karin af malmoe

Jag sitter vid en PC. Den ger min ingen inspriation alls och mitt rubrikdokument är helt tomt. Så låt oss i stället prata om tv-shop.

Tomas mamma ringde mig innan jul och frågade vad han önskade sig och rabbalde upp saker från någon gammal lista han gjort. På listan finns ett strykjärn från TV-shop. Tobi.

Undrar vad det var som övertygade honom.

Alla dessa förvånade oh-my-God-människor i reklamen kanske. Eller kände han igen sig i alla dessa stackars människor som har det så jobbigt och blir så svettiga och bränner sig när de stryker.  Eller blev han möjligtvis tagen av hur otrooooooligt enkelt det är att bära med sig Tobi över axeln var man än går. Snyggt är det också.

Jag måste lära känna min man bättre.

Naturligtvis lyckas jag åka upp till Stockholm utan varken laddare till datorn eller iPhonen. Katastrof. Jag har tokmycket att göra och har ingen lust att donera 900 kronor i en Applebutik för att de inte kan ha batterier i sina apparater som räcker längre än en timme om de används flitigt. Tsssss hon svär i kyrkan. Säger något ont om Apple.

Egentligen är jag bara arg på mig själv och nu måste jag ragga upp någon i denna staden som har mac, tidigt i morgon. Det lutar åt Good Olds Stockholmskontor alternativt Svensson där en gammal AD-kollega är delägare.

Om någon med Mac som bor i Hammarby sjöstad läser detta och kan låna mig en laddare, ring eller maila karinericson@hotmail.com. Vet ni, jag kommer åt den via en PC.

Det är för sent jag inser att artikeln gått i tryck. Jag har inte fått se sidorna innan och nu kommer ångesten. Jag har skrivit en mening som jag dör av. Den slutar med “….. men med ett stort hjärta”. Herregud, var fick jag det ifrån.

Jag vill liksom tvätta tungan med en hård borste och skrubba av all smuts från kroppen. Det är som att hitta sina gamla tonårsdikter på vinden eller en uppsats döpt till “Två världar. En kärlek”. Usch och fy.

Lika pretentiöst som en Kenttext. Och jo, jag tycker faktiskt om Kent. Men om jag var Kent skulle jag aldrig klara av att läsa mina texter utan att dö av skam.

Hoppas att redigeraren såg hur patetiskt det lät och strök det.

Ikväll har Tomas och hans kollegor applevaka på Good Old med äppelkaka till alla som hälsar på. Jag förstår inte riktigt vad de skriver på sin hemsida men tror att vad de vill säga är att: det här blir spännande och kul.

Dagen till ära har vi byggt Keynote.nu som hämtar sin data i realtid från Twitters Streaming API. Servern drivs av NodeJS dvs. att den är 100% skriven i JavaScript. Sajten följer tweets från #applevaka, MacRumors, MacRumorsRSS, ArsInfiniteLoop och AppleInsider.

Ni sitter tätt ihop med armar inslingrade i varandra och allt runt omkring står stilla som ett dovt brus. Du är varm och han ser djup djupt in i dina ögon.  Länge. Han lutar sig fram, burrar in sina läppar i din nacke och stannar vid ditt öra och du tänker att nu, nu nu nu säger han det. Det pirrar till, hans läppar öppnas och så viskar han ömt…
- Vilka vita ögonvitor du har.

Om det inte vore för tågets skitiga fönster och en halvkass kamera på iphonen skulle ni också se den helt otroliga himmel som ligger över Sundet nu.

Inte ens Depeche Mode kan rädda Kois nya profil. Koi var stramt. Koi hade minimalistiskt goda drinkar. Koi var bra musik, snygga dj:s och snygga gäster. Nu är Koi stället som serverar redbullvodka som gäster spetsat med Rohypnol. Håll i drinken, förlåt groggen, om du skulle gå hit för att hyllningsefterfesta syntbandet som spelar på arenan ikväll. Jag tänker inte gå dit efteråt. Förmodligen inte Gore heller.

I helgen sjöng jag för allt vad jag kunde ta i, tillsammans med en taxichaufför och Johanna, hela vägen genom Malmö. Vi skruvade upp på högsta volym på taxi tjugotretjugotretjugotres standardfrekvens, Din Gata, och ylade till Lauryn Hill. Det var en bra avslutning på middag, drinkar på Belle Epoque och dans i sofforna på Babel.

Johanna är nere från Stockholm. Utan barn! Det innebär vin, mat och klubbing. När hon flyttar ner i mars är det också det jag förväntar mig men jag har fått tuff konkurrens av min gudson. Det verkar som att bebishäng lockar mer än barhäng om man är mamma. Det kan jag förstå. Om man slår ut hur mycket man hängt i bar och hur mycket man har hängt med barn under sin livstid så borde man vara rätt trött på det förstnämnda. Och vad är väl en drink mot en jollrande plutt? Eller tja, eller en öl mot en bajsblöja.

Jag har tagit över civilingenjör-rollen i familjen souza-ericson och ritat upp hela vår nya lägenhet skalenligt i illustrator. Man skulle kunna kalla det ambitiöst. Kanske lite nördigt. Definitivt bra. Nu kan vi planera in allt i våra nya rum på Gamla Väster.

110 kvm och 18 kvm balkong gör att det känns helt okej att det är en hyreslägenhet med fula plastgolv och inte en köpeslägenhet där vi designat toalett och kök själva, vilket var vår plan. Efter över ett års letande och kräset nejsägande till bostadsrätter är det här skönt. Men en hel del att göra.

Framtida hall med plan på vita väggar, schackrutigt golv och kristallkrona.

Matplatsdelen av köket med rundad hörna som väntar på ett superelips. Någon som vill sälja ett Fritz Hansen?

Vackra fönster och stuckaturer. Tack gode gud för lite fiskben.

En fantastisk balkong som ska få golv och hur mycket blommor som helst. Jag hoppas på en lantligt chic oas.

I sommar ska jag på ett tre dagar långt bröllop. Inte bara det. Det är ett veganbröllop. Inte bara det. Det är i Polen. Inte bara det. Paret har gjort ett inbjudningskort med fullt av detaljer som två medaljonger med mitt och min pojkväns namn ingraverade. Inte bara det. Det finns en hemsida för bröllopet också. Inte bara det. Vi blev inbjudna till tårtprovning för att kora den bästa bröllopstårtan.

De dukade upp en rad med vackra tårtor som de gjort själva, gav oss upptryckta papper med olika betygskalor, en tallrik och en sked. Det är inte helt lätt att göra vegansk tårta men mmmm dem morotstårtan. Hoppas det blir den.

Förra veckan skulle bli inledningen på en ny era i mitt liv. Eran där jag sitter iförd pälsjacka med ett cigarilletui och håller vant och diskret upp min nummerbricka utan att möta mannen med klubban med bicken. Jag och Veronica åkte på auktion. Tidigare har jag bara varit mina föräldrars medhäng och tittat på när de plockat hem äkta mattor och stora tavlor. Denna gången höll jag själv i nummerlappen och var jättenervös. Det var bara 20 personer i salen och alla grejer som jag var intresserat av, och mms:at hem till sambon som gav sitt samtycke, stod framme, redo att klubbas ut. Jag var noggrann och skrev ner mitt maxpris på varje sak. Sedan körde de igång i en rapp fart och snart hade jag budat över maxpris på varje sak.

De auktionerade först ut en stor stor kruka som jag inte alls skulle köpa. Men det gjorde jag. Jag var tvungen att värma upp med något för en hundralapp. Och nog var jag uppvärmd. Jag fick hem en vacker kristallkrona som jag drömt om i flera år, en tavla som jag aldrig tänkt på men vi har så många stora tomma väggar och så en äkta matta som jag inte riktigt vet varför den fick vara med i budgeten. Men jag hade fullt med adrenalin i hela kroppen när jag budade och det är den absolut roligaste hobbyn jag börjat med.  Något dyr men i jämförelse med hästhoppning är det inget om man slår ut det på ett år. Så det så.

Min sambo blev något chockskadad trots mms-rapport och överläggning. Men det kunde väl vem som helst räkna ut att två damer med pälsjacka och cigarilletui inte kommer hem tomhänta.

Kristallkronan såg jag i butik dagen efter för 8995 kronor. Mitt pris var hälften.

Mattan finns på blocket, begagnad för 10 000 kronor. Min är helt ny och kostade mindre än hälften.

Tavlan av konstnären Jan Nalivajko är inte en litografi, det är originalet. Och den är vår.

Det blev nytt år och vi var med vänner i Stockholms skärgård. I ett hus med utsikt över hela den istäckta sjön. Vi åkte ut tidigt badade bastu, drack öl, hoppade ner i havet och åt Martins fantastiska långkokta gulasch. Värmde oss framför brasan och väntade medan killarna slamrade i köket för att få fram en tapastallrik med pilgrimsmussla på blomkålspuré, charkuterier och en ceviche. Och ytterligare slammer för att få fram den oxfilén med tryffelrisotto och vaniljpannacotta. Klassiskt och nyårigt. Och vi spelade rockband och lyssnade på dålig musik och bra musik från 00-talet var trötta och lekte viskningslek och somnade en söt liten friggebod mellan träden.

Lunchen på Vegeriet bjöd på en tankeväckande avlyssning. Den avlyssnade är, i likhet med en djup demografisk beskrivning, kvinna 45. Hon tittar på menytavlan på den vegetariska lunchrestaurangen, rynkar på näsan och undrar högt, men för sig själv.

- Vad är det där… raw food…. jaså, levande föda typ.
.
.
.
Vad är det där…. grillade mackor?

Hur tänkte hon här. Skulle en restaurang servera levande räkor eller levande kyckling. Vegetarisk eller ej? Jag har i alla fall aldrig hört talas om levande morötter och har svårt att tro att hon syftade på det. Men i och för sig. En kvinna som är över fyrtio som inte vet vad grillade mackor är kanske menar att färska grönsaker lever. Men kokta är döda.

Författaren av detta inlägg åt en linssoppa i minimal storlek för 69 kronor med beräknade ingredienser för 4 kronor, helt enligt den svenska skolmatsprincipen men med ekologisk purjo. Eftermiddagskompenserar med godis.

Idag har jag och Ludde stängt in oss hos honom för att ta fram konceptidéer för två olika kunder. Då får man även ta hand om en sån här som vill springa efter ett pipande ben för att sedan ta datorns plats i knäet.

Sen körde jag hem för att skrivaskrivaskriva. Då får man även ta hand om såna här som lägger sina leksaksmöss, en efter en, under min skrivbordsstol för att sedan hoppa upp och trampa på tangentbordet.