Där var det stopp

20140227-102303.jpg

Igår sa min kille att näää dina lår har inte blivit större. Jag uppskattar ärlighet och uppriktighet i en relation. Men jag börjar bli osäker på om vi delar värderingar. Längre än så här får jag inte på mina byxor.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Akta magen

Det finns så mycket som aldrig intresserat mig tidigare som är så häftigt. Till exempel att bebisar i magen reagerar på ljus och håller upp händerna för ögonen om man tänder i ett mörkt rum. Eller att de får en sockerkick när man äter godis inom loppet av några minuter. Att han hör ljud och börjar sparka när jag går på bio eller konsert. Idag satt jag på Salong Betong i Malmö när de borrade upp lampor och poff fick jag en rejäl spark i magen. Ångesten det ger en mamma. Dessa känslor och denna kontakt med livet innanför gör att jag blir beskyddande och tankar som ”är det verkligen bra för bebisen att jag är här” dyker upp när jag minglar runt i stökiga ljudnivåer eller när taxin kör innan jag fått bältet på. På bussen vill jag skrika ”ser du inte att jag är gravid” när någon inte lämnar plats och sen kommer jag på att skrika, det ska jag ju verkligen inte för då oroar jag barnet –  och bäddar magen med min halsduk för att skydda. Dessa fåniga överbeskyddande mammor, nu vet jag bättre, för jag inte bara känner utan har fått kunskap från barnmorskor och böcker om hur ett barn utvecklas och hur den berörs av allt runtomkring här utanför. Jag kommer för evigt ta mycket större hänsyn till alla magar.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Säg aldrig aldrig och alltid

Snubblade över en mening idag som jag tycker är väldigt tänkvärt.

 

”Man ska aldrig bråka och skrika om meningarna innehåller aldrig och alltid”

 

Att vara saklig, hålla sig till ämnet, inte överdriva, aldrig säga alltid eller aldrig och inte börja en mening med du utan med jag har min mamma försökt banka in i mig sedan mina tonårsuppror. Man kan inte rättfärdiga sitt beteende med någon annans beteende. Du har alltid 100 % ansvar för vad du säger och gör. Det tar fortfarande träning men skam den som ger sig och idag är jag hundra gånger bättre än igår. Inte minst har insikten om att mina åsikter är mina åsikter och inte en sanning för andra gjort att jag omvärderat mina tankar och min roll i konflikter. Det svåra är att hålla sig ovanför ytan mitt i någon annans tonårsuppror där alltid och aldrig kastas på en som spjut i backen. Lång från din sanning, långt från din verklighet. Men vetskapen om att man har 100 % ansvar för vad man gör och vad man säger gör att man hela tiden har något lättare att vara en bättre person, även i situationer då man är hårt påhoppad eller känner sig orättvist behandlad. Någon dag kan man hantera spjut i backen utan att kasta tillbaka och samtidigt känna sig som en vinnare med hjärta och heder i behåll. Ibland lyckas jag, ibland inte.  Vinsten ligger i alla fall inte i alltid och aldrig.

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Från Näringslivsgalan

Igår var det Näringslivsgala. Det var mycket prat om mångfald och kreativitet och flera fina vinnare med utländsk härkomst, men ingen kvinnlig vinnare. Inte en enda! Man ska såklart inte ha pris för att man är kvinna och fylla en kvot, men om man pratar mångfald kanske Näringslivsgalan ska lägga ner energi på att gräva djupare för att hitta bra kvinnliga kandidater som har en match bland de duktiga männen – för naturligtvis finns de också.

Jag blev berörd av Lödde Plåts engagemang i att bryta normer i en traditionell bransch och få in människor utanför samhället. Vilket varmt entreprenörsskap. Och Carpet Vistas Hossein Sadr som inte kunde hålla tårarna tillbaka när han vann det ärofyllda priset som Årets företagare och berättade att detta är hans sätt att ge tillbaka till det land som tagit emot honom med sin välfärd, sina möjligheter och fred.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Att identifiera ett beroende

20140220-213455.jpg

Om man vet att man är destruktivt lagd ska man vara vaksam inför sådant som kan skapa beroende. Det första du ska fundera över är vilken känsla du är ute efter. Kick? Och vilken känsla du får efteråt. Skam? Det tredje du ska vara vaksam på är syftet till ditt beteende. Är det när du mår dåligt och tycker synd om dig själv som du tar till det? Och till sist om det drabbar din vardag. Tidsåtgång, relationer?

Är du som jag i riskzonen krävs självkontroll och vaksamhet. Känner du bara glädje och ingen ångest inför din konsumtion, och så även dina närstående, kan du fortsätta. Om du däremot håller ditt beteende hemligt och skäms bör du söka hjälp direkt.

Det gäller även Ben & Jerrys.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Det snurrar i min skalle

Det är ju helt sjukt vad to do-listan är lång när man ska skaffa barn. Och om man dessutom ska flytta till hus mitt i allt gör det inte saken lättare. Ord som aldrig existerat i mitt universum står nu på både inköpslista och att-göra-listan. Amningskurs. Hade inte ens en aning om att det kunde vara problem att amma. Vaddå det är väl bara att ge barnet bröstet? Nä detta kan tydligen vara en skräckupplevelse. Sotare, besiktningar, sophämtning, brunn, larminspektion, barnmorska, boka in BVC (ska det ens göras i förväg? Javisst helst några månader innan nedfall) googla dagis (nä just det men får inte säga dagis för det är nedvärderande) eftersom de måste skrivas in direkt, försäkringskassa och gravidförsäkring och amningskupor och barnvagn (holy smokes vad dyrt) ekologiska nappar (ska det vara) förlossningsrädsla och andningstekniker och flyttgubbar och ta emot lådor. Sälja på blocket och köpa på blocket. Kläder och kläder. Stora blodtåliga bindor ska finnas hemma till kvinnan och termometer till barnet och runt spjälsängen ska det tydligen finnas ett skydd. Och för att inte tala om alla blodprov, urinprov och mätningar. Jag förstår inte ens hur kvinnor kan jobba kontorstider under denna period. Det kanske de inte gör helt enkelt. Jag sitter i alla fall och jobbar i denna stund och det är full show i magen.

Undrar vad som skulle hända om jag släppte allt. Svindlande tanke. Nej när man ska göra detta livsprojekt får man gnugga planeringsknölarna och förbereda för att allt ska vara så enkelt som möjligt när man väl är där. I huset, med amning, sopor, vatten från en brunn och ett barn som ska till ett redan sakligt utvalt BVC. Amen.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Klubbad

Idag sa min kille ”vad skönt att få sova” när jag berättade att jag var helt slut. Men nej, det är inte skönt att sova när det inte hjälper. Det är skillnad på att vila för att man är trött och att vara utmattad. Det första ger energi efteråt, sömnen är receptet för att bli pigg igen. Men när man drabbas av utmattning, på medicinskt språk. kallat fatigue, hjälper inte sömn. Det är ett ofrånkomligt tillstånd. I Sverige kallas det trötthet i samband med graviditet, i andra länder fatigue vilket borde vara mer korrekt. Flera sjukdomar inkluderar fatigue som symptom, till exempel reumatism, cancer och kol. Jag skulle närmast kunna jämföra det med när man har influensa och bara kan ligga i sängen och orkar inget. Nästan så det värker i skinnet. Det måste vara så det känns att vara utbränd. I graviditet kan det komma i början eller i slutet. Det kan då komma en dag och vara borta en annan för att komma igen den tredje. Kanske koncentrerat till några timmar och inte hela dagar. Denna gång hoppas jag att det bara är min förkylning som klubbat mig.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Zara zick volym

Igår gick jag ut ur Zara utan att handla för att jag blev arg på musiken som inte bara var dålig utan på extremt hög volym. Är ni inte kloka! Jag tyckte synd om personalen som påbörjat vägen mot tinnitus. Kände mig som min mamma när jag ilsket gick ut ur butiken och gav menande blickar mot högtalarna. En ny fas i livet.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Lär mig en läxa – att inte göra något alls

20140217-182330.jpg

Det tuffaste för den här kroppen kan vara att plötsligt bli halverad i kapacitet. För bara någon månad sedan fnös jag när folk tyckte jag skulle av hästen och så ”jag är gravid, inte handikappad”. Nu är det samma sak. Inte i början av dagen. Men när jag stänger ner kontoret för dagen räcker 20 steg för att jag måste stanna på grund av sammandragningar. 5 flyttkartonger är som ett maraton och en konversation kan leda till andfåddhet.

Det är en frustrerande upplevelse som säkert kommer leda till större sympati hos mig som människa. För gamla, för lite svagare och inte minst för gravida. Jag hatar att vara beroende av andra, jag hatar att känna mig lat, jag hatar att be om hjälp och jag hatar att jag faktiskt inte kan trotsa kroppen och packa lådor till ett på natten för att mitt jävlarannammapsyke vill göra så, utan måste ge vika för kroppen, snällt lägga mig på soffan och bara låta den vara. Okej, repa dig en stund.

Jag är van vid att vara självständig. Klara saker själv när jag själv vill. Jag tycker om att jobba hårt och fokuserat.

Jag kommer uppskatta min styrka, uthållighet och kraft än mer efter detta. För den är uppenbarligen inte för given. Ni piggmörtar där ute. Vi ses!

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Granskarna, tidningarna, som inte reder ut det själva

Varje gång jag läser om företag som sägs utnyttja unga, provanställningar och så vidare i svensk dagstidning undrar jag hur det känns att skriva det och samtidigt veta att arbetsgivaren, tidningen, är en av de största bovarna inom samma system. Dagstidningar och andra medier som Sveriges radio är välkända för att  ge journalister otrygga anställningar, frilansavtal på frilansavtal som löper, ingen säkerhet, utlasningar (det vill säga att företaget gör sig av med sin projektanställda eller vikarie innan prov/projekt/mm-anställningen automatiskt går över till en fast anställning. Det vill säga inlasning). Frågan är hur det kunde bli så. Brist på pengar? Nej det har varit så länge. Med tanke på hur starkt journalistfacket är och hur högljudda arbetsgruppen är som anställda (jag har jobbat på sds och flera gånger fått ta del av eldiga interna debattmail från husets journalister). Tysta är de inte. Men varför ställa upp på dessa villkor. För att man så gärna vill jobba som journalist för just den tidningen att man ställer upp. Trist är det i alla fall. Speciellt när det utövas av någon vars uppgift är att granska orättvisor, stå för etik och vara en högre röst.

Förresten går det inte att gå på en fest med journalister utan att detta diskuteras. Om och om igen.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter