Igår frös tåget fast i Falun. FRÖS FAST. Vår resa till Stockholm blev lång, utan mat och vatten. När vi kom fram kunde vi knappt prata, läpparna var torra och nariga och kroppen skakade matt. Jag klarade inte ens av att lyssna på P3 dokumentär och när vi kom fram sprang jag in på Pressbyrån, tryckte i mig kexchoklad och banan och landade i Hammarbysjöstad, åt Bulgugi, drack rödvin och bytte blöja för första gången i mitt liv.

Vi ska fira Nyår i Stockholms skärgård, i ett vackert hus, ritat av Jessica Folcker kille (haha B-namedropping) som några vänner försökte para ihop mig med en gång, men alltså nej. Vi är tretton som ska basta och äta Martins vällagade Gulasch till lunch och världens middag ikväll. Älskar att fira med mina älskade nära vänner och älskar lite att de har en enorm kärlek till vin och mat. Det är det som är nyår. Vin och mat. Och sedan jag träffade Tomas är det inte bråk vilket annars verkar ingå.

Bråka inte. Ät och drick. Och kramas. Kram.

Vi har -23 grader i Falun. Jag vet att detta kan låta fullständigt omöjligt för den som sitter i en lägenhet i Malmö men det är fullständigt sant. Inte nog med det. Vi ska gå ut också. Det är här problemet börjar eftersom någon viss person sa till mig att det inte var så kallt så jag har inte packat ner understället. Däremot är jag glad att termobyxorna fick följa med. Jag ska nu testa dem i Falu Koppargruva.

Det finns ingen tid på året som bloggtrafiken dyker så långt ner i diagrammet på google analytics som vid jul. Jag har bloggat ett tag nu. Känner igen mönstret. och känner mig lite ensam. Det är ju ändå så att ni spelar roll. När jag får livstecken blir jag glad och får inspiration att skriva nästa dag. Och nästa. För annars vore det ju att prata rakt ut i en tom luft. Utan någon som lyssnar eller svarar.

Så jag ska tänka på er som ändå tittar in hit idag när jag berättar att jag just nu, för några minuter sedan, såg min livs första vilda älg. Två stycken faktiskt,  i en vit skog på väg mot Falun.

Så kan ni tänka på mig, hoppa ur er RSS, in på sidan och lämna en kommentar. Den behöver inte vara genomtänkt, inte en åsikt eller ett argument. Det räcker med ett ”hej”, eller ”kul!”. Det är roligare än att se dig som en stapel i Google analytics.

Hej!

I år längtar jag lite extra efter nästa år.
Men vi kan prata mer om det då.

För bara några veckor sedan gick jag med i en pensionsförening för att komma åt deras gräddade bostadskö som endast de som jobbar med media har tillträde till. Alla har tjatat på att jag borde gå med men eftersom vi hade planerat att köpa en lägenhet har jag inte tyckt att det var lönt. Men så till slut var jag så trött på att gå upp på söndagar, bläddra i tidningen, köra en bostadsrunda, bli ovänner och bli frustrerad. Så jag gick med.

Inte trodde jag att de skulle erbjuda oss en lägenhet på Gamla Väster efter fyra veckor. En sekelskiftes med jättebalkong. Vi gick och tittade på den och verkade vara de enda där och tänkte att vi hade en himla tur med allt. Trots hyresplastgolv, tråkigt hyreskök och hyrestoalett så som det brukar se ut med billigt materialval var den bra.

Dagen efter måste man svara ja eller nej. Tre nej och man åker längst bak i bostadskön igen. Vi tackade ja. En dag senare fick vi veta att någon som låg före i kön hade tackat ja utan att ha tittat på lägenheten ens. Först blev jag knäckt för jag var säker på att vi skulle få den. Sen blev jag rätt nöjd över att inte behöva flytta från vår fina funkis i Slottsstaden, omringad av parker och fågelkvitter. Jag älskar lugnet här. Resten kan jag cykla till.

Så igår ringde de. Tjejen som stod före oss i kö hade hoppat av. Lägenheten är vår. Om inget nytt kommer ivägen.

I mars flyttar vi till en helt ny stadsdel. Det fyller mig med otrolig separationsångest och aldrig har jag gillat min lägenhet så mycket som jag gör nu. Samtidigt vet jag att vi måste flytta.

Till något som är vårt. Och inte mitt.

Glögg på Idyllen.

December i Köpenhamn

Fare trade  på Lilla torg.

Väntan på julkonsert. Och två nyfikna flickor med parfym i handväskan.