Jason Diakité, Timbuktus, tal i riksdagen sprids som en klickeld över internet. Det var fint och innerligt. För en vecka sedan publicerade DN ett öppet brev till SD skrivet av Borzoo Tavakoli. Det var fint och innerligt. Men i svallvågorna efter den enorma delning av Borzoos artikel kom naturligtvis kritiken som tyckte det var fel av honom att lyfta fram allt han gjorde för Sverige. Kritikerna menade att Borzoos resonemang är farligt för att det pekar på att man måste vara nyttig för ett land för att vara värd att leva här.
Jag förstår resonemanget och kritiken. Vi ska hjälpa utsatta människor oavsett vilken nytta de innebär för landet. Däremot tycker jag att kritikerna läser brevet från Borzoo som fan läser bibeln. Och det händer när människor inte lyssnar på vad avsändaren vill säga utan lägger in sina egna värderingar och ord i munnen på den som talar. Han, liksom Timbuktu, vill så klart rättfärdiga sin rätt i samhället genom att berätta vad de bidrar med, i något av en desperation på grund av det SD-politiska läget i landet. Vill säga ”vi är inte som ni beskriver oss, vi bidrar visst det, vi kan vara en tillgång, titta!”. Det är inget annat Borzoo säger och det är inget annat Jason Diakité säger.
”Jag kräver att bli bedömd av mina handlingar och på min personlighet. (…) Men i utbyte ger jag dig mitt liv Sverige. För dig kommer jag och mina barn alltid hjälpa till att bygga. jag ger dig min uppfinningsrikedom. Jag ger dig min kreativa förmåga och min energi”.
Så nu väntar jag på raseriet efter Timbuktus tal – eftersom han också lyfter upp vad han gör för landet Sverige. Men jag tror det uteblir. Timbuktu är artist, Borzoo Tavakoli ekonom.
Och när det kommer till nytta så nej, vi ska inte mätas efter nytta utan hjälpa utsatta i den mån vi klarar av att hjälpa. Men var och en har ett ansvar och som någon skrev ”jag ska inte behöva sköta mig”. Jo, det tycker jag. Jag tycker att alla, du och jag har ett ansvar och ska sköta oss. Det kan knappast vara kontroversiellt.
