Trots att man vet att det ständigt händer runt omkring händer det aldrig i ens egen relation. Man vaggas direkt in i tryggheten i ett förhållande och tänker ”inte hen”. Det har jag tänkt varje gång det hänt. Som singel får man sanningen bekräftat rakt upp i ansiktet. Är det en enda man som raggar i baren på Bastard som är singel exempelvis? Inte enligt min egen högst trovärdiga statistiska bedömning. Jag har blivit bedragen. Jag har bedragit. Jag har levt. Och jag tror i min vagga att det är över. Att jag vuxit ifrån det. Att vuxna människor inte har behovet och är stora nog att ta rätt beslut för sin relation. Det är väl tur att vi vaggas in i trygghet. Annars hade vi aldrig kunnat lita i en relation. Och det måste man kunna. Men ack så lätt det är att rasera ett förtroende.
Så var går gränsen för otrohet? Frågan ställs i tjejtidningar, bland vänner, i quiz. Är det en kyss ett ligg eller bara en tanke?
Jag har en väldigt enkel regel. Om det är något du inte kan berätta, något du undanhåller, för din partner och du vet att det skulle såra om hen fick veta. Då ska du låta bli.
Varsågod. Den regeln är fri att använda.
Det är inte värt det om det kommer fram. Skadan är stor. Förtroende tar evigheter att bygga.
Jag har i alla fall lärt efter flera hårda fall att förlåta, det gör jag inte igen. Om man blir sviken är det bara att gå och inte ödsla tid på att leva i den sårbarheten man dragit över sig. Och det underläge man hamnar. För den som varit otrogen och blir förlåten hamnar aldrig i skuld eller underläge. Ett ”jag förlåter dig” ger makt.
