karin af malmoe

Lägenhet i Malmö. Fast jobb. Han. Tisdag igen då. Upp varje morgon. Samma säng varje kväll. Samma cykelväg. Samma människor. Samma röda korg på Ica.

Det finns alldeles för många pubertala män där ute. Män som kallar sina flickvänner, precis som deras mammor, för tjatiga. Och Oh ja, jag har själv fått höra det. Men vad dessa män inte förstår är att om de bara hade plockat upp den där blöta handduken efter första dagen, eller efter den andra gången någon sa till dem att plocka upp den hade de inte behövt bli tillsagda sju gånger till.

Och att någon över huvud taget ska behöva säga ifrån? Det är väl en självklarhet. Ingen, inte ens en mamma, vill säga till när det ska städas, diskas, torkas av, tvättas, plocka undan i hallen, ta bort radiobilen från badkaren. Ingen. Det ska liksom fungera av sig själv. Hade det gjort det hade varken mammor eller flickvänner och säkert även en del pojkvänner bli uppfattade som tjatiga.

Vi lär väl oss det förhoppningsvis redan som barn. Och när vi väl har kommit över den sista trotsåldern, det vill säga puberteten, borde vi ta ett sådant ansvar eller ha ett sådant sunt förnuft att vi förstår att vi ska göra saker själva – utan att någon annan säger åt oss att göra det. Och till alla de idiotiska mammor där ute som springer runt och passar upp sina ungar säger jag bara “Tack så jävla mycket”. Det blir vi som får ta hand om skiten sen.

Det värsta jag hört hitintills är en vän som sa att “om bara hon (flickvännen) hade sagt vad jag skulle göra så hade jag ju gjort det”. Där har ni själva problemet. Man ska väl för fan inte behöva säga ifrån vad som ska göras till en trettioåring! Man vill att det ska göras utan ett ord, man vill kunna komma hem och så är det redan dammsugat för att det, ja just det, det behövdes. Damm i hörnorna = det behövs dammsugas.

Det har gjorts undersökningar som visar att män är som mest stressade på jobbet och när de kommer hem kan de slappna av. Kvinnors stressfaktor ökar däremot när de är på väg hem från jobbet. Varför? Denna jävla irritation över att mötas av en lägenhet eller ett hus med en massa måsten. Och sen har mannen mage att gå och säga att man är tjatig eller irriterad. Om han bara hade rört ett finger så kanske det hade varit lite trevligare i huset och tänk, ni kanske till och med hade haft lite tid att umgås, eftersom hon inte behöver städa eller tvätta eller laga mat så fort hon går in över hemmets tröskel.

Om någon är tjatig eller irriterad är det kanske dags att tänka efter vad du kan göra åt det.

Här är min lille (eeh 8 kilos ettåriga) Cisco i full fart med att trumma täcke. Han är snabbare än Igor Cavalera.

För vad vet jag inte, kanske för att jag nöp en liten unge, som satt fast i en bilstol i min dagmammas bil, när jag var liten.

Innan min semester ringde någon som ville att jag skulle köra en danslektion med dem och de vill ha 80:tal. Hey, visst sa jag men ångrade att jag bad dem välja låt då de sa Whitney Huston, I wanna dance with somebody. Jag kan inte komma på ett enda steg till den slowmow smörjan.

Lycklig slängde jag min färdiga koreografi då de ringde och berättade att bruden hade blivit sjuk. Synd bara att hon var sjuk under hela min semester så att de fortfarande ville ha klassen när jag kom hem.

Så nu sitter jag här, med ett blankt papper, och ska behöva lyssna på skiten ungefär tjugofem gånger, göra en musikanalys, räkna takter och göra nya steg.

Hellre är jag en sjuk räka.

Jag har nu börjat dela in året efter Nöjesguidens fester. De sker alltid runt löning, i slutet på månaden eller precis i början, så då vet jag att det är dags att byta blad i kalendern. Jag antar att det är Augusti om några dagar då.

Men när man har semester och ligger och lapar sol vid Adriatiska havet går så klart tiden långt snabbare än när man tittar ut genom fönstret och det regnar oavbrutet. Så även om jag tyckte att jag nyss var och minglade på The Yard är det nu dags igen. Denna gång på torsdag och Torso Twisted.

Bilden på vårbleka veronica och mig är stulen från nojesguiden.se
Gud vad bruna vi är nu. Ni ska få se.

Jag trodde Rötmånad hade med värme kontra bakterier att göra. Och med tanke på att det i juli både har haglat, regnat och inte varit över 20 grader borde denna kvarleva vara raderad ur kalendern år 2007. Men nej, någon har bestämt att det är så och då är det så. Alla skaldjur är farliga. De kanske också läser kalendern.

- Hey shrimp, be sure to smell really bad to morrow aight!
- Jepp, Ill fuck her up really bad too.

Vad jag sen inte förstår är att vi mitt i denna månad får för oss att vi ska ha kräftskiva. Alltså, skaldjur som ligger framme i flera timmar, som vi sedan suger på för att sörpla saft ur deras gula mage.

Jag råkar ha lite tur med en väninna som far land och rike runt för att fixa till i skyltfönstren så att vi går in och köper precis så mycket som vi inte har råd med, egentligen. Även om det handlar om Only och kläderna är extremt billiga. De har dessutom kommit upp sig och i höst är det rätta stället om man inte vill lägga 600 kronor på ett par metallic leggings. Same shit less price.

I min garderob hänger det nu några höstklänningar som inte än kommit ut i butiken ännu och jag skulle ju lägga upp en bild. Men eftersom jag inte är en modeblogg och har aldrig någonsin förstått det där med att ta foto på sin outfit varje dag och lägga ut den. Det måste ju ta en evighet. Jag väntar tills outfiten dyker upp på någon festbild. För det lär den göra.

Sitter och tittar ner på mina jeans och ser ett stort slitet hål mellan benen. Det är tredje paret nu. Inte för att jag börjar få vulgära lår utan för att jag verkligen inte orkar köpa jeans eller lägga pengar på den dyra skiten. Någon som vill donera en slant så att jag kan köpa nya och ändå gå loss på inredning till lägenheten. Jag tar gärna ett par mörka baggy och ett par mörka slimmade med hög midja. Jag hatar verkligen att köpa jeans.

Brukar gå in på Stuk och skrika Hjääälp så högt att väggarna skakar. Och så får de bära ut runt 29 olika par som jag sedan gnäller över. Inga är någonsin perfekta. Och om de skulle vara det är de katastrofala efter några tvättar. Det är ungefär lika kul som att köpa BH. Fy fan.

Jag har nu varit utan mat i flera dagar. Har tvingats leva på blåbärssoppa och filmjölk. Men igår var det utdelning och vi fick en middag på Davidshall. Åt två mini bitar kyckling och två pyttesmå rullar med mozarella och Parma. Allt detta på tre dagar. Det är tortyr.

Och ni sitter där hemma och tänker gud så orättvist att få en gratisdiet så där. Men jag ska säga er att min mage står ut som en ballong och låter som ett tröskverk om jag så bara viskar ordet föda till den. Jag orkar inte ens gå och hjälpa de andra att skaffa mat, eller att göra upp eld.

Jag är fortfarande magsjuk av en jävla räka.

Jag vet vem jag ska rösta ut. Oh Yes.

Det var fint så länge det varade…

Thinking back now
I suppose you were just stating your views
What was it all for?
for the weather or the battle of agincourt

& the times that we all hoped would last
like a train they have gone by so fast
& though we stood together at the edge of the platform
we were not moved by them

With my own hands
when I make love to your memory
It’s not the same
I miss the thunder, I miss the rain

& the fact that you don’t understand
casts a shadow over this land
but the sun still shines from behind it…

Thanks all the same
but I cannot bring myself to answer your letters
It’s not your fault
but your honesty touches me like a fire

The polaroids that keep us together
will surely fade away
like the love that we spoke of forever
..on st. swithin’s day

- Dubstar

Neeeeeeeeej, nu får de sluta!!!!!! Jag orkar inte mer!

Grattis till vinsten! Släpp NU tutan!

Man kan bygga fantasifulla pärlplatteskyltar att plåstra upp över hela stan.
Eller så kan man sticka

Någon gång har jag lagt in namnet “Puss Puss Godnatt” i min telefonbok på mobilen.

Numret?

040 97 97 97

Kunde det inte varit lite mer spännande. Som ett bortglömt dejtobjekt.

Ni som läser den här bloggen är ovanligt tysta. Smyg in smyg ut. Tänk, vi vet inget om er. Ibland känns det som att skriva ut i tomma luften för ingen alls, för mig själv och kanske det träffar just någon som gillar eller avskyr det. Som får något ut av det eller som suckar. Men av någon anledning så kommer de flesta, som hittar hit, tillbaka.

Ibland dyker det upp kommentarer, ibland skickas det mail eller sms och någon gång dyker ni upp på stan och berättar att ni läser bloggen. Det är roligt. men jag bara undrar alla ni andra hundraåttionågonting om dagen – vem är ni? varför läser ni?

Kommentarsfältet är öppet.

Det är sol ute och säkert 18 grader varmt. Det lockar inte efter 10 dagar med 35 graders värme. Det lockar verkligen inte.