Politikerdebatter är som dålig kommunikation i relationer. Två personer som inte lyssnar på varandra eller har någon som helst vilja att öppet vilja förstå den andra – utan bara väntar på sin tur att få säga sitt. Och enbart lyssnar efter felsteg som de kan ta och ifrågasätta. ”Så du menar att…”. ”Du säger att…”. ”DU vill inte..”. Du. Du. Du. Om alla i relationer och alla politiker började prata lite mer utifrån sig själva. Jag. Så hade vi haft en bättre mjukare och finare värld med bättre samarbeten.
Karin aka kostandsmedveten
För en vecka sedan blev jag för första gången i mitt liv kallad kostnadsmedveten. Det handlade enbart om en morotskaka men ändå. Det var stort. Jag och min kille skulle fika på Melvins och jag frågade lyckligt om vi då kunde dela en morotskaka eftersom jag aldrig unnar mig det annars då jag vet att jag aldrig skulle orka en hel – och fixar inte att kasta mat. Inte egentligen på grund av kostnad utan miljö.
Min andra fas i mitt kostnadsmedvetna jag var att köpa en billigare mascara än vanligt. Fick en chock när jag insåg att den jag brukade köpa (utan reflektion uppenbarligen) kostade 365 kr, så jag valde en annan. Vuxet.
Löneligan dröjer för pigan
Kvinnan på bilden har tyvärr inget med det övriga resultatet att göra. Toppen innefattar män, män och män. Ägande män och byråstartande män. Tre generationer sägs det ta innan beteende bryts på riktigt. Vi får la se. För övrigt undrar jag vad Resumé menar med löneliga då flera namn som var med på listan hade tjänat 0 eller kanske 90 000 kr under de undersökta åren.
Stadium vill ha din gamla jacka
Det här tycker jag är en bra kampanj. Win win. Eller rättar sagt win, win, win.
”Få 500:- för din gamla jacka när du köper en ny för minst 999:-
Vi samlar in jackor tillsammans med Human Bridge och delar ut dem till behövande i världen. Lämna in din gamla jacka i någon av våra butiker så får du 500:- i rabatt när du köper en ny för minst 999:-”.
Drömmar sätter liv i mitt liv
Ambitioner for god sake people. Ambitioner. Det ligger förstås hos mig, människan får göra som hon vill. Men jag får krupp av bekvämhet, den obefintliga viljan att ta i. att sikta lite längre än det som är bekvämt. Utan drömmar skulle jag torka ut och vissna. Sitta på samma stol dag ut och dag in. Se samma människor, samma väggar, samma mönster, samma datorskärm, ha samma uppgifter, samma morgon, samma lunch, samma eftermiddag, göra samma sak, andas samma luft dag efter dag. År efter år. Samma får mig att undra varför man egentligen lever. För det går inte att leva om sitt liv. Så varför inte drömma och leva efter drömmarna. Att inte vara nöjd, att vilja mer är ett driv som får en att känna livet på tungan varje dag och ständigt upptäcka nya smaker. Därför tänker jag alltid på var jag vill nästa gång, vad jag vill se nästa dag, hur mitt nästa hem ska se ut och var nästa resa ska gå. Det gör mig stimulerad och det gör mig glad. Det får mig också att vara närvarande i varje dag. För att varje dag är en del av en tidigare dröm, något jag tagit mig till aldeles själv. Inte på en rak väg, inte utan att det gjort ont och inte utan svårigheter. Och inte är det perfekt. Men det är i alla fall mer än om jag inte vågat drömma större.
Härifrån till världens ände
Sak jag lärt mig är att göra allt inte är något alls för någon annan. Människor har verkligen olika syn på vad som är att göra allt. Vad är att verkligen anstränga sig för att skapa skillnad. Där en del springer till världens ände och tillbaka, slår sig reser sig och tar i så de spricker lyfter andra knappt ett finger och undrar varför de blir omsprungna. Eller varför de lämnar en stor hög av besvikelse efter sig. Ibland ger man bara upp. ”Allt” är slut. ”Allt” är inte lönt. ”Allt” är över. Om inte viljan finns då hjälper inte ens ett par snabba skor.
Årets dampigaste musikal
Karl P Dahl var en energifull, skånebräkig musikal med något för många högljudda klappar på 2 och 4. Jag har dock aldrig varit på en musikal där publiken skrikit ”en gång till” eller jublat spontant mitt i akterna. Men så känner också många igen sig. ”Han var med ibland på trädgårsfesterna i Lund” sa mamma om Karl P Dahl, ”ja just det den dj var ju kompis med Pär” om en annan karaktär. Och den generationen har levt med musiken. Jag har bara upplevt den. Jag förstår varför de älskar detta. En kul sevärd musikal på gränsen eller över gränsen till buskis men med flera roliga roller som den präktiga journalisten som vill förändra världen, ständigt sökande efter skillnaden på fattiga och rika och en koppling till någon orättvisa. ”Ta in någon politiker från Cuba i studion så hon skriver en bra recension”. Eller Kneg som vill få Kalle att stämpla in på Kockums. Peps och en helt dampig Karl P Dahl med låtar som blåa skor och Johnny vad gör du.
Filmen jag inte gjorde
Simone + Triangeln = sant
.
Under hösten gick den tredje större kampanjen jag jobbat med för Triangeln. ”Det är höst och alla vet att det blåser som fanken i Malmö. Men på Triangeln är det varmt och skönt, och höstmodet är på plats”. Är det enkla budskapet som gått på bussar, Eurosize, helsidor och i radio. En kampanj som landade mitt i prick när Simone drog över staden.
Koncept och copy för Triangeln, i sammarbete med Scandvision/Chimney.
Dagens snällaste expedit
På Systrar och Bröder som hjälpte mig igenom menyn och att sätta ihop en mix av allt och som sedan sa ”jag värmde på brödet lite till dig för då får det en lite extra god yta”. En expedit som gjorde lite mer än hon behövde och jag kommer gärna tillbaka.
Dessutom. Mycket goda vaniljhjärtan. Nu i min mage.