Jag sitter vid en PC. Den ger min ingen inspriation alls och mitt rubrikdokument är helt tomt. Så låt oss i stället prata om tv-shop.

Tomas mamma ringde mig innan jul och frågade vad han önskade sig och rabbalde upp saker från någon gammal lista han gjort. På listan finns ett strykjärn från TV-shop. Tobi.

Undrar vad det var som övertygade honom.

Alla dessa förvånade oh-my-God-människor i reklamen kanske. Eller kände han igen sig i alla dessa stackars människor som har det så jobbigt och blir så svettiga och bränner sig när de stryker.  Eller blev han möjligtvis tagen av hur otrooooooligt enkelt det är att bära med sig Tobi över axeln var man än går. Snyggt är det också.

Jag måste lära känna min man bättre.

Naturligtvis lyckas jag åka upp till Stockholm utan varken laddare till datorn eller iPhonen. Katastrof. Jag har tokmycket att göra och har ingen lust att donera 900 kronor i en Applebutik för att de inte kan ha batterier i sina apparater som räcker längre än en timme om de används flitigt. Tsssss hon svär i kyrkan. Säger något ont om Apple.

Egentligen är jag bara arg på mig själv och nu måste jag ragga upp någon i denna staden som har mac, tidigt i morgon. Det lutar åt Good Olds Stockholmskontor alternativt Svensson där en gammal AD-kollega är delägare.

Om någon med Mac som bor i Hammarby sjöstad läser detta och kan låna mig en laddare, ring eller maila karinericson@hotmail.com. Vet ni, jag kommer åt den via en PC.

Det är för sent jag inser att artikeln gått i tryck. Jag har inte fått se sidorna innan och nu kommer ångesten. Jag har skrivit en mening som jag dör av. Den slutar med ”….. men med ett stort hjärta”. Herregud, var fick jag det ifrån.

Jag vill liksom tvätta tungan med en hård borste och skrubba av all smuts från kroppen. Det är som att hitta sina gamla tonårsdikter på vinden eller en uppsats döpt till ”Två världar. En kärlek”. Usch och fy.

Lika pretentiöst som en Kenttext. Och jo, jag tycker faktiskt om Kent. Men om jag var Kent skulle jag aldrig klara av att läsa mina texter utan att dö av skam.

Hoppas att redigeraren såg hur patetiskt det lät och strök det.

Ni sitter tätt ihop med armar inslingrade i varandra och allt runt omkring står stilla som ett dovt brus. Du är varm och han ser djup djupt in i dina ögon.  Länge. Han lutar sig fram, burrar in sina läppar i din nacke och stannar vid ditt öra och du tänker att nu, nu nu nu säger han det. Det pirrar till, hans läppar öppnas och så viskar han ömt…
– Vilka vita ögonvitor du har.

Om det inte vore för tågets skitiga fönster och en halvkass kamera på iphonen skulle ni också se den helt otroliga himmel som ligger över Sundet nu.