Häromdagen hade jag ett sånt där lugn i kroppen. En fridfullhet och ett saligt leende. Rentav förlåtande. Ja hela min kropp var full av förlåtande. En mycket märklig känsla.
Det var naturligtvis bara PMS:en som var påväg ut ur kroppen. Den ynka stund i månaden som man känner en märklig och övernaturlig lättnad. (Det här är något som män aldrig kommer förstå och inte alla fantastiska mjuka kvinnor som bara går och ler heller). Och så sken solen förstås.
Några dagar senare var ordningen återställd och kroppen tillbaka till sin naturliga cyniska form. Skönt. Man kan ju inte gå omkring där och få vara helt härlig.
