Det är svårt. Det där med hur privat man ska vara i en blogg. Privat och integritet, personlig och öppen innebär så olika för olika människor. Om jag har skurit piripiri och sedan stoppat i en tampong, kan jag berätta det. Det är inte privat, det är en rolig historia. Och humor är ofta en effektiv sköld mellan det personliga och det privata.
Det är svårare när det är allvar. Men då drivs jag istället av tillfället att kunna hjälpa. Jag har en plats där jag kan göra mig hörd och som många läser och då kan jag använda det. Som när jag öppet och ärligt skrev om panikångest. Det gjorde jag inte för min egen skull. Jag skrev ett sådant inlägg som jag själv hade velat läsa när jag var tjugo och drabbades. Det var tio år sedan. Det är lättare att prata om så lång tid efter.
Men det är ändå kanske bara trettio procent av mig som jag är beredd att dela ut. Många saker skulle jag aldrig berätta här. Ofta för att det involverar andra. Men många gånger för att det är mitt och för privat. Och även om det finns saker som jag skulle vilja prata om för att världen inte pratar om det, så måste varje ämne få mogna, och göra sig klar hos mig innan orden kan frigöras och skrivas ner till dig.
