Du försvann ju bara.
Nej. Det tror jag inte på.
Varför. Jag förstår inte.
Jag orkar inte.
Åh. Tvätten.
Vilken tid ska jag nu upp i morgon.
Jag måste få undan det här.
Har jag glömt något.
Vad gör du.
Går det någon niofilm.
Undrar vad han hette egentligen.
Jag skulle inte sagt så.
Jag skulle sagt så.
Har jag något möte i morgon.
Nu då. Om det är sant.
Jag kanske borde diska innan veckan.
Äh. Klockan är ändå över nio.
Fan. Jag har inte hunnit det jag skulle.
Svara. Eller ring. Eller nä gör inte det. Jo.
Har jag glömt något.
Hur mycket tid har jag innan jag måste lägga mig.
Har det hänt något på FB.
Nä.
Jag måste skicka de två mailen.
Nä. Det stämmer inte.
Usch. Vad mycket godis jag ätit.
Grrrrråååh.
Och nu är kl 21.16.
Ah. Skit samma. Eller nä, det är inte skit samma.
Varför bloggar jag nu.
Jag måste få undan det här.
Kategori: jag tycker och tänker
Respektabla fötter
”32. Det är rätt respektabelt ändå”.
Linas kommentar till en intervju med mig i Metro inför lanseringen av Metro Weekend. Ja, faktiskt. Som två fötter som står på jorden, har gått några varv redan, vet var de vill och tar gärna nya steg. Ibland går de fel ändå. Ibland snubblar de. Ibland hoppar de. Men de hoppar inte fel lika ofta längre. I helgen gick de in på Systemet och fick visa leg, sen gick de rakt in i en man som hundra gånger tidigare, sen gick de en runda vid havet, dansade på ett golv på Babel som hundra gånger tidigare igen, sen gick de och köpte en splirrans ny soffa, hoppade upp på en hästrygg och balanserade på klackar.
Vuxengänghäng
Alltså ”kompisgäng”. Det har jag alltid varit rädd för. De innehåller maktstrukturer, osynliga band och regler som varken låter någon komma in eller ut bara då där. Där vänner blandar sig i saker de inte har med att göra. Som gör det omöjligt för någon att bryta ur och ta eget beslut utan att bli dömd och utanför vilket skapar beroende och rädsla och en omöjlighet att skapa sitt eget liv. Ostyrt. Opåverkat. Strukturer som omöjliggör stoppar och stjälper med sitt ständiga stöd. En plats alltid samma plats. Är du inte den starkaste får du stanna där. Påtryckt av åsikter och förväntningar. Tar du dig ur och nosar på ett annat liv. Nyfiket. Nytt. Blir du kanske utstött, utsatt. Så då stannar man där eller går tillbaka till i sitt gäng som
Inte kallas gäng, så klart, stänger dörrarna och grämer sig för vad man inte gjorde. Inte förrän någon av ledarna, som inte kallas ledare, så klart, rör sig. Ruckar på sig. Bryter bana vaknar de andra oroligt och undrar ”får man göra så”. Plötsligt har flera familjer och kvar står den som aldrig stod upp och följde sina tankar och sitt hjärta. Undrar. Vad nu. Nej gäng. Även de till synes osynliga. Du kommer inte in du kommer inte ut.
Förlåt som inte är förlåt
Ibland beter sig folk illa. Ibland säger folk förlåt. Men de ursäkterna betyder inte ett skvatt om det följs upp av ett men. I samma sekund som man tar in ett ”men” har man tagit tillbaka sitt förlåt. Så fort man börjar förklara varför, har man tagit tillbaka sitt förlåt. Då betyder ett förlåt ingenting längre. Det kan till och med lägga över skulden ytterligare på personen som man ber om ursäkt till. Det har hänt mig tre gånger det senaste året.
Hej Karin
Förlåt om jag har sårat dig. Men…
Till Alla
Jag har betett mig dumt. Förlåt. Men låt mig bara förklara varför…
Hej Karin
Förlåt för det jag gjorde. Men…
”Det största funktionshindret är trots allt kärleken”
Är man någonsin så stark som när man är själv? Är man någonsin så svag som i en relation?
Svag behöver i och för sig inte vara fel. Det kan vara vackert att våga lämna sig till någon. Låta den se. Men så fort man gläntar på sina hemligheter, sina tankar och känslor och ger dem oredigerat till någon blir man sårbar. Eller mer sårbar. Dörrar kan öppnas sakta en och en. Kommer man till sista öser kanske innehållet ut oförberedd och överväldigande. Jag känner mig alltid psykiskt starkast när jag är själv. Utan någon att landa på, förhålla sig till eller ständigt hjälpande. Utan någon att längta efter, tvivla på eller känna sig osedd av. Men med rätt person kanske funktionshinder är fantastiskt och snarare stärkande.
Jag tänkte bli kulturytlig, sluta skriva om känslor och bara om film, musik och rapportera om var jag drack gårkvällens öl. Men så läste jag en filmrecension med orden ”det största funktionshindret är, trots allt, kärleken” och kunde inte skriva utan att känna. Eller känna utan att skriva. Jag skulle bli ett tomt hål. Substanslös. Så jag fortsätter vara som jag är. Och skriver som jag gör. Kanske inte om vad som hänt men om vad som känns. Med en eller två dörrar stängda.
Lyckligast med lyckliga
Undrar hur många skillsmässobarn som skulle önska att deras föräldrar höll ihop ”för barnens skull”? Mår barn bra om föräldrarna mår skit, bara de är ihop? Är det att ta sitt ansvar?
Jag har två föräldrar som varit ihop alltid. De är fortfarande jättefina mot varandra och pussas varje dag. Så vad vet jag. Jag vet bara hur det har känts de gånger de inte varit vänner när jag var liten. Och så skulle jag inte vilja ha det varje dag. Det var i och för sig på tiden då ett enda par i orten var skilda och det kändes häftigt, ungefär som att önska att man skulle bryta benet så att man kunde få låna ut sina kryckor och få gips. Jag bröt heller aldrig benet.
Men jag har många vänner med barn. I förhållande. I nya förhållande. Andras barn i förhållande. Och barn utan förhållande. Någon tänker till och med i varannan-vecka-intervall redan innan de skaffat barn, eller skilt sig för den delen, för att de växt upp så. Aah ledig varannan vecka! Själv kan jag inte tänka mig det. Vill ha för alltid. Men vad kan man lova. Det enda man kan lova sig själv är att göra rätt. För sig. Och de nära. Och det är inte alltid att leva upp till andras eller samhällets eller sitt eget krav på tvåsamhet och evig kärlek.
Varför leva sitt liv för att försöka upprätthålla någon annans lycka och må dåligt själv? Det är att förstöra den tid man har som man kan göra något väldigt mycket bättre med.
Som att vara lycklig med ett barn.
Alla stackars hjärtans dag
Jag har hört mina grannar ha sex en enda gång. Det är inte så att jag vill höra dem och jag har aldrig tidigare bott i en lägenhet där jag behövt ta del av andras privata kärleksakter. Ja, förutom bör jag bodde i Spanien och en av dem som jag delade lägenhet med brukade träffa en Italienare som verkligen ville att vi andra skulle veta att han var där. Det var en parentes. Det var inte det jag skulle säga…
Jag har hört mina grannar ha sex en enda gång.
Det var på alla hjärtans dag.
Så himla tragiskt.
En halv mijon svenska idioter
”Enligt en Sifo-undersökning från november förra året definierar sig 2,2 miljoner sig någon gång varje år som singel. Därtill tillkommer nästan en halv miljon som påstår sig vara singlar trots att de redan lever i ett förhållande”.
Risken är alltså 1 på 16 att man träffar den idioten? Igår kom det fram att tre av de fyra tjejer som satt i mitt vardagsrum råkat ut för de varit ihop med en kille för att plötsligt få veta på omvägar att det fanns en till. Sambo. På allvar. Att killen levt ett dubbelliv. Det är ju en sak att vara otrogen. En helt annan sak att ha två förhållanden. Förstår inte hur man vågar, hur man får ihop det. Gå och hålla om en tjej på stan enda dagen och en annan andra dagen och kommer undan med det? I samma stad. Jag trodde det tillhörde ett avsnitt ur Sunset beach. Men nej.
;
Tror ändå att min historia tog priset.
Alla som tittar upp
I stället för att försöka vara eller bli som andra kanske det är bäst att bara vara sig själv. För i samma stund som man försöker se ut som eller vara som ställer man sig själv i underläge och blir en blek kopia av något man inte är. Varför ställa sig där under när man kan vara ett starkt original av sig själv. Det är ledsamt att se en sådan osäkerhet hos andra som driver dem bort från sig själva i viljan att vara som. Det är ledsamt att se att någon annan gör dem så osäkra att de tror att någon annans attribut skulle hjälpa. Jag har också varit där. Osäkert ung. Tillsammans med en äldre trummis. Ständigt ifrågasättande av mig själv och ändå störst i världen. Tittade upp på allt som var lite större. Idag vet jag. Både att jag var störst för honom och att jag var störst som mig själv.
Hen
Alltså hen höll man på med som bara den när jag läste svenska på högskolan i Stockholm för en evighet sedan. Folk på min kurs bytte ut allt mot hen. Och kastade gatsten under Reclaim The streets. Det var längesedan. Jag var typ 21 och vad visste jag om livet. Hen rotade sig i alla fall inte då. Kanske för att det är ett fruktansvärt fult ord.