Det var väl inte så himla svårt att göra ett hjärta. Om det är så här enkelt är ni illa ute…
Månad: januari 2011
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Jag gråter när jag är riktigt riktigt arg. Då sprutar tårarna okontrollerat och man skulle lätt kunna tro att jag är ledsen men de kommer av ren frustration och ilska över att inte känna mig förstådd eller lyssnad på. Oftast är det min pappa som jag hamnar i vilda diskussioner med eller min pojkvän. Männen närmast mig i mitt liv med andra ord.
Jag gråter av sorgsna ögonblick på film. När det handlar om avsked. Men också vackra ögonblick. När det handlar om kärlek.
Ord kan få mig att gråta. Välskrivna manus och låttexter som går rakt in i hjärtat och lyfter på en sten och släpper ut en känsla som legat gömd, eller en rädsla jag går och bär på.
Om någon som alltid tittat på mig med värme i blicken plötsligt blir kall och tittar rakt igenom mig, nästan ovanför mig med sådan kyla eller likgiltighet då är det som en kniv går rakt in i bröstet och pressar fram mängder med tårar. Det är som att vara lämnad av någon som fortfarande finns kvar och man känner sig så förbannat osedd och obetydelsefull. Jag gråter om jag känner mig förbisedd och ensam. Sviken och bortglömd. Obetydelsefull och dålig. Jag gråter när jag känner att någon behandlar mig orättvist och när jag är missförstådd. Jag gråter när jag inte känner mig älskad av någon som jag så gärna vill ska älska mig. Och någon behöver inte handla om kärlek, det kan handla om familjen, om vänner om flyktiga bekanta som passerar. Bemärkt.
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Morgonpussen som jag får varje morgon när han vaknar.
Vin. Framför allt efter tre glas.
Att komma på en reklamidé, det är en själslig förlösning.
Beröm.
Att dansa. Det är min totala endorfinhöjare. Finns inget bättre.
När han säger något fint för att han menar det.
Musik. Synthpop, Hiphop och House.
Citalopram.
Att undervisa träningsklasser.
Mamma och pappas mat.
Mat över huvud taget faktiskt. Jag dippar väldigt lätt på blodsocker och blir omöjlig att ha och göra med.
Nya sängkläder.
Loppisfynd.
Att komma hem och mötas av att någon lagat mat, god mat, och hällt upp gott vin.
När jag når mina mål.
Att inte ta fram mobilen och surfa.
Filosoifkursen i gymnasiet kommer till användning
Om att vara privat
Det är svårt. Det där med hur privat man ska vara i en blogg. Privat och integritet, personlig och öppen innebär så olika för olika människor. Om jag har skurit piripiri och sedan stoppat i en tampong, kan jag berätta det. Det är inte privat, det är en rolig historia. Och humor är ofta en effektiv sköld mellan det personliga och det privata.
Det är svårare när det är allvar. Men då drivs jag istället av tillfället att kunna hjälpa. Jag har en plats där jag kan göra mig hörd och som många läser och då kan jag använda det. Som när jag öppet och ärligt skrev om panikångest. Det gjorde jag inte för min egen skull. Jag skrev ett sådant inlägg som jag själv hade velat läsa när jag var tjugo och drabbades. Det var tio år sedan. Det är lättare att prata om så lång tid efter.
Men det är ändå kanske bara trettio procent av mig som jag är beredd att dela ut. Många saker skulle jag aldrig berätta här. Ofta för att det involverar andra. Men många gånger för att det är mitt och för privat. Och även om det finns saker som jag skulle vilja prata om för att världen inte pratar om det, så måste varje ämne få mogna, och göra sig klar hos mig innan orden kan frigöras och skrivas ner till dig.
Stark är känslig
Känslomänniska. Vad är det? Någon som känner ilska och visar det. Någon som är ledsen och gråter. Någon som kan svänga från högt till lågt. Någon som framställs som labil. Men vad är motsatsen. Någon som känner ilska men sväljer. Någon som är ledsen men inte rör en min. Någon som inte uttrycker så mycket. Är det en person som är stark?
Jag är en känslomänniska. Men jag skulle inte vilja vara utan mina upp- och nergångar för jag är rädd att jag skulle sluta känna. Att jag skulle bli platt och inget runt omkring skulle spela någon roll. Det skulle inte vara jag om jag inte blev upprörd över småsaker, skratta högt för att vara arg i nästa andetag.
Men ibland blir jag arg på min kropp. Och det är jag nu. För dessa känslomänniskor med en stor portion fantasi (tack för den förresten) känner alltid efter för mycket och verkar drabbas av precis allt som en hjärna kan hitta på. Det är känslomänniskor som får panikångest för att de känner och oroar sig och känner och oroar sig. Check. Det är känslomänniskor som får IBS. För att de känner och orar sig och känner och oroar sig. Check. Det är känslomänniskor som får Pms eller Pds. För att de blir så förbannade att kroppen är helt utom kontroll och vill sälja huset, ta ut skillsmässa och köra barnen till tippen exakt en gång i månaden. På klockslaget.
De verkar finnas överallt, känslomänniskorna med pms, och alla beskriver det precis lika dant. Precis så som jag känner. Och det är ju skönt, att förstå att jag inte är helt knäpp utan att det är ganska vanligt att känna precis som jag. På klockslaget. Och så finns det ju läkemedel. Ack ja dessa läkemedel. Som gör just så, plattar till och fixar så att inget runt omkring spelar någon roll. Man blir inte upprörd över småsaker, man skrattar lite nätt i stället för högt och man bli inte alls arg i nästa andetag. Skönt. Eller?
Nej, det är faktiskt rätt skönt att känna. Som igårn på bion när hela bion grät. Det hade jag också gjort men jag bara konstaterade att ”det var ju en sorglig film”. Inte mer med det. Jag saknade mina känslor. Och det är skönare att känna sitt humör än absurd trötthet utan att kunna sova, yrsel, illamående, vinliknande eurofi och platt fall. Som en amfetaminkicks alla hemska stadier vilket bara är några av de biverkningar som står i bipacksedeln på mina tabletter med beskrivningen ”1 vecka i månaden för humöret”.
Blä. Känslig är stark.
Vad jag gjorde förra året
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Kokte marmelad, odlade världens största basilika, fick en Orchide att blomma en andra gång. Blev sambo på riktigt, det vill säga att vi flyttade ihop i något som är vårt. Åkte röd backe. Dök med stora stora sköldpaddor. Blev inbjuden av en familj för att fira shabbat.
Har du några nyårslöften?
Ja, att inte be om existensberättigande i någon annans liv.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja
Vilka länder besökte du?
Island, Thailand, Hongkong, Israel, Schweiz, Italien, Polen, England, Danmark
Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
13 februari. Då gick Cisco bort.
Vad var din största framgång 2010?
Jag vann förstapris i en reklamtävling, började driva Reklamöl som blivit sjukt populärt, sade upp mig två gånger och fick jobb på en reklambyrå som gör sån reklam som jag vill göra.
Största misstaget?
Att tro att en person aldrig skulle göra så.
Bästa köpet?
Balkongmöblerna i mosaik.
Vad spenderade du mest pengar på?
Mat.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att jag börjat rida igen och hoppat.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Den hemska Black Eyed peas låten. Usch. Året de nådde botten.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Väldigt mycket mer ledsen.
Vad önskar du att du gjort mer?
Umgåtts med mina vänner.
Favoritprogram på TV?
Nyheterna, solsidan och Anders&Måns. Jag är så torr.
Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Jag fick scones på sängen sen gick jag på loppis med min pojkvän och vänner och fikade på Vindåkra Gård. På kvällen satt jag på Årstiderna by the seas brygga i strålande sol och åt hummer och drack champagne. Jag hade en snygg body på mig.
Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Chic som vanligt.
Den bästa nya personen du träffade?
Jag har träffat många nya i år. En heter Malin. Mycket rolig.
16
Efter tio år av babybikinilinje kan man tycka sig ha rutin. Men hur orutinerat är det att vaxa sig två veckor innan solresa? Det innebär att jag reser lagom till utväxtperioden. Jag gissar att trettio grader plus utväxt i en småfet bikinilinje insmord med parfymerad solkräm innebär att alla hårstrå bestämmer sig för att växa åt fel håll. Och ni vet hur det ser ut. Jag kompenserade detta enorma felsteg med att unna mig själv brynfärg som jag tänker bleka bort i solen.
Nu börjar nedräkningen.
Ps. Tro inte det går att få tag på ny bikini och flipflop i Sverige i februari.
Ps2. Nej, tipsa inte om att köpa det när jag kommer fram. Av erfarenhet känner jag till storlekarna i Asien och jag tänker inte utsätta mig för den känslan en gång till.
Ord som prickar
Jag har mina favoritbloggar och en av dem levererar alltid syrliga inlägg som träffar mina tankebanor mitt i prick och lyckas sätta ord på tankar, företeelser och uppmärksamma mönster och detaljer i vardagen som får mig att skratta. Denna gång förklarar han begreppet Överragga. Och avslutar det hela med fyra fina ord.
Naturligtvis är han copywriter.
Jag gick in i väggen. Den i pastell.
Efter sex månaders missbruk och hets med hammaren och skalenliga ritningar av min egen lägenhet klarade jag inte av att se en enda inredningblogg. Alla dessa 50-talsmöbler, bokstäver, gökur, industrilampor och rådjurshorn. Min mapp i Google reader växte och växte med olästa inlägg och jag bara orkade inte. Jag hade gått in i väggen. Väggen dekorerad med tomma vita tavelramar mot det vitlakerade trägolvet. Men så plötsligt fick jag att nysug. På en dag läste (okej tittade) jag på över 400 inlägg, sparade ner favoritbilder och ökade till och med upp min prenumeration till 25 bloggar om dagen. Jag kan informera att det fortfarande är lammull som gäller och industriromantik och pasteller. Det har alltså hänt lika mycket som i Days of our lives.
Så här kan det se ut i min favoritmapp.
