karin af malmoe

Igår frös tåget fast i Falun. FRÖS FAST. Vår resa till Stockholm blev lång, utan mat och vatten. När vi kom fram kunde vi knappt prata, läpparna var torra och nariga och kroppen skakade matt. Jag klarade inte ens av att lyssna på P3 dokumentär och när vi kom fram sprang jag in på Pressbyrån, tryckte i mig kexchoklad och banan och landade i Hammarbysjöstad, åt Bulgugi, drack rödvin och bytte blöja för första gången i mitt liv.

Vi ska fira Nyår i Stockholms skärgård, i ett vackert hus, ritat av Jessica Folcker kille (haha B-namedropping) som några vänner försökte para ihop mig med en gång, men alltså nej. Vi är tretton som ska basta och äta Martins vällagade Gulasch till lunch och världens middag ikväll. Älskar att fira med mina älskade nära vänner och älskar lite att de har en enorm kärlek till vin och mat. Det är det som är nyår. Vin och mat. Och sedan jag träffade Tomas är det inte bråk vilket annars verkar ingå.

Bråka inte. Ät och drick. Och kramas. Kram.

Nu har vi hört samma vedervärdiga plingplonglåt i 35 minuter i det röda trähuset i Dalarna. Tomas bror flydde just in i köket dit jag redan deserterat och undrade om inte jag heller stod ut. I vardagsrummet visas det bildspel från Thailand i iPhoto.

Vi har -23 grader i Falun. Jag vet att detta kan låta fullständigt omöjligt för den som sitter i en lägenhet i Malmö men det är fullständigt sant. Inte nog med det. Vi ska gå ut också. Det är här problemet börjar eftersom någon viss person sa till mig att det inte var så kallt så jag har inte packat ner understället. Däremot är jag glad att termobyxorna fick följa med. Jag ska nu testa dem i Falu Koppargruva.

Jag och Tomas är ute och går när något plötsligt kommer flygande i luften och landar framför våra fötter. Ett par trosor! Vi tittar oss förvirrat runt. Åt höger, åt vänster och upp mot fönsterna ovanför oss. Eeeeh.

Det är knäpptyst och öde och inte en människa så långt ögat kan nå. Märkligt. Jag nyper tag i dem med mina fingrar och håller upp dem. Men, det är ju mina trosor!

Typiskt mig att lyckas få med ett par trosor från packningen i kläderna som sedan flyger ut när jag gestikulerar. Och inte var det ett par små spetsstring heller. Nej då. Ett par rejäla, nästan vinterfodrade, lindexvarianter lägger sig pladask i snön framför våra fötter.

Det finns ingen tid på året som bloggtrafiken dyker så långt ner i diagrammet på google analytics som vid jul. Jag har bloggat ett tag nu. Känner igen mönstret. och känner mig lite ensam. Det är ju ändå så att ni spelar roll. När jag får livstecken blir jag glad och får inspiration att skriva nästa dag. Och nästa. För annars vore det ju att prata rakt ut i en tom luft. Utan någon som lyssnar eller svarar.

Så jag ska tänka på er som ändå tittar in hit idag när jag berättar att jag just nu, för några minuter sedan, såg min livs första vilda älg. Två stycken faktiskt,  i en vit skog på väg mot Falun.

Så kan ni tänka på mig, hoppa ur er RSS, in på sidan och lämna en kommentar. Den behöver inte vara genomtänkt, inte en åsikt eller ett argument. Det räcker med ett “hej”, eller “kul!”. Det är roligare än att se dig som en stapel i Google analytics.

Hej!

Jag knarkar jul i hela december och förstår inte hur någon kan klaga. Utan julen skulle november och december gå ihop till en seg mörk massa utan tydlig början eller slut. Jag sitter varje dag från den 1 december, tänder ett ljus i taget på adventsljusstaken, sätter på julmusik och myser så att det sprutar ut ur öronen. Alla tänder upp i sina fönster och vi får pynta med töntiga tomtar, glitter och massor av guld utan att behöva be om ursäkt.

Min lägenhet är fylld av julgodis tack vare min bror och Tomas. Hundra stycken knäck till exempel. Och jag undrar nu. Finns det något julfirande för ensamma och hemlösa som tar emot gåvor? Jag vill i så fall gärna köra dit i morgon innan jag åker mot jul hos mina föräldrar.

I år längtar jag lite extra efter nästa år.
Men vi kan prata mer om det då.

För bara några veckor sedan gick jag med i en pensionsförening för att komma åt deras gräddade bostadskö som endast de som jobbar med media har tillträde till. Alla har tjatat på att jag borde gå med men eftersom vi hade planerat att köpa en lägenhet har jag inte tyckt att det var lönt. Men så till slut var jag så trött på att gå upp på söndagar, bläddra i tidningen, köra en bostadsrunda, bli ovänner och bli frustrerad. Så jag gick med.

Inte trodde jag att de skulle erbjuda oss en lägenhet på Gamla Väster efter fyra veckor. En sekelskiftes med jättebalkong. Vi gick och tittade på den och verkade vara de enda där och tänkte att vi hade en himla tur med allt. Trots hyresplastgolv, tråkigt hyreskök och hyrestoalett så som det brukar se ut med billigt materialval var den bra.

Dagen efter måste man svara ja eller nej. Tre nej och man åker längst bak i bostadskön igen. Vi tackade ja. En dag senare fick vi veta att någon som låg före i kön hade tackat ja utan att ha tittat på lägenheten ens. Först blev jag knäckt för jag var säker på att vi skulle få den. Sen blev jag rätt nöjd över att inte behöva flytta från vår fina funkis i Slottsstaden, omringad av parker och fågelkvitter. Jag älskar lugnet här. Resten kan jag cykla till.

Så igår ringde de. Tjejen som stod före oss i kö hade hoppat av. Lägenheten är vår. Om inget nytt kommer ivägen.

I mars flyttar vi till en helt ny stadsdel. Det fyller mig med otrolig separationsångest och aldrig har jag gillat min lägenhet så mycket som jag gör nu. Samtidigt vet jag att vi måste flytta.

Till något som är vårt. Och inte mitt.

Glögg på Idyllen.

December i Köpenhamn

Fare trade  på Lilla torg.

Väntan på julkonsert. Och två nyfikna flickor med parfym i handväskan.

Sen tar vi juluppehåll från ff. Det behöver både ni och jag.

Vilken musikstil kommer att dominera 2010?
Arabisk folkmusik.

Skall man binda upp sig på ett digital-tv abonnemang?
Nej. Teven är ful och SVT-play har just släppt sin iPhone-app. Lägg pengarna på ett nytt duntäcke istället.

Vilket blir ”det stora fyndet” på mellandagsrean?
Nedsatt brunkål.

Vad får jag i julklapp?
Mig hurra!

När kommer ni upp till Sthlm?
Den 30:e, men utan skidkläder. Det får inte plats i väskan och vi hinner inte åka ändå.

Blir det schlagerfest hemma hos er i år nu när vi flyttar hem?
Jag kommer aldrig någonsin ha en schlagerfest. Det vet du.

Helgens glögg var mys. Mys, ordet som spridit sig likt en svininfluensa över radhusen och samtidigt ingivit skräck i kvarteren runt Folkets park. De hatar ordet lika mycket som de är rädda för att sitta där med fredagstacos och idol. Men alltså lördagen var mys. Först var jag lite ledsen för det var jättemånga som hörde av sig och inte kunde komma bara några timmar innan vi öppnade vår lägenhet som var fylld av hemgjort godis, ljumna (okej, om man micrade dem) lussekatter och öl. Men så kom mina nära vänner som trotsat snödrivor, och några som jag inte alls trodde skulle komma överraskade och jag hann faktiskt sitta ner och prata med alla. Vi fick två bröllopsinbjudningar under kvällen, jag fick en sen 30-årspresent, vi fick ett rikslöp från Sydsvenskan med mig och Tomas på som vi inte hade en aning om hade gått som löp och jag somnade i ett moln av sötsliskig glögg på soffan mitt i natten. Nuärdetjul.

Som vanligt kan ni fråga mig precis vad ni vill och jag svarar. Hittills har jag bland annat berättat om när Tomas och jag träffades, varför Kure Kure inte har vänner i sin bransch, om det är farligt med lightläsk, om visitkort är inne eller ute och om jag ställer ut mina katter. Ingen har än så länge frågat vad Dolph gör nu för tiden. Men det kanske kommer.

08.08 varje morgon samma resa. Samma grå väg. Människor som går med blicken riktad i marken och slussas som boskap genom gångarna, upp på perrongen, in i vagnar och iväg. Rutin. Och så en dag möts jag, och vi, på Malmös tågstation av det här! Plötsligt bryter någon vår vanliga gång och jag skiner upp. Någon har tagit stationen, som just nu är en byggarbetsplats där det hamras och höga väggar har rests för att avskärma, och gjort den till något. Något vackert. En lång kall gång har blivit varm och röd. Tack!

Det här med offentliga fisar. Man står där tillsammans med ett gäng halvbekanta på lokal och plötsligt uppstår en unken fislukt. Alla vet att det är någon bland oss men ingen säger något. Det första man tänker är; vem är det som fisit. Det andra man tänker är; tänk om någon tror att det är jag. Antingen står alla kvar med stålansikten, försöker fortsätta konversera som om inget hänt och härdar ut, eller skingras gruppen en aning för att röra sig bort från lukten. Sen börjar spaningen. Vem i gruppen ser mest fisbenägen ut? Han med skägget kanske, eller hon med stor tröja, är hon inte lite uppsvälld idag ändå. Tänk om någon tror att det är jag. Ser jag fisbenägen ut? Nej, varför tog jag på mig de där slaffsiga byxorna idag, då tror ju alla att det är jag. Och om man sen skulle säga; det var inte jag. Då tror alla att det var jag. Detta hände igår när jag var ute och drack öl, men det var inte jag. Och eftersom jag skriver ett helt inlägg om situationen kommer alla tro att det var jag. Fispsykologi.

Skulle det spela någon roll. Jag. Skulle någon springa efter. Mig. Skulle någon skrika. Min. Skulle det göra någon skillnad. Du.