Nu åker jag till Stockholm, Går på Rockbjörnen, yberminglar, firar vännen, festar o shoppar second hand. Rapport kommer.
Keep up. Beso
Vinylbaren på nytt!
Vinylbaren hade en juste invigning igår av den ombyggda blodröda lokalen. Det var mycket hästsvansar, svarta kläder, en cowboy, fri bar i plastglas, och buffé med kyckling, guacamole och olika sallader som på denna bar sig bör.
Totte och Irene har gjort en fyrkantig, lite mindre bar som ger mer rum åt gästerna på golvet. DJ:båset har fått en upphöjd plats och Äntligen kommer vi att slippa se enbart ryggen på den som spelar.
Denna kväll var det min vän och kollega Manne också kallad dj Mustach (pga den mustach vi var så imponerade av ett tag…) som vände plattor.
Andra bloggar om: klubb, malmö, bar, restaurang
Flotteria och Skvalleria.
Charlie Levin, Malmö – Sista gången jag äter pizza (åh det var första gången man yttrade den meningen).
V.E.S.P.A’s hantverk i all ära – men jag har redan upptäckt början till två finnar i ansiktet efter att stoppat flottbomben i munnen.
Dessutom är jag tydligen en Slampa. Jag blev anklagad på öppen gata av min väns elaka Koi-EX med bitter homofilväninna i släpptåg för att vara lättfotad (alla som känner mig vet att något sådant skulle vara… absolut sant, men aldrig något jag öppet skulle berätta) och dessutom att jag dejtade en fransos. Eller sättare sagt,
”sög lite fransos”
Malmös bögar har redan legat med varandra minst två gånger om, och har därför ett omättligt behov av att påstå att alla andra gjort det samma. Speciellt då man som jag, haft den goda smaken att nästan uteslutande bara ligga med män i sthlm-regionen för att undvika djungeltelegrafen i hembygden.
Då det inte finns något att skvallra om, hittar dom på istället och till slut pratar hela bögstan om det som om det vore validerad fakta.Låt mig klargöra att nummer ett: Han är inte fransos utan råkar vara tvåspråkig och är det något jag är lovligt trött på så är det att stimmulera någons kön oralt. Varför själv göra jobbet när andra gör det åt en.
Nummer två: Jag är verkligen inte lättfotad, jag är kräsen men skäms inte över att berätta att jag har sex när lusten faller på som alla andra verkar göra.
Nummer tre: Koi är ett skvallernäste. Visserligen har jag grävt min egen grav genom att under veckan innan jul gå dit med fem olika kavaljerer samma vecka. Utöver alla andra dejter som ägt rum i deras lokaler. Mest för att det är det enda neutrala och stilrena stället i stan.
Nu tittar all personal lustigt på mig och mitt sällskap för kvällen varje gång.
Skvallerkärringar hela bunten. Der spekuleras tydligen hej vilt i vem jag ligger med eller inte.Jag är lyckligt förälskad men tänker inte sluta dejta för skojs skull ändån. Är det därför folk med förhållande har så tråkigt?
Okonventionella förhållanden är dom bästa, man ger varandra sitt liv inte sexliv.
Jag älskar min pojkvän, men jag älskar mitt sexliv också – varför välja?
Igårkväll dinerades och vinerades det Tempo med Karin & HC (nu får jag väl min medbloggerskas välmanikyrerade fingrar runt halsen, men dom har blivit ett begrepp), Microfon-tjejen och hennes pojkvän.
Hon hade fått för sig att jag talat portugisiska på Karins julfest, men det var nog bara fylleslödder.
Efter nyårsfirandet på östermalm, klydd på inrikesflyget (var tvungen att slänga en dyr peeling pga av de nya idiotiska säkerhetsreglernam va nära att föra en ”Diana Ross” och klämma honom på sina feta pattar) och dividering med tentor är jag fortfarande inte i form.over and out.
Inte bra är bra
Idag sa en krögarsambo på en av Malmös mest kända restaurang och barhäng:
”Om Margret Atladottir skriver ner oss, då vet vi att vi är bra”
Andra bloggar om: Margret Atladottir, Malmö
Jag kommer inte från någonstans.
Vår identitet är starkt förknippad med vårt ursprung. Frågan om var vi kommer ifrån är jobbig för den som har foten i flera länder, eller i flera städer. Det är ofta den första frågan vid ett möte men jag vet aldrig vad jag ska svara.
Det är ju lätt att svara på om man får frågan utomlands – Sverige
Eller om man är i Stockholm – Malmö
Men om man är i Malmö, då blir det med ens mycket svårare. För vad svarar du om du inte är född och uppvuxen på ett och samma ställe? Är det staden du föddes i, den du har bott i längst eller där du bodde sist som bestämmer ”var du kommer ifrån”?
En översikt över mitt boende:
Lund född och boende 1,5 år, Påarp 6 år, Annelöv 10 år, Washington 1 år, Landskrona 1,5 år, Cadiz, nej förlåt, El Puerto de Santa María 6 mån, Stockholm 6 mån, Skurup 1 år, Malmö 6 år (i skrivande stund). Vad skulle du då svara med denna statistik som grund?
Mamma säger att jag är lundensare eftersom jag är född i Lund och det är endast då man får kallas så. Annars är man Lundabo. Reglerna är tydliga och mammor har alltid rätt.
Om det handlar om tid, så borde jag komma från Annelöv. Annelöv är en liten by på landet, 15 minuter från Lund som alltid varit ”stan” ända tills jag blev 14 och började högstadiet. Riktnumret 0418 tog mig till Landskrona. Här träffade jag Marie, Mirja och Ullis som kritade kebabpizza på lunchrasten, slogs på helgerna och uttalade världen som varden. Det var mitt första möte med staden och sedan dess har jag alltid varit på väg därifrån.
Min väninna har bott på samma gata i Landskrona hela sitt liv och har så klart ingen svårighet med att svara på var hon kommer ifrån. Känslorna sitter i asfalten och hon blir nästan patriotiskt irriterad när jag inte svarar samma sak, som om jag inte vill stå för staden. Men jag kan inte svara samma sak, för vi har inte samma bakgrund.
Så vad ska då svaret bli. Som min väninna vill, min mamma, som statistiken eller min egen känsla.
Malmö. Här känner jag mig hemma men det tillhör den senare delen av mitt liv. Lund. Det är mest sanningsenligt men det känns väldigt långt bort. Landskrona. Jag gick flera år i skolan här men nej, 1,5 år när jag var 19 gör inte att jag någonsin känt att jag kommer härifrån. Annelöv, jag kommer inte härifrån men jag har definitivt mitt hjärta i lantjorden.
Jag kommer inte från någonstans.
Nä, jag får väl börja svara något så där sparsamt moget som ”från mammas mage”.
Andra bloggar om: Landskrona, Malmö, Lund
Fira ensamheten
Vad göra när en 41 årig italiensk dj, som loopar alla sina meningar, kommer och hälsar på. Nej inte en weekend, inte tre dagar. Utan i TOOOOLV. Jag håller på att få krupp. Vi har tagit honom till klubb, Köpenhamn, gett tips på restauranger, utställningar mm. Men han har mest häckat i lägenheten tittat på tv, druckit sin espresso och kanske tagit sig ner till internetcaféet för att chatta med tjejer på tjugotvå. Internet är hans verklighet. Han har i alla fall bjudit oss på pasta.
I morgon åker han hem. Och jag ska ut, dricka massa öl och fira ensamheten!
Rum Uthyres!
Tänkte att jag inte skulle resa i år. Jag skulle SPARA pengar till en långresa i Asien nästa vinter. Det är redan kört. Tre resor är bokade för 2007. Budapest, Island och Grekland än så länge. Sen vill Veronica ha med mig genom Belgrad ner till Montenegro och Bar. Det skulle vara fantasktiskt. Älskar Belgrad. Christina är på om den lediga platsen i bilen genom USA och det skulle ju vara kul att hälsa på släktingarna och vännerna. Kära lilla Solsken vill ha med mig på en billig tjejcharter och drinkar + sol finns det alltid ett behov av.
Om detta ska gå ihop med mina dyra shoppingvanor finns det bara en sak att göra. Hyra ut mitt tredje rum till en student.
Så, nu har jag satt in en annons om ett rum i Slottis, tillgång till hela lägenheten med balkong, bredband och två kisar. Du bör vara glad i rödvin, gilla hög musik och stå ut med att det röks inomhus på fester.
En tant som inte vill bo i sin husvagn längre har hört av sig. Hmmm…
Pin up?
Jag är buksvägerska, heter det så förresten? med en av landets favorit-pinuppor för tillfället, Malmös finest,
Vi kan kalla henne Gudrun.
Inte bara en, utan minst tre män har vi delat systerligt under årens lopp. Det är kanske inte så konstigt tycker somliga då, hon har säkert lägrat mängder av män och jag kanske också är grymt promiskuös? Jag kan inte svara för henne – men jag har faktiskt inte delat säng med SÅ himla många killar. Några skulle t.o.m. mena att de är försvinnande få.
Tycker faktiskt att det är lite märkligt… Gudrun och jag har, vad jag vet, inte mycket gemensamt. Inte fysiskt i alla fall. Där hon är lång och stor är jag liten och nätt. Hon har, som sig bör, platinablonderat hår. Jag har rätt allmänt cendré.
Både hennes bröst och läppar är enorma silikonstinna skapelser, mina är… små och knoppiga.
Jag är inte överdrivet mediekåt och har aldrig haft sex på TV. Bortsett från hemvideon med gammel-pojkvännen då (nej, faktiskt ingen jag delat med henne) men såna har ju alla nuförtiden, typ, och den är överspelad sedan länge, inte utlagd på nätet.
Får väl hävda att vi båda, hon och jag, har lika bra, eller dålig, smak. Har faktiskt aldrig frågat någon av killarna ifråga vad de såg i båda oss.
Kan inte låta bli att stilla undra… Vad är det egentligen som avgör vem vi delar säng med? I samtal med en väninna erkände hon bredvilligt att hon ser ett mönster i sina relationer; Hon faller alltid för långa, smala, poesi-reciterande musikertyper med omvårdnadsbehov. Det fick mig att fundera över vilken sort jag helst faller för. Kanske inte överdrivet smickrande kommer jag fram till att jag hittills helst gillat; Utseendemässigt oftast väldigt attraktiva men emotionellt aningens trasiga pojkar med relationsfobier. (Här skriver jag inte pojkar som en beteckning på ålder, utan på beteende. Vissa män verkar helt enkelt förbli pojkar livet ut.)
Är alltså en typisk tjej som, med masochistiskt storhetsvansinne, gärna faller för sexiga strulkillen hellre än gulliga grannsnubben. Kanske är det där skon klämmer, för kikar man i veckopressen verkar hon vara minst lika god kålsupare som jag. Alltså är det klart vi, Gudrun och jag, som bestämt oss för att följa våra tycken och smaker och vandra (åtminstone delar av) vägen hand i hand. Killarna, må de vara prinsar eller grodor, har kanske inte haft så mycket att säga till om…
Men i så fall, är det hög tid att jag och du gör helt om nu Gudrun och finner oss varsin äkta goding. Det tänker åtminstone jag göra, och stilla hoppas att du inte redan varit där.
Kaffepiiip
På denna kedja som hittas överallt i Malmö får man en liten manick som ska pipa när mackan är färdig. Rykande Chai, som för övrigt är väldigt krämigt mumsig här, ställs på bardisken samtidigt som baristan skriker ut beställningen över rummet.
Efter 15 minuter frågade vi var den stackars paninin blivit av. Ja den har stått där på disken ett bra tag nu, har det inte pipit?, frågar killen. Ok, vi missförstod nog hur det hela gick till, men med tankte på att det var ca fyra sällskap utöver oss kan man tycka att de kunde komma ut med mackan, eller göra oss uppmärksamma på att den var färdig. De det var ganska uppenbart att vi missat pipet.
Visst var de vänliga, men någon personlig service eller att göra något utöver det ordinära för kunden verkar inte ingå i Espressohouse filosofi. Snarare är regelverket att mackorna pips ut, kaffet skriks ut, och så är det bara!
Nej, tacka vet jag de personliga fiken där ägaren tar sig ett litet snack med sina gäster oavsett om det är fullsatt eller ej, som får alla att känna sig hemma och välkomna. Det kan inga neonrör, designade lampor eller oändligt många kakor att välja mellan någonsin slå!
Jag tipsar i stället om Coffee Maniac på gamla väster (Mette gör världens godaste mackor) eller Solde på Regementsgatan (Jonas gör väldens godaste kaffe).
Fellini på duk!
Inte är jag någon filmvetare och många skulle nog anse att jag borde hålla käft. Men jag vill säga att alla borde se Federico Fellinis 8 1/2. Och det på bio. Passa på när den går på Victoriateatern (går fram till den 11/1 kl 19). För ärligt hur ofta får man chansen att se en film från 60-talet på duk?
Om det inte var för min Italienska bekant som är på besök, vars mamma var medreggisör i filmen, skulle jag nog aldrig tänka på att spendera min söndagskväll med svartvit film. Men Jag var såld och fångad direkt av de vackra bilderna och all möjlighet för öppen tolkning. Att den svenska textningen faller bort en tredjedel av filmen gör inte så mycket. Den talar ändå.
Den här filmen skulle lika gärna kunna ha varit gjord idag, av exempelvis Quentin Tarantino. Klipp mellan då och nutid, dröm och verklighet, snygg dekor och smarta drag gör att man sitter klistrad vid denna historia i 2h och 20. Om regissören Guido (Marcello Mastroianni) som bryter ihop i ett kreativt kaos under arbetet med en av sina storfilmer. Vad som är verklighet eller film och fantasi lämnas osagt, och huruvida det är en verklighet från Fellinis egna liv går också att undra.
Efteråt fick jag lite live extras. Som att de glasögon frun i filmen använder var Alex (Italienska bekanten) mammas vilka Fellini gillade starkt och lät kopiera. Den snoffsiga älskarinnan var Fellinis fru och så gott som hela filmen improviserades.
GÅ OCH SE!
Och idag har jag sminkat mig a la 60-tal. Jag fick inspiration.