gallopptävlingar om söndagarna. Men idag gav hon mig en bild av hur det är att ha ont, vara orolig för mannen som knackar på och säljer rosor, av att veta allt grannen gör och att vara tvungen att äta inplastade halvfabrikat när hon levt för att laga helt fantastiska middagar åt andra.

Skördefest i Rebeccas trädgård fylld av äpplen, päron, vindruvor och barn. Vi är vuxna nu.

Hoppas på fler höstkvällar på Ystadsgatan med mat, vänner, politikprat, skvaller nostalgi och framtidsplaner. Tack för middagen.

Vänner har öppnat ett kontor i Malmös mysigaste kvarter, Gamla Väster. De kallar sin plats Idyllen och här jobbar sex killar med form, film, foto och framför allt digitala medier. Eller varför begränsa sig. Kreativitet och kommunikation. Igår var det invigningsfest med burköl, chokladbollar och snittar.

Naturligvis har Idyllen en egen hemsida.

Måns, journalist och stolt men ingen idyllkille.

Olof i mitten bor på Idyllen om dagarna.

Emma från Sydsvenskan  och förlovad med idyllenkillen Martin.

Martin hittar ni på Idyllen om dagarna. När han inte är på musikkonvent i Vancover.

Ludvig ramlade flest gånger på festen.

Ämnet på den här konversationen har garanterat något med digitala medier att göra.

Det är redan en väldigt bra lördag. Jag svarade rätt och före experterna på alla låtar i P3:s studio som tävlade i musik-quizen. Jag suckade och sa  “men åååååh Snow med Informer så klart”.  “Men åååååh Naughty by nature”. Idag var temat Hiphop. Och det var bara nostaliglåtar från 90-talet då hiphopen var bra. Nu vet jag inget.

Det står i min kalender att jag ska gå på en byråkväll idag på Debaser. Jag har tittat på det länge nu och undrat vad jag menar. Men så avslöjades mina kråkanteckningar på Twitter (härregoud va brao). Det var till Idyllen jag skulle. Detta kreatörskontor som samlat massa vänner och bekanta har invigning. Garanterat yngre medelålder än veckans tidigare mingel och diskussionerna lär inte handla om print utan om webb. Men nu verkar det som att det börjar NU. Och det har jag definitivt inte räknat med. Ses kanske där senare ikväll om ni är kvar.

Slänger in en bild från en middag på Tempo i veckan då jag åt en smörig och jättegod rätt med vegetariska kroppkakor. De är så himla bra!

Läs om hösten så länge.

Ikväll blir det reklamaröl på Debaser med dem på byrån som inte ska till japan i morgon, är gravida, just köpt hus, bor norrut, har social fobi eller är för gamla för att vara intresserade av att lägga ner fritid med sitt jobb. Först käk på Tempo.

Vi förlorade dock kampen om vem som kan rösta mest på sitt eget bidrag i tävlingen Skånes bästa reklam. Vilket var ganska väntat. Men vi gläds åt andra (nyper mig själv) och firar att det händer något över huvud taget på den skånska reklamscenen.

Anna Anka har några poänger i sin jämförelse med USA, om man rycker loss det ur sitt olyckliga sammanhang:

“Glöm inte att människor som försöker förringa dig försöker ta ner dig på deras egen nivå, och att folk har en olyckliga förmåga att fokusera på det negativa.”

Det är vidrigt hur människor i underläge gör narr av den med kunskap eller framgång för att få personen att känna sig dum. Ställa sig in i ledet. Det är väldigt vanligt. Jag fick höra av en gymnasievän att jag skulle prata så att man förstod när jag använde det högst vanliga ordet “generellt”. Det kommer jag aldrig att glömma. Från den dagen visste jag att jag gått några steg åt ett helt annat håll än mina dåvarande vänner. Och jag ville inte tillbaka.

Och det här med negativism. Jag bodde i USA i ett år och när jag kom hem tyckte jag att alla människor var så extremt negativa att jag ville åka långt från Sverige igen. Jag visade min year book för mina vänner som hittade ett fel att hånskratta åt på varje sida, vilket gjorde mig jätteledsen. Hade jag visat boken för mina amerikanska vänner hade de hittat saker att berömma på varje sida. De skulle glatt sig åt mitt år och jag skulle inte skämmas för att jag hade upplevt något som inte de hade gjort.

Nu när jag tänker på det. Vidriga jävla jantelag. Den förhindrar utveckling och den förhindrar glädje.

Ni måste läsa denna artikel, helt utan ironi. När Anna Anka kvackar och fördömer den svenska jämställheten. Citaten kommer att gå till historien!

”Sånt förstår amerikanska kvinnor. Här håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?”

Hon har dock några poänger. Att Sverige borde värdesätta service på ett annat sätt idag vilket skulle ge fler jobbtillfällen. Samt naturligtvis att män ska skriva söta lappar och köpa dyra presenter.

Nu MÅSTE  jag ju se programmet nästa gång.